ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Utan tal eller något.

Tillägg; även om man har ett barn med autism så går livet vidare, vi fick diagnosen när han var 2,5 år och knappt pratade, men nu har talet och utvecklingen verkligen exploderat och han känns mindre och mindre autistisk för var dag.

Man kan aldrig veta vad som kommer hända i framtiden, vid autism är det visserligen viktigt med tidiga insatser, men så liten som din dotter är finns inga sådana insatser att få.

Runt 2 år kanske det går men då kanske din dotter inte alls har några tecken på autism över huvud taget.

Då är du inte så bra på att googla. Fast jag tror inte det är något fel på ditt barn, men att göra så som man gör med barn inom autismspektrat är bra för normalstörda barn med.
De behöver rutiner och tydlighet. Ditt barn är så litet att hon behöver kärlek, mat och rena blöjor.
Inget annat oavsett diagnos eller inte.

Son med autism: tycker väldigt många jag läst om med diagnostiserade barn har märkt av problem med ögonkontakten från start.

Dottern började sova dåligt för en vecka sedan men innan dess har hon sovit normalt. Hon hade problem med att äta tills hon var 4 mån men då vände iaf den biten. Dock strular hon runt riktig mat nu. Vägrar gröt och välling och många av matburkarna. Älskar dock vissa matburkar samt avocado och sin ersättning

Det betyder iaf massor att få vädra och berätta. Får inte göra det hemma

Inte i vårt fall, ingen skillnad mot vänners bebisar i alla fall.

Sedan har jag många vänner och bekanta med barn i samma ålder, utan diagnoser, och de beter sig alla helt olika. Vi känner flera som inte börjat prata förrän i treårsåldern tex, liksom vår son, de är nu på nästan samma nivå.

Flera har som vi haft sömnstörda barn men det har växt bort - vet flera som övervägde olika sömnmetoder i ren desperation men detas barn är fullt friska.

Vår son är autistisk men väldigt social, kramig och gosig, pratar på en massa, sjunger, otroligt bra på pussel, älskar att rita, läsa böcker, leka med oss och sina kompisar på förskolan (han är en populär kille), och det händer så mycket i hans utveckling varje dag. Autism är en del av honom och medför vissa svårigheter, men vi får fin hjälp och han har en jättebra resurs på förskolan, så det är liksom inte slutet med en diagnos.

Njut av ditt fina barn!

Son med autism: tack! Jag tror inte heller att en diagnos är riktigt hela världen utan vill hitta mig ett sätt att orka vänta in diagnos så att jag får lite stöd och hjälp i mina tankar och funderingar och även oron som finns.

Vår son fick diagnos vid 18 månader. Jag började misstänka vid fyra månader främst på grund av ovilja till fysisk närhet samt bristande ögonkontakt. Tyckte det var som tydligast runt året. Efter det hände det en hel del i utvecklingen och idag är både jag och min mycket positiva till hans framtid. Han är lite annorlunda men den allra finaste killen. Han får också bra stöd på dagis och vi får bra tips från barnhabiliteringen.

Jag tror inte utredning kommer göras innan 18 månader. Vi fick svaret i vårt landsting att de endast gjort tidigare hos barn som har syskon med autism och där det är väldigt tydligt. Det kommer därför vara en lång tid för dig i ovissheten och den kan du få bättre hjälp att hantera. För min del handlade det om en mamma som alltid haft lätt till oro och ett barn som faktiskt var annorlunda. Hur det är för er vet jag naturligtvis inte men jag skulle rekommendera KBT för just oro. För oron sliter ut dig och det behöver varken du eller ditt barn.

Även om det är något kommer det ändå inte bli som du tänker dig. Jag hade rätt om autismen men förstod inte hur fantastiskt väl vår kille skulle utvecklas. Jag är en mycket stolt mamma till denna fantastiska kille.

Önskar dig all lycka till!

Men tänk om du går runt med en oro som äter upp dig och sen har hon inte autism, eller så har hon det och du märker att det inte var så farligt som du trodde. Då har du gått kanske 2 år och oroat ihjäl dig i onödan.

Det finns så otroligt mycket man kan oroa dig för när det gäller ens barn, man måste lära sig behärska och leva med den oron.

Jag är också orolig ibland, för min sons framtid, för vårt andra barn som ska födas om en månad, men man får inte låta oron ta över ens liv.

Ta emot den hjälp som finns och försök tänka i andra banor, din dotter kanske har autism, eller inte, men hon kommer ju ändå vara din högt älskade dotter.

Jag älskar min son högst av allt på jorden och tycker han är den mest fantastiska, underbara, roliga och speciella lilla person som finns trots sin autism.

Förstår: tack! Ja det är ju som sagt ögonkontakten jag reagerar över också. Den finns men är kort. Fysisk närhet vet jag faktiskt inte riktigt vad hon tycker om. Hon somnar bäst själv när man sitter brevid eller i vagnen. Men visst har hon somnat i famnen ibland. Hon gillar att bli buren sitta i knä osv men vill sitta/bäras framåt. Vet inte lm det beror på att hon vill se allt eller slippa se oss