Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Kassie: Ja tid har man ju brist pâ Just nu sover den lille och mannen har ledig lördag och leker med den store(1,5 âr kanske inte är sâ stort )Känner igen mig i det att tiden rusar när man är hemma i Sverige . Trâkigt att du känner att separetion ser ut att vara den enda lösningen. Men det kan ju vara bra ocksâ att fâ distans till det hela. Man kan ju hitta tillbaka till varandra. Och gör man inte det sâ vet man att man gjort rätt. Att leva som vi gör ger en ju en del för virrande tankar. Är ju ett helt nystan av faktorer som gör att man inte mâr bra och inte trivs. Man vet ibland inte vad som är det grundläggande problemet, föhâllandet?, hemlängtan?, ensamhet?, grâ vardag?, kanske tom en deprssion som gör att man inte mâr bra? eller är situationen sâ usel att man känner sig deprimerad? Det är ju inte riktigt samma sak....Man nystar och nystar men lyckas inte hitta varken böjan eller slut pâ trâden.

Jag känner lite som du ocksâ inför en flytt hem till Sverige. Vad ska det bli av mig där? Nog har jag utbildning och skulle säkert fâ jobb pâ stört, men sambon skulle ju med dâ och han kan inte ens svenska! Hur skulle vi kunna leva pâ 1 lön i Sverige med 2 barn? Och det känns ju lite som att starta om pâ 0. Ang dina studier; Kan du inte hoppa pâ där du slutade? Ibland kan man ju läsa lösa kurser och ändâ fâ ihop till samma kompetens om man säger sâ.
Vad gäller den biologiska klockan kan jag inte hjälpa dig. Men ju äldre man är desto mindre konstigt är det att satsa pâ familj tidigt när man träffar nâgon. Mânga fâr ju barn inom 2 âr(eller ännu mindre) om de träffar en ny. Själv fyller jag 35 i âr och min sambo och jag hade bott ihop i 3 âr när vi fick första, varit tillsammans 4âr. Hur gammal är du?

oj skulle pappan bara acceptera att ni flyttade till ett annat land? Detta du beskriver ar min storsta skrack, att bo utomlands och fa barn har och sen fungerar det inte. Ja vad gor man? Hemska tanke om det skulle handa mig vet jag att min sambo aldrig skulle lata mig ta barnet och flytta. Barnet vill ju sakert vara lika mycket med bada foraldrarna, sa hur har du tankt att det skulle losa sig? Lycka till.

hej!

Kassie: Gud vad jag känner igen mig i det du skriver, det är som jag kunde skrivit det själv..
Jag hade och har fortfarande precis dom tankarna, vad skall det bli av mig här? har jag gjort rätt som flyttat eller har jag begått största misstaget? men samtidigt är man ju 2 om att skapa denna situationen..
Jag känner verkligen att min biologiska klocka tickar, högt! är jätte sugen på fler barn..och är jätteorolig att den chansen aldrig kommer igen.. =(
vår situation är oförändrad, har fortfarande inte fattat något långsiktigt beslut.. min sons pappa kommer på onsdag...får väl se om det blir något genombrott då..! tror tyvärr inte det..men hoppet är ju det sista som överger en..

ledsen o höra att du känner att separation kan vara utvägen...men förstår precis hur du menar..
hur ställer sig din sambo/man till detta?

Granada: Jag är lika gammal som du. Jo, visst skulle jag kunna fortsätta mina studier men jag känner att mitt liv rinner iväg och jag frågar mig själv om jag någonsin ska få en bra/stabil inkomst och börja spara för att ordna inför framtiden (bostad till oss, hjälp till dottern när hon blir äldre och ska stå på egna ben eller studera, pension etc). Man skulle helt enkelt ha gift sig rik! Ha,ha!

Lilla mej: Självklart är inte min sambo glad över om jag beslutar att flytta till Sverige med vår dotter, men han inser också att han "aldrig" skulle klara av henne ensam. Vår dotter är mycket fäst vid mig och har varit extremt fäst vid mig sedan hon föddes. Dels beror det nog på hennes personlighet men även att min sambo aldrig varit speciellt närvarande. Tex så längtar hon aldrig efter honom men kan göra det tex med sin mormor. Men visst är det inte en topplösning men det vore inte heller bra för henne att växa upp med två föräldrar som inte trivs tillsammans och jag kan inte heller bo kvar i landet bara för att de ska ha närmare till varandra, för då skulle jag inte vara lycklig. Jag vill visa min dotter att man är själv ansvarig för sin lycka och att jag är en stark kvinna som försöker göra mitt bästa för allas bästa.

