Jag har vetat det sedan jag var liten, är 36 nu. En äldre släkting frågade för ett tag sedan "men barn då"? Jag svarade sanningsenligt att det inte är något för oss och att det inte blir några sådana. Då fick jag svaret att "ja alla måste ju göra som de vill, du sa ju redan när du var liten att du minsann inte skulle ha några barn". Jag minns inte detta själv, men blev faktiskt lite stärkt i beslutet att leva barnfri. Har aldrig kunnat se mig själv som mamma och har aldrig identifierat mig med föräldrarollen. Däremot tycker jag inte det är så svart-vitt som flera här tycker, jag har tvekat över mitt val många gånger. Mest på grund av att "alla andra" verkar känna denna drift och att umgänget blir mer och mer utarmat då de flesta i min krets nu lever småbarnsliv. Kanske också lite av tanken på att inte missa något, men landar alltid i tanken att det resonemanget är för grunt för att skaffa barn. Skulle i och för sig tycka att det var himla kul att se hur ett barn som var hälften jag och hälften min man skulle se ut och vara! Samtidigt vet jag att jag inte skulle vara lycklig med att leva barnliv, det intresserar mig inte alls. Jag undviker parker med lekplatser för att jag blir så irriterad på alla skrikande ungar och loja föräldrar. Avskyr tanken på att gå på mammaträff och öppna förskolan. Blir på dåligt humör om en barnfamilj sätter sig nära mig på tåget. Aldrig i livet att jag vill spendera kvällarna med att plocka upp efter barn, förbereda matsäck och öppna unkna gympapåsar. Eller skjutsa till olika aktiviteter- blä! Bollhav på Ica Maxi, middag senast klockan sex och sedan natta barn. Upp klockan sex och göra frukost till barn. Nej tack! Jag värderar min frihet högt och vill satsa på att utvecklas och är inte främmande för att flytta utomlands framöver. Vill kunna njuta av att läsa, resa, promenera, gå på museum, umgås med vänner och kunna vara fri på kvällarna. Som tur är är jag och min man helt överens om vår livsstil, annars hade det nog varit jobbigt!
Det negativa med att välja bort barn anser jag vara att man riskerar att bli utanför i sociala sammanhang samt detta ifrågasättande som man märker av och till. Märker att vissa personer aktivt väljer att enbart umgås med andra barnfamiljer när de fått barn, kanske i och för sig säger mer om dem än något annat, men ändå. En känsla jag upplevt många gånger är riktigt tabu- jag har blivit besviken när nära vänner blivit gravida, inte för att jag är avundsjuk men helt enkelt för att jag vet att de kommer att försvinna in i småbarnslivsträsket. Har haft svårt att glädja mig åt en nära kompis graviditet av dessa skäl, även om jag aldrig skulle visa det.
Det konstiga är att jag har en universitetsutbildning där det ingår att arbeta med barn. Nu jobbar jag inte med det för närvarande, men känner märkligt nog inte främmande inför tanken. Gör nog stor åtskillnad på mina privata prioriteringar och mitt professionella liv... :) Tycker det är stor skillnad på att välja när och hur jag umgås med barn, jämfört med att ha ett ständigt umgänge eller påtvingat sådant. Jag får hoppas på att några av mina syskon skaffar barn så får jag följa dem, men åtminstone ett av dem är inne på samma linje som jag. Är däremot inte alls orolig för att bli ensam på ålderns höst, som många påpekat så är det absolut inte avhängigt barn eller inte.