Abort rejsmar

KRÖNIKA. Att mamman, eller rättare sagt, kvinnan som inte önskar att bli mamma på grunder som både Katarina och jag ska ta och skita i, fått godkänt att göra en abort i vecka tjugoett är inget hon tar hänsyn till. 

I Sverige har vi fri abort fram till och med vecka sjutton plus sex dagar, där efter skall en ansökan om abort skickas till socialstyrelsen fram till vecka tjugoett pluss sex dagar. Ett godkännande efter vecka arton får man enbart vid speciella fall tex livshotande situationer för kvinnan som bär fostret eller för fostret, våldtäkt, eller psykiska besvär, som också de kan vara livshotande.

Ibland sker det att man får en tid för abort när man nått de exakta tjugoen veckorna plus de sex dagar som är tillåtna. Dock kan processen att föda fram fostret ta ett par timmar, vilket resulterar i att fostret kan nå tjugotvå fulla veckor. Det är då överläkare Strand Brodd tycker att det är lämpligt att stiga in med livsräddande medel hos det, faktiskt ofärdiga fostret.

Ofta glömmer man bort att det inte handlar om livsdugliga barn. Vi blandar gärna ihop fostrets utveckling med neonatalvårdens utveckling och ser det som en riktlinje för hur långt in i graviditeten man bör få göra en abort. Men sanningen är att ett foster i vecka tjugotvå saknar medvetande, som först börjar utvecklas i vecka tjugofyra, och inte skulle haft en chans att klara sig utan kuvöser, cpap och ett välutbildat gäng på en neonatalavdelning. Jag har själv arbetat med för tidigt födda och sett barn i vecka tjugoåtta klocka ut både en och tre gånger. Det om något kan kännas oetiskt, när man står där och ska återuppliva ett aldeles för tidigt fött barn, utan vetskap om hur framtiden kommer att se ut för hen. Samtidigt tycker jag, som förälder att det är en otrolig trygghet att veta att det finns människor som kan rädda mitt önskade barn om de skulle ha bråttom ut till världen. 

Men att sätta igång en abort i vecka tjugoett för att ”rädda” fostret i vecka tjugotvå är för mig obegripligt och oetiskt om något. Det handlar enbart om Katarinas hybris eller önskan om att hålla ett så ungt foster som möjligt vid liv. För vadå? För barnet, vars framtid kommer innebära medicinering, livsuppehållande medel, en mor som inte ville ha hen från början eller mest troligtvis, en lite längre, mer smärtsam väg mot en säker död. Det är en sen förlossning, som gått igenom myndigheter för ett ens få utföras, inte en så tidig förlossning som möjligt.

Att denna kvinna sitter som ordförande i svenska neonatalföreningens etikgrupp, är för mig lika ofattbart som om den kristna barnmorskan som vägrar utföra aborter, hade fått jobba på ett svenskt sjukhus. Min treåring har mer etik i sitt lillfinger än denna Katarina.

Nittonhundrasextiosju blev abort lagligt i Sverige. Innan dess fick svenska kvinnor åka till polen för att få göra sin abort där. I dag är det näst intill omöjligt att få göra en abort i Polen om det inte handlar om sjukdom, våldtäkt eller incest.

Vi är där och nosar. Vi har fått för oss att ett livsdugligt foster är samma som ett foster som eventuellt går att räddas. Vi blandar ihop fostrets utveckling med neonatalvårdens utveckling och det är farligt. Låt oss inte gå i Polens kvinnoförtryckande fotspår.

Besök Alexandra Rejsmars blogg HÄR