Sociala koder

Jag har ju fått en massa svar, dels känner jag mig lättad för att jag äntligen förstår det som jag alltid undrat över. Varför blev det som det blev i tidigare skolor, varför vart jag utsatt för mobbing? 

Jag förstod ju att de var för att dessa tjejer var väldigt osäkra i sig själva och så, men jag förstod inte att de också hade med dessa sociala koder och hela den biten. Alla sa ju bara att jag gjorde fel men inte hur eller vad. Hur skulle jag då kunna fatta felet? 

I detta fallet så antog ju de flesta bara att jag hade en diagnos och då gick till läraren. Jag visste ju knappt själv om min diagnos. 

Först var problemet att bearbeta att jag hade fått min diagnos och att jag vart utsatt för mobbing. Men sedan när det löste sig, så kom det här med sociala koder upp mitt i allt och jag började fundera över det. Varför jag vill lära mig och få svar på sådant här, är för att det blev aldrig något avslut på själva mobbingen. Jag slutade bara där och sedan så rullade mitt liv på. Men nu massa år senare, så kan jag reflektera över vad det var som hände. Jag kunde inte det då, för då var det så infekterat och aktuellt. Men eftersom jag varken får svar från inblandade, tänkte jag att jag skriver här istället, för att få olika perspektiv på det hela. Jag tycker det är konstigt att ingen kan ge mig svar, utan utomstående som inte ens var inblandade fattar ju typ allting jag har skrivit.Jag vill ju inte ha det såhär hela mitt liv, jag vill ju lära mig sociala koder och så, så jag lättare kan kommunicera med andra och inte känna att jag gör på fel sätt. Jag är så van att folk på olika sätt visar att dem tycker det, därför är det inte konstigt att jag är väldigt känslig för just det. Det är ju klart att jag tar åt mig, för att man har ju misslyckats så många gånger med den sociala biten. 

Jag har inte svårt att vara social med människor, men däremot gör jag ju på fel sätt eftersom jag inte kan se dessa hintar som andra kan se. 

Samtidigt som det är en lättnad över att jag förstår detta nu, känns det sorgligt eftersom det har hållit på så lång tid. Jag har nästan varit desperat för att veta vad som hände, medan nu känner jag mer ett lugn som känns både konstigt och skönt. 

Men kan man få svar från inblandade eller är det verkligen så att de gått så lång tid att det är omöjligt? Jag som trodde att jag skulle få många svar om varför. Jag fick lite svar men det var info som jag känner är lite sisådär, jag menar, jag visste ju knappt om den infon och mycket kan vara efterkonstruktioner. Jag ville bara ha en seriösare sammanfattning om det hela från skolan. Men dem fattar knappt vad jag vill och kan inte hjälpa mig. De gjorde ingen dokumentation pga någon lag som inte fanns då, men som finns nu.. 

Du har hängt upp dig på din idé om att jag skulle vara orolig för att människor tar skada av att TS klagar på dem, så jag säger för andra gången att jag inte har skrivit något sådant och att det inte rör mig i ryggen vilka som eventuellt blir ledsna av det hon skriver.

Men TS krånglar till sitt eget liv genom att hålla liv i tankarna om att andra gör fel, att andra borde ha diagnoser, att andra är skeva, etc etc.

Som du själv konstaterar frågar hon vad det är för fel hon gör. Hon ställer frågan i ett allmänt forum utan specialistkompetens, Några svar hon har fått är att hon är för på, för intensiv, att hon måste fatta att folk kanske inte vill ha nya vänner i den utsträckning hon tror, att hon uttrycker sig krångligt, att hon borde grubbla mindre över andra och mer över sig själv, att hon tar kontakt på ett udda sätt. Du själv har skrivit en del av sakerna.

De råd TS vill ta till sig, och kan ta till sig, kan kanske vara till nytta i hennes framtida interaktioner med människor. Det hon inte vill/kan ta till sig går till spillo, åtminstone för hennes del.

Jag jämställer inte TS problem med den rullstolsburnes. Jag drev rullstolsexemplet ett steg längre eftersom jag tyckte att det var en dålig jämförelse. Varken omvärlden eller den rullstolsburna anser ju att den personen ska kliva upp och springa ett maraton, men TS anser att hon ska få delta på exakt samma villkor som andra, trots att hon uppenbarligen inte KAN göra det, åtminstone inte utan extremt stor ansträngning.

Men ja, jag anser att det är nödvändigt att lära sig grundläggande spelregler för social samvaro, om man vill umgås med folk och vill att de ska vilja umgås med en själv. Någon har tipsat henne att gå med i ett forum för personer med liknande funktionsnedsättning. Det är kanske mycket bättre för TS, än att försöka stångas med alla oskrivna umgängesregler som "vanliga" människor har satt upp.

Så min ståndpunkt är att antingen behöver hon utveckla sitt beteende, eller, om hon inte vill eller kan det, så får hon söka nytt umgänge, kanske bland folk som delar hennes problematik.

