Sociala koder

De gör fel men de gör s a s normala fel, därför accepteras det. Du gör fel för att du missar vissa saker (t ex tonfall och kroppsspråk) och därmed ÄR du fel, dvs annorlunda.

Du tillhör en minoritet, och samhället är anpassat efter majoriteten.

Alltså du borde nog tala med dels såna som har samma funktionshinder som du, dels med typ en kurator på Habiliteringen, nån som förstår ditt funktionshinder. Du kan ju prata med din sambo också, men jag är rädd att det blir för mycket för honom om han ska förklara alla missförstånd som du råkar ut för. Alltså att blir din kurator.

Det är nyanserna du inte riktigt ser, eftersom du har din diagnos. Det är små saker som skiljer, såsom timing, minspel, svar, turtagning, blickar, tonläge med mera.

För det första, varför skulle mitt förhållande vara dåligt pga att jag har en diagnos? Nej, han blir ingen kurator. Det är snarare jag som blir det till dem med grövre diagnoser, för där märker jag ju skillnad, och i det fallet är jag ju normal. Jämför man med de som är normala och kan se skillnader dvs mimik, tajming osv, så är jag typ 50 och dem 100. De andra med grövre diagnoser anser jag vara från 0-100, kanske 10, jag på 50 och normala på 100. 

Jag menar inte att någon är bättre eller sämre med den jämförelsen, utan mer bara att man har olika grader gällande diagnoser. 

Jag anses ju mer normal då jämfört med någon som kanske har massor av diagnoser och behöver betydligt mycket mer hjälp och stöd, med allting. 

Nu tänker inte jag sitta och skriva om vad jag kan eller inte. Däremot tycker jag att det är fel att ni skriver de där med att mitt lliv skulle vara dåligt eller något och ta livet av sig?? Det stämmer verkligen inte hos de med diagnoser, för man kan göra det fast man är lycklig också eller inte har en diagnos. Där är ju mer okunskap och vilken källa har du fått det ifrån? VIsst kan man ha orättvis tankar för att man har en diagnos, men jag mår inte dåligt utav att ha diagnosen , utan det är mer att jag känner att jag vill bli bättre på saker jag har svårigheter med, thats it. Men jag mår ju inte dåligt för att jag har min diagnos. I många fall älskar jag min diagnos, för att jag märker vilka egenskaper som är mina starka sidor.

Synd bara att folk är så trångsynta och inte vill försöka förstå mig...

Om en NT (neurotypisk) är 100, du är 50 och de med grövre diagnoser är 0 är det ett lika stort glapp mellan dig och NT som det är mellan dig och de med grövre diagnoser. Neurotypiska ser dig på samma sätt som du ser de med grövre diagnoser.

Jag har inte sett någon som har sagt att du ska ta livet av dig, jag är den enda som har nämt det, du får läsa mitt inlägg igen. Jag har inte sett någon säga att ditt liv är dåligt heller.

Hon som skrev menar OM du ber din sambo om hjälp så blir han som en kurator, nu ber du inte om hjälp så då är det inte så. Jag håller inte med henne men det var troligtvis det hon menade.

Du gör dig själv en stor otjänst om du ser de som inte förstår dig som trångsynta. På samma sätt som du inte vill bli sedd som trångsynt så vill inte andra det heller. Behandla andra som man själv vill bli behandlad är en bra tumregel.

Jag skriver bara hur de "vanliga" som inte är vana att analysera och ifrågasätta sig själva reagerar. Hur ofta erkänner de som mobbar på jobbet att de gör det? Nej, de tycker att det är fel på mobboffret.

Får jag inte skriva vad jag tycker? På vilket sätt trycker jag "ner alla med ATS i skorna"? Jag har inte sagt att man saknar rätten till sina känslor, bara att man inte kan förvänta sig att "vanligt folk" ska förstå dem. Man kan definitivt inte förvänta sig att få klarspråk utom på internet.

Jag tror en majoritet anser att mobbning är fel. De finns de som gör andra illa med flit, som mår bra av att trycka ner andra, som känner en starkare grupptillhörighet när de får någon att vända sig mot. Jag är övertygad om att en del som mobbar vet att de gör fel men bryr sig inte. 

Ditt sätt att se på saken är verkligen att trycka ner alla med ATS i skorna. Att se det som att man själv alltid/oftast gör fel och alla andra rätt är ett utmärkt sätt att både utveckla psykiska sjukdomar och ta livet av sig. Varför ska man fortsätta leva om man är fel? På det sättet förlorar man dessutom rätten till sina egna känslor.

