Utreda igen? Ang autism

Oj, men det pågick inte utredning konstant då? Vi har ju haft kontakt med bup i farsta sen utredning, men med kanske 3 mån intervall. Och då träffar vi bara en barnpsykolog o leker och hon tycker han gör det adekvat för sin ålder. Dock har inte han vid dessa tillfällen haft för sig vissa av grejerna han gör och det blir ju svårt att bedömma ngn under ett kort samtal. Samt som hon sa till mig hon är bra på barn o dess normala utveckling, hon kan inte så mycket angående avvikande utveckling. Så jag kan tänka mig att hon inte har så stor koll på autism och liknande och har man inte det tror jag det är svårt att se sådana fall som itne är särskilt solklara. Självfallet behöver inte ngt vara fel, men han har ändå alltid varit lite speciell. Självklart är han bra som han är ändå men om det mot förmodan skulle vara ngt så vill man ju som sagt han ska få det stöd han behöver. Saken är ju den att de har nu en handlingsplan för sonen samt säger att den följer den, jag ser dock inga tecken på att detta efterföljs alls, oftast verkar han bara "irra omkring" när jag hämtar honom, väldigt sällan är han aktiverad med ngt. Något som definitivt går emot handlingsplanen.. Aktiverade ska ju barnen vara oavsett ngt problem föreligger eller inte.

Eric Zander? Jo han jobbar ju där som psykolog och utför tester. Tyckte han var toppen!

Jag hoppar också in i tråden hoppas det är ok, har en 23månaders som vi också funderar på om det finns något inom autismspektrumet eller adhd. Han har alltid varit extremt facinerad av tvättmaskiner, sen innan han kunde stå så satt han framför och tittade, nu vill han sitta framför den när han ska gå på pottan. På sommarförskoleavdelningen har de tvättmaskin i hallen och den såg han direkt och är på och vill köra.

Sen leker han tåg eller bil med släp med allt. Förutom sina bilar och briotåg så är det stekspadar han kör runt på golvet, fjärkontroller, mobiltelefoner osv. Saker som inte ens har hjul blir bilar och tåg. Strumpor, saker som är runda, egentligen det mesta tar han i händerna och låssas att det är en ratt. Det beteendet sker om och om igen med mycket han hittar.

Pappan har aspergers och adhd så det finns i släkten och då verkar det ju som om det är stor risk/chans att det ärvs. Jag har pratat med förskolan som inte heller sett något, läste om andra här där förskolan inte sett. Men de tänker nog inte på det på samma sätt.

Däremot så var han väldigt orolig när han började förskolan, han älskar andra barn gärna äldre barn 5-9år, men varje gång det skulle bytas aktivitet så blev han jätteorolig. De tänkte mest på att han var nyinskolad men jag såg det på andra sätt. Vem som har rätt går inte att säga.

Pappan har varit under flera utredningar under 5år, blev 3st innan han fick rätt diagnos så jag tror stenhårt på att man ska gå vidare om man inte känner sig nöjd, kanske kan det behövas att avvakta lite och se hur saker utvecklas men att ha kontakt med de man kan få hjälp av och bolla tankar.

Vi hade också en svår och tuff start så vi har haft kontakt med en barnpsykolog från att sonen var 5veckor till 1.5år, sen skulle en annan ta över men hon hade ingen kunskap om dessa svårigheter. Den första frågade om vi såg några tecken och jag såg det tidigt men samtidigt är det svårt att veta vad som är normalt men kanske lite "sent" och vad som är ett funktionshinder.

Äldsta dottern hade ett jättestort ordförråd vid 18 månaders ålder, men det var en förkrossande majoritet som var substantiv. Hon pekade på saker och benämnde, svarade på våra frågor "vad är det?" Men hon hade få verb, lite beskrivande i sitt tal på det viset. Det gör att talet i sig inte blir så kommunikativt. Yngsta dottern är otroligt mycket mer kommunikativ, hon är nu 2 år och kommer också få sin diagnos i höst (vet inte om jag skrivit det här eller inte... =D) Hon kunde tidigt svara på frågor med meningar som inkluderade ord från olika ordgrupper, och hon uttrycker sig nu vid 2 väldigt bra. Det är rätt sällan vi inte förstår henne. Äldsta dottern var liksom mest benämnande - det blev inget "kan själv" trots att hon minsann ville göra själv... Hon kommenterade mycket som hände och sånt hon såg, men genom att benämna substantiven ("titta pappa, jag ser en flagga" blev "fagga" tex). Hon svarade inte på andra frågor, utvecklade inte sitt språk mer än att hon utökade substantiven. Med yngsta har vi ju jobbat en del på detta så jag tror en stor del av skillnaden ligger där, men äldsta dottern kunde alltså inte heller driva den utvecklingen trots att hon var väldigt tidig igång med pratet och som sagt kunde säga många ljud och hade många ord. Det där rent kommunikativa, vad språket i huvudsak är bra för, uteblev till en del. Hon fyller 6 i oktober, och har fortfarande stora svårigheter med språket även om det går mycket framåt.