Liei: Precis så är det, den j..la biologiska klockan tickar alldeles för fort!! Varför blev man inte vuxen tidigare och förstod vad underbart det är att ha barn?! Kanske för att man inte hade träffat drömprinsen ännu....men ändå! Och se hur det gick med drömprinsen som man sedan skaffade barn med, inte precis vad man hade gått och drömt om....Ang. hur min sambo ställer sig till en seperation så är vi båda överens om att det bästa är att vår dotter får vara med mig och för att jag ska kunna ha ett mer normalt liv så är det bäst att jag i så fall flyttar hem till Sverige. Usch, ja varken han eller jag vill att det är "slutet" på vår historia men vi är båda överens om att man inte bör bo tillsammans enbart för barnens skull för då mår ingen bra inte minst barnen. Men samtidigt är vi inte några människor som tar lätt på en seperation utan kämpar in i det sista för att få det att fungera (vi har nu kämpat i 2,5år). Har du fortfarande känslor (kär) i din sons pappa? Hoppas Sverige visar sig från den bästa sidan i så fall så han känner att jo,hit vill jag flytta! :o)

Kassie: Ja dâ kan jag verkligen förstâ att du blir stressad pga av âldern. Det är jag med trots att jag har min sambo pâ det torra sâ att säga. Skulle gärna vilja ha bâde ett och tvâ barn till men hur ska man hinna det .
Jag har mâtt lite bättre det senaste kanske pga av att jag bestämt att jag âker hem 2 mânader i sommar. Men ocksâ för att vi ev. har ett hus pâ gang och det skulle underlätta massor vad gálelr mitt liv som hemmafru. Men det gâr ju verkligen upp och ner. Ibland tycker man att man nog klarar det och det blir nog bättre för att sedan vakna en morgon och tänka att nej, inte en minut till!

kassie: Skönt att din sambo inte kräver att få ha kvar dottern hos sig, det är samma med min sons pappa att han inte bråkat med mig om det, det har varit det naturliga att sonen skulle med mig (sonen är mycket mammig och har alltid varit, jag har ju varit hemma med honom från att han föddes tills han fyllde 2 och vi flyttade till sverige), men om detta blir en permanent lösning så är jag ändå rädd för vad som kan hända. Kärleken och längtan till sitt barn kan ju få en att göra saker man annars inte kanaske skulle..

Sonens pappa är här ca var tredje vecka och hälsar på, och vi har sagt att vi snart MÅSTE ta ett beslut, för man orkar inte leva så här, men det är så svårt. Ibland tänker jag att jag borde inte ha flyttat tillbaka till sverige, men det är ju som du säger att det blir inget bra om man inte mår bra tillsammans och i landet man bor..man kan ju inte vara tillsammans bara för barnet..

Jag o sonens pappa vill igentligen inte separera tror jag, men det är alla omständigheter och yttre grejer i vårt förhållande som drivit oss ifrån varandra, vi har oxå kämpat med detta i många år, nästan ändå sedan vi träffades faktiskt.. det blir 6 år i augusti.

Jag har fortfarande många känslor för honom kvar, jag känner att vi hör ihop, och att han är den enda jag kan se mig tillsammans med, samtidigt som jag vill att han skall förändras och bli lite mer lik mig (låter sjukt och själviskt jag vet..) men det är så jobbigt att vi tycker olika om precis ALLT.

Han har bott i sverige ett år så han vet hur fantastiskt (tycker inte han) det är här, sen tror jag att han hade gått under här, han är så beroende av sin karriär och sitt jobb..

kommer du och din sambo göra slut om du flyttar hem eller kommer ni försöka långdistans?

känner så med dig i din situation, styrkekramar

Granada: kul med lite framtidsplaner som husköp etc! Det lyfter alltid upp en , det känns då lite mer stabilt och man vet var man ska bo. :o) Men det är som du säger ena dagen är man jättepositiv och nästa mycket negativ. Gräset är alltid grönare på andra sidan verkar det som....

