Anonym (Ente) skrev 2019-05-20 22:23:13 följande:
Oj, en tråd med fler som ställer sig samma frågor som jag. Otroligt skönt på ett sätt, men lika tråkigt på ett annat.....
Hoppas jag får vara med och bolla tankar med er. Är i desperat behov av det!
Min man och jag träffades för 10 år sedan, vi är idag gifta med barn. Jag har gett mycket av mig själv för vår relation, om jag inte gjort det skulle vi inte varit tillsammans. Jag tvekade om den här relationen var rätt, magkänslan sa nej. Men jag valde ändå att ta vår relation vidare, naivt nog tänkte jag att det löser sig när vi får barn och blir en "riktig" familj.
Min man och jag kan inte kommunicera med varandra. Nu pratar vi typ aldrig med varandra. Jag känner noll attraktion och lust, vi har sex ibland, jag ställer upp för jag står inte ut med hur han blir när jag har nekat honom några veckor. Extremt destruktivt för min del, det leder ju bara till ännu mindre lust och ogillande mot honom.
Och så klart, här kommer den där otroligt olämpliga twisten:
För något år sedan träffade jag en annan man, det var som att blixten slog ner. Jag har aldrig någonsin känt sådan attraktion till en annan människa. Han får mig att smälta, mina känslor stormar helt vilt, jag vill inget annat än att få vara nära honom.
Vi har träffats några gånger under året, aldrig själva och inget har hänt. Jag tror att mina känslor är besvarade men han håller behörigt avstånd från mig och har inte gjort några närmanden alls.
Mina känslor för den andre är berusande, förhäxande och jag kämpar för att försöka hålla dem schack för att kunna göra nyktra val över min nuvarande relation med det är omöjligt.
Jag vet knappt vad som är upp eller ner, vilka känslor är riktiga? Hur vet man?
Jag vägrar vara den som lämnat en karl för en annan.
Ska jag avsluta min relation så är det för min skull. Men det är så mycket känslor och förtvivlan blandat med olämplig attraktion, osäkerhet och rädsla för att ta fel beslut.
Tanken på att vara den som förstör mina barns familj krossar mig. Men samtidigt kan Vi inte leva såhär, jag mår skit och det påverkar ju hela familjen.
Liknar min historia... Jag valde att lämna min man för MIN skull, sen har jag ju fortfarande dessa känslor som du beskriver för en annan! Nu har det gått drygt ett halvår sen jag och mitt ex flyttade isär och nästan ett år sedan jag sa att nu är det slut på riktigt!
Jag och den andra mannen har gjort både det ena och det andra men av olika anledningar kan det nog aldrig bli vi och det dör jag av lite varje dag!!! Försöker bara njuta av livet som jag fått åter, det jag hade med mitt ex var inte mitt liv! Visst, det har varit, och är, tufft för alla speciellt för barnen men jag tror de ser mig som en gladare mamma nu!!!
Tänk på att det också är DITT liv!!! Barnen blir nog lyckligare med glada föräldrar oavsett om de bor tillsammans eller ej!!