Jag har en sambo. Det är ju mestadels från honom jag har träffat nya människor och då har det ju gått bra. Men jag menade att jag ville ha konkreta svar om själva felet med tidigare vänner och så, för då var de ju verkligen tydligt att jag gjorde något fel enligt dem. Men jag fattade inte vad och dem sa inte varför heller. Jag har ju frågat om det men då vart det ju försent eftersom ingen kom ihåg någonting. Vänner jag hade då var ju inga snälla heller för att dem dels hade roligt på min bekostnad och att de fattade ju att jag inte förstod sociala koder och sådant. Men de var fortfarande taskiga mot mig trots att dem fattade att jag var för ärlig led saker eller helt enkelt inte förstod saker.

Det är svårt att förklara exakt vad jag menar. Jag tar åt mig väldigt mycket av det ni säger, jag har aldrig tänkt så eller fått höra om det tidigare. Folk har ju tagit distans pga min diagnos. Som är atypisk autism faktiskt. Blev väldigt glad att du som också hade det, skrev det. Jag kollade på det forumet faktiskt men de verkade vara en himla massa regler, man fick inte göra det eller det osv. Haha men får väl ge ett försök då!

Jag tror inte att jag är så jobbig och på som ni uppfattar mig, jag skulle nog mer säga att jag är missförstådd bara. De flesta med diagnoser är missförstådda. Självklart har vissa med eller utan ASD lättare med det sociala. Men jag tog bara upp olika situationer för att förtydliga hur jag menade. Men känns ändå inte som folk förstår hur jag menar. Antingen så tyckte inte jag att jag fick med riktigt allting eller så missförstår ni mi. Jag är ju dålig på att formulera mig.

Jag är ju inte trög eller något sådant, jag fattar ju mer och mer inom det sociala och så. Men jag vart utsatt för mobbing och det togs på allvar eftersom de var ju inte bara handlingar och ord, de var även en blogg inblandad.

Felen jag syftar på är ju mestadels för att jag blev utsatt för mobbing och för att jag fick min diagnos. Jag ville ju veta varför jag hade blivit behandlad såhär väldigt lång tid. Jag menar ju inte att jag anser som någon skrev att om någon är otrevlig så gör den fel eller hur det nu var.

Jag menar bara rent allmänt att jag tycker att båda parterna skall få lika mycket rätt eller fel. Alltså jag vill inte få skulden av att göra något socialt fel om det är så att några som också gjort fel, kommer undan.

Sedan menade klassen att jag var problemet eftersom dels fick dem ingen skit när jag inte var i skolan, plus att de ville sluta pga mig och att jag blev utfryst på olika sätt. Jag satte mig vid ett bord när jag inte hade någon att vara med under den jobbigaste tiden. Där satt tjejerna som varken var populära eller populära, de bara gick i klassen. Ingen gjorde ju något åt det hela, de flesta kollade mer på och andra gjorde mer handlingar. Med det sagt klassen gjorde fel hela tiden. Men jag fick ta skulden. För att jag fattade ju inte sociala koder. Folk gör fel men de tar inte konsekvenserna utav det. De är helt enkelt för omogna. Sedan tycker jag att många håller på med dagis fasoner, därför tycker jag de är löjligt att sociala regler är så himla petiga. Sociala koder är överskattat för de som kan dem är ju på lika nivå då som de med diagnoser. De har lättare med sociala men jag vill att de ska förstå att dem gör exakt samma fel som jag, så att jag kan säga till dem när de gör fel, att dem för på fel sätt. Dem normala ska inte få komma undan med saker som de själva gör mot andra eller mig.

Men hur kan det vara skillnad på att de normala gör fel men ändå rätt och att om jag gör fel så är det mer dåligt än om de normala gör samma fel. Har de med min diagnos att göra? att jag inte kan se dessa hintar

Men hur kan det vara skillnad på att de normala gör fel men ändå rätt och att om jag gör fel så är det mer dåligt än om de normala gör samma fel. Har de med min diagnos att göra? att jag inte kan se dessa hintar

Du får skilja på det som är moraliskt fel, som mobbning, och sociala koder. Sociala koder är något mer primitivt, något som en del har automatiskt och andra inte. Där är det helt enkelt majoriteten som har rätt, hur orättvist och ologiskt det än kan tyckas. Folk är intoleranta mot dem som bryter mot oskrivna regler. Och eftersom de är oskrivna och outtalade kan de ofta inte ens förklara dem.

Mobbning däremot är enligt alla regler fel. Men eftersom majoriteten alltid har rätt så känner de som mobbar ändå inte att de gör fel. Eller de gör fel men de är rätt. I motsats till den med svårighet med sociala koder som tycker att den gör rätt men som helt enkelt ÄR fel. Därför kommer de normala alltid undan, såvida inte nån annan normal säger till.

Du kan aldrig räkna med nån rättvisa. De som gör moraliskt fel kommer aldrig att erkänna det om du påpekar det, i stället kommer du att ses som jobbig och en rättshaverist.