Liei: Är du säker på att det inte är min kille du pratar om? :o) De låter mycket lika. Min sambo är väldigt praktisk, kämpar för sin karriär som han är passionerat förälskad i misstänker jag och kan inte tänka sig Sverige pga sin karriär (det är i alla fall den officiella orsaken men det är nog mycket andra faktorer som gör att han inte vill bo i Sverige). Vi "firar" 6 år också i sep i år.

Jag känner mycket som du vad gäller min sambo. Jag har mycket känslor för honom och kan inte tänka mig att fortsätta utan honom och ändå drömmer jag om att bo med en man som är annorlunda. Helförvirrande för andra och för en själv! Precis som du så önskar jag innerligt att vi kunde tänka lite mer lika på de flesta saker, saker som jag trodde att vi tyckte ganska lika om tills vi fick barn. Problemet är att vi är båda mycket "starka" individer och ingen av oss vill ändra på sig (vi har i alla fall det gemensamt).

Ang. göra slut om jag flyttar hem så vet jag inte hur vi skulle göra. Det beror nog mycket på hur han vill. Jag skulle absolut tänka mig en "testperiod" hemma men då är det ju jag som sitter med alla korten i handen så att säga medan han sitter kvar ensam utan kvinna och dotter.

ok ja jag vet ju inte riktigt allt om er och ert forhallande, har far och dotter inte sa nara relation nu sa kanske det inte blir sa jobbigt. Jag vill jatte garna flytta till sverige men min sambo har en liten dotter med sitt ex och skulle ALDRIG flytta ifran henne, men de har ett valdigt starkt band och hon ar hans liv. Och sa tror jag det kommer bli med den nya bebisen med. Fast vi har ju iof ett valdigt bra forhallande, men skulle det ga at skogen tror jag inte jag skulle kunna ta barnet och flytta det skulle han aldrig ga med pa. Men sager pappan till ditt barn ok och du skulle ma battre av att flytta klart ni ska gora det.

Ville bara säga glad att jag har hittat er!!!

Läser och begrundar, kan bara säga lite kort att jag är i samma situation som er. Men tyvärr orkar jag inte tänka på allt just nu, och inte skriva om det heller, men funderar på att bli särbo jag med, min man kommer då pendla och komma på helgerna mellan Schweiz där vi är nu och England där vi är 'hemma' jag är svensk och min man amerikan och vi kommer aldig att bo i nått av våra hemländer fast bott länge tillsammans i London och där är vi hemma! Men nu har vi flyttat pga min mans jobb hit och jag längtar bara tillbaka, men ska jag verkligen separera? alltså bli särbo vi vill ju inte skiljas pga detta men förhållandet e i botten nu eftersom allt känns skit! Jag har gått med på att bo här i 6 mån till (1 år totalt) för att försöka rädda förhållandet INNAN jag flyttar för tänkte att det är bättre att vi längtar till att han kommer (på helgerna) än att längta till att han ska åka (under veckorna) om ni förstår vad jag menar

kassie:kan inte annat än att hålla med, det låter kusligt likt min sambo..!
Jag känner igen mig i allt du skriver och det är precis så jag känner, jag har mycket känslor för min sambo, och känner att på många sätt är det han som är the one, men ändå så drömmer jag om ett liv med någon annan, där saker är enklare..
det känns som mitt o sambons förhållande har varit en lång kamp ändasedan vi träffades.. men andra sidan av det är ju att det måste finnas en mening med att man faktiskt kämpar, är det för att det är meningen att man skall vara tillsammans..?
usch, jag blir galen.. det känns som om vilket beslut man än fattar så kommer det att vara fel..
min sambo har ett så starkt "förhållande" till sin karriär, han har vetat vad han ville bli sedan han varit 15 år, och i alla år satsat allt för o komma dit, och han ser fortfarande att kan vill komma vidare, jag tror han skulle dö om han lämnade det och tog ett "sämre" jobb här.. =(

apple pie: välkommen! jag är också så glad att jag hittat denna tråden, så man kan "prata" av sig lite med folk i samma sits...ingen annan förstår ju riktigt..

nu har jag sambon här på besök över helgen, håller tummarna och hoppas att det blir ett bra besök och att allt bara skall klarna för oss båda..