Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Jag vet mycket väl att jag är elak mot henne (och mot sambon) och jag har bestämt mig för att lämna min sambo, för jag orkar inte ha det så här längre. Men jag kan inte göra det nu när barnet kommer alldeles strax, lite måste jag vänta tills allt stabiliserat sig efteråt. Men det spelar ju ingen roll heller att jag säger det för hon kommer aldrig att tro att jag menar allvar förräns det är gjort (fullt förståeligt) = jag måste stå ut med att se henne med sin flickvän i flera månader till (och ja, det är helt och hållet mitt eget fel, jag vet det!). Jag vill inte leva med min sambo, det är jag helt säker på efter den senaste tiden nu. Frågan är hur jag kan vara så elak mot dom två (och mig själv) men inte klara av att göra mina föräldrar besvikna. Nånting är ju fel i huvudet på mig helt klart.

En väldigt viktig sak som du måste tänka igenom är hur du skulle ställa dig till om J inte väljer dig när du väl tagit dig loss från din sambo.
Om du ska lämna din sambo så ska du göra det för att du inte trivs med er relation inte för att du har någon annan som kanske väntar på dig. Du vet inte vad J egentligen känner, du vet inte hur hennes relation med flickvännen kommer utvecklas. Det enda du vet (eller kan ta reda på) är vad du känner för din sambo och om du kan leva lycklig med honom eller inte.

När jag bestämde mig för att skiljas så gjorde jag det för att jag inte älskar min man och inte attraheras av honom, inte för att jag eventuellt har en annan relation att flytta över i.
Förälskelsen som jag har till den här tjejen är den språngbräda jag behövde för att verkligen inse att mitt äktenskap inte är det rätta för mig. Jag utgår ifrån att det inte kommer bli något med henne, det är bara för komplicerat alltihop, även fast jag innerligt hoppas att det blir nåt. 

Ja det är det jag legat och vänt och vridit på de senaste två nätterna. Men jag känner ändå att jag vill göra slut. Då är jag hellre singel och har chansen att träffa någon jag verkligen kan älska. För jag kommer aldrig att bli lycklig med honom.  Jag älskar honom inte och har aldrig attraherats av honom. Även om jag skulle kunna vara kvar i relationen för att det är lugnt och tryggt så är det inte schysst mot varken honom eller mig. Vi båda förtjänar att träffa någon vi kan älska och som älskar oss tillbaka. Det är bara att inse att jag varit en blind idiot den senaste tiden tyvärr Och jag hoppas att det inte är för sent...

Hur gick dina tankegångar innan du berättade för din man? Hur var hans första reaktion? Vet ju att han verkar ta det väldigt bra men tänkte just där och då. Älskar han dig eller har hans känslor svalnat för dig så han kunde ta det bättre pga det?

Gud vad jag ångrar allt som hänt de senaste åren. Utom mitt barn förstås då men...

Mina tankegångar handlade nog mest om att samla mod för att berätta. Jag tänkte liksom dig att vi båda förtjänar att uppleva kärlek och eftersom vi inte kan göra det tillsammans så är det bättre att gå skilda vägar. Jag bestämde mig för en specifik dag som jag skulle berätta på och låg sedan sömnlös på nätterna tills den dagen kom. Tårarna ville inte sluta rinna. Jag visste inte om jag verkligen gjorde rätt, oroade mig för om jag senare kommer få ångra mitt beslut. Tänk om jag inte är lesbisk, tänk om vi bara är väldigt less på varandra, tänk om vi funkar ihop om vi bara jobbar hårdare med oss själva som personer. Väldigt mycket tänk om var det.
Men jag insåg att jag tänkte mer på Henne än på hur jag ska få äktenskapet att fungera och när jag tänkte mig in i framtiden så såg jag mig tillsammans med en kvinna. Jag är fortfarande inte 100 % säker på min läggning, men eftersom jag just nu enbart attraheras av kvinnor och det är kvinnor jag tänker dejta när jag är redo för det så säger jag att jag just nu är lesbisk.  Sen att jag för första gången i mitt liv är kär och det råkar vara i en kvinna talar ju också för att det inte är män jag är intresserad av

Det första han sa var typ "Oj, det hade jag aldrig kunnat gissa, men jag respekterar din läggning". Han tyckte att han fick svar på många av våra äktenskapliga problem. Vissa dagar har han sagt att han älskar mig, andra dagar verkar han varit bitter. Så jag vet inte riktigt om han fortfarande älskar mig. Vi har ju haft det tufft i många år.

Det är aldrig försent att ta ett nytt beslut och ändra riktningen på sitt liv.

Jag försöker bestämma mig lite vagt för ungefär vilken månad i alla fall. Senast juni nästa år känns det som. Men allt beror ju på hur det går med barnet och hur det kommer att fungera, jag hoppas det blir tidigare. Helst skulle jag vilja göra slut nu direkt på en gång men ja...

Skönt att han tog det så pass bra! Jag tror min sambo kommer bli helt förstörd. Jag är hans första förhållande och jag vet att han verkligen älskar mig och vill vara med mig. Det enklaste vore ju helt klart om han också tappade känslorna för mig... Jag skulle inte älska mig som jag är när jag är med honom... Jag försöker ju vara snäll och så men jag blir irriterad i samma sekund som han rör vid mig. Gah. Är glad att vi jobbar om varandra just nu så vi i princip inte ses någonting.

Nej, och det måste tas nu. Jag har väntat alldeles för länge på någonting som jag vetat hur länge som helst att det måste ske! Varför har jag stått ut i så många år när jag hade kunnat vara hur lycklig som helst just nu!? Hur knäpp får man vara...

Det känns verkligen underbart att ha erkänt för mig själv att jag är lesbisk. Nu har jag kommit ut för fler vänner och alla har tagit det bra. Många säger att det märks på mig att jag mår bra. Själv känner jag mig friare och som att en stor tung vikt lyfts bort från mig. Min terapeut som i början verkade ha svårt för att acceptera min läggning har gjort en hel omvändning och säger att det nog är för att jag frigjort min skam kring homosexualiteten som jag äntligen mår bra. 
Det är så konstigt att jag för första gången i mitt liv kan säga att jag mår bra och det trots att hela mitt liv rasar och jag måste definiera om min identitet.
 

hoppas på ett underbart nytt år med massa kärlek för dig.. ses vi i prideparken i sommar lol

Tack ska du ha! Paraden, ja vem vet. Känner verkligen för att skrika ut till hela världen att jag är lesbisk och så jävla stolt över det

Det du skall vara stolt över är att du äntligen accepterat för dig själv att du är lesbiskt.. att vara lesbisk är inget att vara stolt över lika lite som att man skall vara stolt över att vara bög, bi, trans eller heterosexuell.

Underbart att läsa den här tråden! Jag sitter inte i samma situation, jag är singel. Känner dock mer och mer att jag dras till tjejer. Jag har några nära vänner som det kommit på tal och då har jag berättat att jag absolut skulle kunna tänka mig att vara med en tjej, men inte ens för dem har jag vågat berätta allt som jag tänker. Kan ju knappt erkänna för mig själv. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Samtidigt är det väl bättre att ta tag i det nu än att sitta som vissa av er gör i en relation med en man och komma på att det verkligen inte är det ni vill. Det snurrar som sagt ganska bra i min skalle..