Hur hon lekte... Vet inte när hon började med vad... Jag vet att hon lekte "kafferep" typ när hon var 18 månader, både själv och med sällskap. Hon matade dockor och pysslade om dem, men sen försvann intresset. Det övergick i mer fascination för "effekter" (vattenplask t ex), och hon gillade upprepande saker (kasta sten, samla saker, gillade pinnar och sten mycket). Minns en gång när hon var ca 2,5 och grannens dotter hade börjat ta med docka och dockvagn ut. Tänkte att vi skulle prova, men dotter skjutsade vagnen en bit och sen lämnade hon den. Dockan fick gå ut helt naken i oktober, inte en tanke på att vi skulle klä henne eller nåt. När vi kom till en lerpöl kastade hon ner dockan i vattnet och gick därifrån. "Moderskänslor så det skriker" tänkte jag... =D =D =D
Hon som tidigare älskat pussel och böcker, blev rastlös och ville inte göra nåt. Hon gick in i en bubbla typ där hon stannade ett år eftersom vi inte visste hur vi skulle hantera det. Hon utvecklades på många områden (alla?) men inte normalt.  

UnikFamilj -->>

Gick inte att citera.. Beskrivningen på din äldsta stämmer bra in på min son. Han har förvisso inte varit tidig i sitt språk utan började säga mamma runt 18-20 mån (innan jollrade han även sparsamt för att under en period vara i princip tyst) men lite innan 2årsdagen började det lossna lite. Nu pratar han oftast 3-4 ordmeningar men blir lite knepiga formuleringar oftast. ;) Jag förstår dock vad han menar. Han är också så att han ofta beskriver saker han ser o händelser, det är i princip nästan alltid så han pratar även om han kommunicerar på det sättet att han vill jag ska göra ngt, han vill ha ngt etc också. Ofta påpekar han t.ex. olika saker på olika platser varje gång vi går förbi/åker förbi dom. Jag vet i princip vad han ska säga på ett ungefär. Han har blivit väldigt duktig på färger nu och benämner ofta färgerna på saker o ting. Dom han har bra koll på nu är röd, grön, blå, gul, svart, grå och orange men även brun, vit och rosa kan gå med vissa missförstånd.

Leken är väldigt likt min sons också. 

Det är verkligen svårt att få förskolan t.ex. att förstå vad jag menar ang udda beteende då de inte är insatta i det hela, samt att jag blir egentligen arg att de känns ifrågasättande då de faktiskt konstaterats att han har ett hjälpbehov vad gäller lek o språk oavsett diagnos eller inte. Är hemskt att känna att hans behov av hjälp verkar hänga på bara mig och vad vigör på fritiden.

Jag känner igen mycket bitar här och var. Min son beskriver med gärna vad som händer på tex tvn! Jag tror nu att sonen helt sonika struntar i att svara på vissa frågor eller när han är på ett vist humör, för det GÅR att bryta genom att börja prata om ngt i hans intresseområden då kan han plötsligt svara. :) men allt är hela tiden på hans vilkor. Och han är väldigt verklighetsflyktig, Ja man får väl kanske bara avvakta och se, men sammtidigt så hade det varit skönt att kunna "släppa" eller "gå vidare med" som det är nu studerar jag sonen hela tiden.. Jobbigt!

Hinner bara svara snabbt. FinastE, OK då förstår jag mer vad du menar. Din pojkes lek låter lite udda ibland, det håller jag med om. Det är jättesvårt att råda folk över ett internetforum. Jag tycker dock att det är bra att ligga på om ny uredning åtminstone en till två år före skolstart. Har man en diagnos innan skolan så kan man ju lättare planera för stöd direkt från skolstarten. Barn som är väldigt välfungerande trots en autismspektrumstörning brukar i allmänhet få sin diagnos senare, när skillnaderna mellan jämnåriga blivit större (jag tror genomsnittsåldern för en ASD diagnos i S-holm är 8 år). Jag tycker dock att även asperger borde kunnas diagnosticeras före skolstart och experterna (bland annat Eric Z ) håller ju med om att barn får vänta alldeles för länge på sin diagnos). Hur som helst tycker jag att det är fel att dagispersonalen inte kan aktivera din pojke bättre. Jag ser också hur pojken här som bara har halvtidsresurs alltför ofta irrar omkring på gården och inte riktigt får den hjälp han skulle behöva för att komma in i lekarna när resursen inte är där.