Det var denna text jag menade att, detta med att det leder till pskyksika sjukdomar och att ta livet av sig, det kanske är någon som gör så, men det betyder inte att alla gör det. Jag tror många med diagnoser är nöjda med deras diagnoser, just för att de har gjort det till sin superkraft. 

Jag är nöjd med min diagnos men jag ville bara enbart veta varför många normala personer bara ansåg att det var fel att skriva med folk på fb tex, för dem skriver också med folk på fb, i fb chatten dvs. Chatten finns ju för en anledning, för att man ska kunna skriva med vänner på fb i fb chatten. Och jag har ju sett att normala folk som skriver i fb chatten med andra, därför blir det konstigt då om de säger att jag gör på fel sätt. Det går fortfarande inte ihop för mig,trots att  jag fattar att det har och göra med att jag inte kan se signalerna, mimik, tajming och sådant. Dem göe ju lika mycket fel som jag då, för att en kan ju inte få skulden för att det är två som bråkar. Förstår ni hur jag tänker? 

Tror du missförstått texten du citerat där.

Och nej, släpp det där med att du tror att du beter dig som alla andra. Så som månde här går sagt, så har du med all sannolikhet skrivit väldigt annorlunda till folk än der har gjort. Du har ju t ex skrivit till utöka bekanta och frågat om de vill ut och fika och shoppa - det är ju sånt som andra inte gör.

Om man säger såhär, hur ska man ta kontakt med någon? 

Mina sätt är ju ändå sätt att ta kontakt med människor på. Det jag gör är ju en startpunkt jag använder för att lära känna någon. Man skapar ju inte en möjlighet genom att bara förvänta sig att det ska hända något om man är tyst. Jag menar bara att om jag fårgar om en fika eller shoppa, det är ju mitt sätt att få en möjlighet till att lära känna personen. 

Då undrar jag, hur gör alla andra då? För vad jag har sett så blir många typ bästa kompisar bara sådär och absolut beror det ju på person till person, men då känns ju mitt sätt mer genomtänkt än att någon bara ska vi hitta på något? Jag menar ju inte att få det genomänkt som en plan, utan jag menar bara att det är egenomtänkt att jag vill ha kompisar. 

Jag märker ju redan nu hur mycket jag utvecklas och förstår gällande sociala koder nu när jag vet felet jag sk gör, så då blir det enklare för mig att veta hur jag ska bete mig i sociala sammanhang. Men samtidigt känns vissa saker orimliga eftersom jag tror många sociala koder är påhittade och finns ingen logisk förklaring till, eftersom de är påhittade och då kan anledningen vara vad som helst. Det blir mer som mobbing då, dvs att osakerna där kan vara att det är fel att ha en rosa tröja på sig, för det har vissa bestämt att det ska man inte ha. 

Jag kan ju då bestämma att det är fel att dem som blir bästa kompisar bara sådär är på fel sätt, för vem gör så? Man blir inte bara bästa kompisar sådär, man fattar ju att man måste lära känna personen ett tag först, det tar tid att lära känna en person, fan nu låter jag som en normal person. Ser ni, jag har redan lärt mig hur det fungerar. 

Sedan måste jag tillägga att de där om att personer utan diagnoser som gör fel men ändå rätt, det håller inte i längden, sorry kompis. 

Personen som är normal kanske fattar sociala koder men väljer att bryta dem och därför väljer att mobba andra och kanske inte bryr sig om att den mobbar. 

Men mobbaren gör ju ändå på fel sätt för att den just mobbar, därför kommer den tillslut få något typ av straff för att den gör något som är fel. Alltså straff menar jag då typ utskällning eller att man anmäler det eller om det är väldigt grovt så kan det kanske bli fängelse. det är ju liksom inte något man vill ha på sitt cv..

Fast mobba någon annan kanske får en att få fler kompisar? (Fatta att jag är ironiskt med det där med att mobba för flerkompisar för att jag tycker fortfarande att den där förklaringen med att personer som är normala som gör fel fast ändå rätt, makes no sense) 

Det är inte värre om du gör det, men det beror ju vad man är ute efter. Vill man ha kontakt med folk, så får man nog göra hyfsat "rätt". Om man däremot skiter i vad folk tycker, för att man ändå inte vill umgås med just den personen, så spelar det ingen större roll vad man gör.

Och det är ju precis det här som du har observerat: Folk som inte vill umgås med dig (eller andra runt dig), och som därför gör hur som helst. Egentligen ska man ju åtminstone vara artig och trevlig (men inte för trevlig) om man nu inte vill umgås. Men alla bryr sig inte om artighet heller.