Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

jag väntar oxå, fast på pappa. bara det att när han väl är nykter ringer han alltid min syster och sällan att han hör av sej till mej utan att jag får ta första steget. undrar om det är för att jag kanske är så mycket starkare i mej själv än vad min syster är? jag blir lika ledsen varje gång. det är åt skogen att vara 28 år och "äldst" i släkten. jaja, jag får försöka vara en toppenförälder till mina barn iaf :) har haft 2 skitdagar rent ut sagt, hoppas morgondagen blir bra :)
hade varit så mycket lättare att träffa alla i tråden live, och ha som ett anhörigmöte istället. det tar ju så väldigt mycket längre tid att skriva än prata :)
må gott alla :)

Har bara läst trådstarten men jag skuttar in här :)
Är 23, blir 24 iår och väntar mitt första barn. Min pappa dog i en överdos när jag var 16 och mamma har supit o knarkat så länge jag kan minnas.  

Välkommen hit honeybunny87 Hur ser din relation ut med din mamma idag? Kommer hon bli en närvarande mormor?

Heej... kan jag hoppa in? Är 38 år och har tre barn. Trodde jag var färdig med min pappas drickande, kommit förbi det, skiter i det, tar det med ro, accepterar det och att han inte vill ändra på något, men! Fan, jag  blir så arg på honom. Blir som en tonåring igen när jag ser honom påverkad. Klarar inte av det!
Ändå, jag ska inte klaga, har nog haft det bättre än de flesta "alkoholistbarn". Min pappa har alltid skött sitt jobb osv, hans missbruk var av typen smyg. Men det innebar att han inte var en närvarande pappa, aldrig ställde upp, alltid förstörde jular och andra högtider, alltid var retlig och aggressiv m. m. För min skull är det försent, men jag hade önskat honom en bättre ålderdom, några bra år innan han blir gammal, med en bra relation till mina barn, och framför allt, jag önskar min mamma en bättre tillvaro än den hon har nu, nämligen att leva med en manipulativ och otrevlig skåpsupare.

Jag tror jag passar in här 
Vill oxå börja med att säga att vi som sitter här och delar våra erfarenheter är bra och goda människor!!

Är uppväxt med enbart missbrukare från dag 1..
Mamma tog amfetamin och pappa röka hash när jag kom till världen. Mamma slutade dock under graviditeten med mig och "höll upp" ett par år ( några återfall hit och dit förnekar hon inte!) . Men pappa flyttade ifrån oss tidigt och blev inte ren förens jag var 6 år.
Men när den ena missbrukaren dansar ut, dansar två nya in. Mamma och hennes nya man får smak för kröken!
Mamma och hennes man var gifta i 16 år. 16 års helvete får jag väl milt uttrycka det som. Jag vill inte minnas en enda dag från de åren Under tiden dom två höll på att dricka så var min pappa helt clean och jag hade i alla fall nån att prata med. Men kontrollbehovet gjorde att jag aldrig vågade flytta ifrån mamma. Mammas missbruk hade inte tagit riktigt fart så länge som jag bodde hemma.
Idag ser det annorlunda ut...
Min pappa tog överdos 18 nov 2006, han hade trillat tillbaka i träsket och börjat knapra piller..
Min mamma har gift om sig, och hon dricker mer nu än då..

Jag har själv varit i relationer med missbruk och psykisk ohälsa. Det får man väl på köpet efter sin uppväxt (?!)
Jag har då inte själv missbrukat även om jag druckit alkohol sen alldeles för tidig ålder.

Jag känner mig som en bra människa även om jag ibland blir olycklig och ledsen över vad man gått igenom. Jag har tillåtit mig själv att få deppa ihopa då och då.. Mest deppar jag väl över min pappa för att han var en bra pappa när han inte missbrukade!

Nu sitter jag här 23 år lagom rund o go med en bebis på gång i maj.
Pappan till barnet har dålig barndom i bagaget och även missbrukat. Men vi vet vad vi strävar efter ... Att ge vårt barn den trygga och kärleksfulla uppväxt vi själv aldrig fått!

Tack för en bra tråd

Många kramar till dig natalieh! Hoppas att allt går bra för er. Ja, man vet iallafall vilken sorts barndom man inte vill ge sina egna barn. Själv hatar jag när vuxna dricker ihop med barn, man behöver inte bli särskilt påverkad för att barn ska tycka det är obehagligt. Mitt "val" av man har nog påverkats mycket av min barndom, för min man dricker i stort sett ingenting, han tycker inte att det är viktigt. Sedan har han andra sidor... ingen är perfekt! Men jag hade aldrig kunnat bli kär i någon som tycker om att dricka. Killar jag dejtade i ungdomen och som jag märkte hade en dragning åt att dricka lite för mycket blev jag totalt likgiltig inför.
För egen del har jag stor respekt för den ärftliga sårbarheten, jag tror att jag skulle ha lätt för att utveckla alkoholism om jag valde den vägen... Därför är det skönt att vara gift med någon som inte dricker alls.
Men hur gör man för att släppa det där med barndomen? Jag har ju inte ens haft det särskilt svårt, så jag kan tänka mig hur ni andra med tyngre minnen i bagaget, mår. Kanske är det så som du säger, natalieh, att man får tillåta sig att deppa ihop ibland. Acceptera att allt kommer upp till ytan ibland när man känner sig sårbar. Det jag tror att jag sörjer är den där pappan min pappa KUNDE ha varit, om han inte hade druckit. Kramar till er alla!

Min mamma har alltid skåpsupit, men det blev värre sedan min pappa dog. Förstår att man behöver något att "trösta" sig med i början men nu är det 7 år sedan han dog och missbruket är värre än någonsin.
Det finns annan hjälp att få, men vad gör man när man inte vill eller förnekar att ett missbruk öht existerar? Och varför detta "tycka synd om mig" syndrom? När jag konfronterade mamma senast var hennes svar bara: Hata mig då.
Givetvis hatar jag inte henne, men vill hon inte ta emot någon hjälp kan jag inget mer göra. Jag vägrar ha med henne att göra när hon är aspackad och otrevlig, varför ska jag (och i förlängningen mina barn) ta emot sådan skit? Vad har vi gjort? Jag har jättetrevligt med min mamma när hon är nykter och trivs väldigt bra i hennes sällskap då. Skulle inget hellre än att hjälpa henne, men så länge hon inte vill går det inte och jag vägrar vara medmissbrukare.