Tjugo års otrohet

Ja om man inte tar hand om varandra och kärleken så dör den. Du verkar ha haft rätt trevligt med din karlslok, och kanske därför det är så chockartat för dig, jag hade någon förhoppning när jag sade jag ville skiljas att han gått och tänkt detsamma. Med tanke på att mitt ex aldrig sagt något mysigt eller sexigt, senaste tio åren extremt sällan visat att han ens tycker om mig så då går det åt helvete. Vi har kämpat ganska många år, eller jag har kämpat, han har varit fullt nöjd, tre omgångar i familjerådgivning och till slut insåg jag att kärleken var helt död och att jag inte kunde göra våld på mig längre.

Du har avslöjat mig. Jag missionerar absolut för förhållanden där folk inte smyger bakom ryggen på varann, inte håller på med fasadlycka eller förtrycker känslor. Gör inte du det?

Nej det finns inget utrymme för att lida med honom. Han har gjort en medveten handling mot mig i 20 år och det har han också erkänt. Vi har haft ett bra äktenskap med mycket kärlek. Jag har inte saknat något och det har väl förmodligen inte min man hellre. Har har bara behövt lite " förstärkning " vid sidan om. För mig är det inte ok och det är ju därför jag lämnar honom också. Vi har vårdat vårt äktenskap på många sätt och vis. Rest mycket, träffat trevliga människor, umgåtts ofta med barn och barnbarn. Någonstans inom mig så finns ju ändå frågan " vad saknar jag som A har "

Den frågan finns det inget svar på, det hon har är något du aldrig någonsin kan uppfylla nämligen att vara någon annan än du, otrogna säker ofta bara någon annan för variation, vissa tänder tom på själva smygandet och dubbelspelet.
Släpp det där du kommer aldrig kunna sätta dig in i vad han tänkte eftersom du har normala värderingar och inte han. 

TS mans problem är inte förtryckta känslor eller fasadlycka, hans problem är feghet och oförmåga att vara ärlig, det råder inte öppna förhållanden bot på, är man en feg, egoistisk liten skit som monogam så kommer man fortsätta vara det som polly.

W O R D

Det har du säkert rätt i. Förmåga att se saker ur många olika synvinklar är en annan egenskap som främjar goda relationer.

Det vet du såklart bäst. Kanske är det fortfarande för tidigt för honom att se sanningen i vitögat. Låter märkligt att han nu helt plötsligt irriteras av henne, det tyder kanske på att hon associeras med en sanning som han inte känner sig bekväm med? Denna sanning kan ju såklart vara: "att jag är ett otroget svin" men det kan också vara "nu kommer jag behöva leva utan inte bara en utan säkert båda mina kärlekar".

Ju mer jag läser om den här historien, desto mer illa berörd blir jag.

Det jag tycker vore jobbigast vore att inse att man på ett sätt inte hade det man trodde att man hade - under 20 år! Det är en ganska stor del av en människas liv han har stulit.

Vill han kanske förklara sig för dig när han beskriver den andra kvinnan och vad som fick honom att vara otrogen? Vill han urskuldra sig och förmildra omständigheterna? I mina öron låter det som att han är korkad, att han inte kan sätta sig in i hur du upplever detta. Eller så finns det någon önskan i honom att skada dig, han kanske är desperat i den smärta han själv upplever och som du är en del av (även om han har åsamkat sig den själv)?

En otroligt tragisk historia detta.
Nu får du ursäkta om jag skriver mer utifrån min kristna tro nedan,
men jag är övertygad om att du kan få hjälp från ovan att ta dig igenom detta. När jag gått igenom för mig svåra saker har Gud aldrig svikit mig i nöden, utan lett mig till rätt plats i rätt tid. Detta är min tro: Att Gud kan förvandla de hemskaste erfarenheter till sann rikedom och föra ut oss i sann frihet. Och det är vad jag önskar dig, att du får uppleva en ny kärlek efter allt detta.

Och han klarar samtidigt inte av att se sin egen del i det hela.