När tvillingbrodern (som nu är 5,5 år) var 2 år så lekte han mest parallellt vid sidan av andra barn och man kunde se hur han immiterade de andra barnen i sin lek. Det var också lätt att få igång ett samspel med tvillingbrodern. Vi kunde tex. kasta boll fram och tillbaka med varandra. När jag testade detta med autismsonen fastnade han i att studera bollens detaljer istället för att turas om att kasta bollen. Tvillingbrodens lek var mer utforskande och varierande än autismsonens. Han hade också lättare låtsaslek i den åldern. Tog tex en kloss och lekte att han pratade i telefon och gillade att klä ut sig och gå "till affären" med handväska o hatt. Detta gör även våran 2,5 åring (som också är ickeautistisk) också.

T0va: Min son fick sin diagnos när han var 23 månader exakt så det går att ställa diagnos i den åldern. Din beskrivning av din son låter lite likt min pojke. Tycker BUP och BVC att han utvecklas normalt?

Jag måste bara fråga er andra, jag mår väldigt dåligt över min rädsla över att inte veta, jag har tagit upp det med min mamma och min sambo men de säger att det är bara i mitt huvud allt ihop, där är inget som går att ta på! Vist så känner jag också men där är ju "något" många små saker och somsagt så blir det tydligare för mig att vår kommunikation brister, min son struntar mer och mer i när man pratar med honom, har dessutom börjat stoppa saker i munnen hela tiden(har också läst att det kan vara ett "tecken" innom autism) Vist min sambo har en mycket bättre relation med min son just nu. Antagligen för sambon inte är stressad över detta som jag. Men hur gör ni andra? Både ni som funderar och ni som har en diagnos till era barn, för att slippa oron och ångesten? Jag känner mig mest ledsen att jag inte längre når fram till min son

Inget, BVC träffade vi vid 18månaders kontrollen och då sa det att han utvecklades som han ska, stort ordförråd, kan bygga klossar och klättra. De undrade om han har ögonkontakt och ja det har han men jag vet inte om det är "normalt" mycket, just närhet och beröring är en sån sak som han inte är så förtjust i. Går gärna i bara blöjan och vill inte ligga brevid och sova utan sov i vagnen första månaderna sen i egen säng men utan täcke eller filt.

Han är multiallergisk också och har problem med ena foten, den släpar när han går så allt har varit så fokuserat på de bitarna. Men vi ska tillbaka på 2års kontroll också och då tänkte jag ta upp mina funderingar med de. Bup har vi inte kontakt med utan det har varit en barnpsykolog inom föräldrastödsenheten och sen blev vi skickae till bvc-psykolog men hon kunde inget alls och pappan och sonens svårigheter lades över på mig. Så vi avbröt den kontakten. När jag tog upp NPF-funderingarna så fick jag tillbaka att det inte går att se, att allt är normalt osv.Vi har haft detta med oss redan sen vi fick veta att vi väntade barn. Eftesom ärftligheten är så stor så har vi haft det i bakhuvudet hela tiden. Säkert ser vi mer tecken än de flesta andra, så vi tog med det i beräkningen när vi väntade sonen.

Eftersom pappan har AS-diagnos så kretsar så mycket kring det, kanske är det lättare att hantera när vi har det omkring oss hela tiden. Men sen pratar jag massor om det med de på öppna förskolan, de har inte specialkunskaper men de har 2 öron och lyssnar gärna och stöttar.

Jag hade mest ångest halvåret innan sonen fick sin diagnos. Jag fattade att något var fel och jag blev ledsen och rädd över den bristande kontakten. När sonen väl fick diagnosen så hade poletten redan trillat ned och vi visste vad diagnosen skulle bli. Då var det mer en lättnad att få den på papper. Jag hade läst om tidig intensiv träning för små barn med autism och visste att nu med autismdiagnosen kunde vi få börja IBT. Jag tror att jag ringde Banyan center samma dag som sonen fick sin autism på papper och vi fick snabbt en handledare där. Nästa problem som orsakade stor ångest, sömnproblem och desperation var att förskolan inte ville ställa upp på IBT. Då höll jag på bli knäckt. Här hade vi lyckats få tidig diagnos (som skulle vara så viktigt), en plats på Banyan center och så nekar förskolan att ge vår son träning. WTF?!! Jag har aldrig i hela mitt liv varit så arg och frustrerad som då.  Vår förskola blev så småningom tvingad av ordföranden i kommunstyrelsen at ta på sig IBT ansvaret. Nu efter tre års IBT har jag inte så mycket ångest längre. Vi lever med autismen och det funkar. Vår son är egen och jobbig emellanåt men vi har en fin kontakt idag. Han är väldigt go och social om än helt på sina villkor. Det gör inte lika ont längre att se honom välja bort en stunds lek och samvaro för att gå och leka med tvättmaskinen för vi vet att han kommer tillbaka snart och vill ha vår uppmärksamhet och vårt sällskap. Han behöver bara få vila från det ibland. Det har vi accepterat.