Vi finns, vi som ångrar barn

Det var det första jag fick höra på mödravårdscentralen när jag var i typ vecka 6 och osäker på att behålla. Barnmorskan: Det finns många som ångrar sina barn fast de inte erkänner det.

Så nog tror jag det förekommer. Men jag tycker synd om de som lägger energi på att ångra istället för att bara acceptera det man inte kan förändra och göra det bästa av situationen. Att ångra är enormt okonstruktivt. 

Men jag kan förstå dig också TS. Två barn hade tagit knäcken på mig. Jag stannar vid ett.

Jag ångrade länge mitt barn. Jag var helt enkelt inte redo, jag skaffade barn med fel man, vid fel tillfälle i livet. Många kvällar har jag gråtit! Vid ett tillfälla funderade jag faktiskt att ge bort hela vårdnaden till pappan. Tyvärr är pappan oförmögen till att ta hand om sitt barn. Nu har jag en underbar sambo som stöttat mig otroligt genom åren. Och äntligen, efter 6 år, känner jag faktiskt verklig gläde över att vara mamma! Men jag är också glad att jag stannade vid ett. Det är knappt så jag räcker till bara för honom. 

Men jag hoppas innerligt att du ändå känner kärlek för dina barn, så att inte de behöver lida för att du gjort ett felval?

Jag kan förstå att någon kanske tagit fel beslut, oavsett om man valt att behålla eller ta bort. Men till er som valde att behålla och som nu ångrar sig.... Dom växer upp och blir vuxna. Sen är dom ute ur era liv och ni får erat liv tillbaka. Visst det tar kanske 18-20 år. Men det kommer...
Själv älskar jag mina barn. Ingen av dom har gått smärtfritt genom barn- och ungdoms åren. Många gånger har jag önskat att dom skulle varit friska... men nu är det som det är.
Håller absolut med om att man inte ska tjata på folk att de ska skaffa barn. Tycker att det är bra att den diskussionen kommer upp till ytan.

Yes vi finns. har korkat nog låtit kvinnan ta beslut när ordet abort inte fanns i hennes vokabulär, nu har vi flertal fanskap som bara driver mig till vansinne.

Skulle hon nöja sig med en skulle det kanske se bättre ut men nu har vi en udda antal som bara bråkar med varandra och jag har bara lust att silvertejpa hela högen i garderob så dom håller käft nån gång på dygnet.

Jag längtar så till dagen dom tar sin pick och pack och drar åt helvete, bara det att så som det ser ut nu med massinvandring så kommer dom inte ha nånstans att flyta.

Kan intyga att det är ett livslångt trauma att leva med att vara oönskad, ovälkommen eller att ens föräldrar bara inte orkar med att man finns.

Hur sjukt har inte samhället blivit när mammor börjar ångra sina barn, när barn inte är önskvärda bara för att livet har blivit beroende av kapitalism och pengar, när barn ses som problem snarare än tillgångar.

Kanske dags att vi börjar se på barn som det finaste vi har istället för det som prioriteras längst ned efter villa, efter bil, efter karriär och efter allt annat som man "måste" ha.