Han lämnar mig om vi inte skaffar barn

Anonym (Förkrossad)

Äldre 19 Dec 04:06
130 svar

Citera Visa endast Anmäl

Han lämnar mig om vi inte skaffar barn

Vet inte vad jag ska ta mig till! :(
Vi träffades som 17 åringar och kom tidigt fram till att barn var något vi både verkligen ville ha (helst 8 st om han fick bestämma). Själv ville jag ha 3-4. Han kommer från en stor familj och är fantastisk med barn. Vi var både överens om att vi först skulle bo ihop i hus, vara färdigstuderade och ha jobb.

Jag kom inte in på min drömutbildning (juristprogrammet) förrän HT det år jag fyllde 23 (fyller år på våren) och juristprogrammet varar i 4.5 år så jag var 28 år fyllda när jag tog examen. Redan här började min sambo prata bebisplaner men jag kände mig INTE färdig. Vi pratade men jag stod på mig, jag skulle sitta ting först (varar i 2 år). Min 30 års dag kom och tingsmeriteringen blev jag färdig med, men då fick jag ett jobberbjudande. Min sambo blev både ledsen och arg men han sa att han kunde vänta. Nu har jag jobbat i lite mer än 1.5 år och igår kom han med ett ultimatum: Nu börjar vi försöka annars lämnar jag dig efter årsskiftet.

Jag vet inte VAD jag ska ta mig till, jag älskar mitt jobb men jag älskar min sambo. Även om hade hade kunnat vara pappaledig skulle mitt liv inte se likadant ut, inte kunna sova till 12 på lediga dagar, inte kunna resa på spännande äventyr, inte kunna prioritera OSS. Samtidigt vill jag inte slänga bort 15 år och en man jag älskar och som är fullkomligt underbar på alla sätt och vis. Jag vill ju ha barn men inte än. Vad f*n ska jag göra :(
- «
- ‹
- Sida 11 av 12
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
- 8
- 9
- 10
- 11
- 12
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Han lämnar mig om vi inte skaffar barn
MEE83

Äldre 22 Dec 23:51

#101

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Ellen) skrev 2014-12-22 22:05:36 följande:
(off topic)
Det är inte hela världen, det borde varken drabba barnet eller mamman om du jobbar 10-15 timmar i veckan.
10-15 timmar kan massor av människor lägga på TV eller nätet på en vecka så om det underlättar framtida arbete att arbeta lite så är det väl bra.
Inte bryr sej barnet om du jobbar, sitter och sörplar latte eller hänger på FL när det ändå sover.....
Nej det går bra, det lider absolut ingen nöd på oss, det är mer jobbet som är problemet, inte situationen här hemma. Den är utmärkt, vi har även ett välfungerande sexliv, tjejen är tillbaka i sadeln så att säga, det gick ganska snabbt för henne, den enda grejen är nattsömnen som det är si så där med men det förväntar man sig ju. På det stora hela så tycker jag att det är skitkul att vara pappaledig och det är lätt som en plätt att hålla ett öga på henne när jag sitter vid riggen.

Jag kan dock inte vara borta för länge för då blir mycket att ta igen, vi har resonerat fram och tillbaka över detta med hur vi skulle göra med PL och hela upplägget med föräldraledigheten och kom fram till att det är så här vi får göra, för det kommer funka bäst för oss. :)
Maddi

Äldre 23 Dec 00:38

#102

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Förkrossad) skrev 2014-12-19 04:06:00 följande:
Vet inte vad jag ska ta mig till! :(
Vi träffades som 17 åringar och kom tidigt fram till att barn var något vi både verkligen ville ha (helst 8 st om han fick bestämma). Själv ville jag ha 3-4. Han kommer från en stor familj och är fantastisk med barn. Vi var både överens om att vi först skulle bo ihop i hus, vara färdigstuderade och ha jobb.

Jag kom inte in på min drömutbildning (juristprogrammet) förrän HT det år jag fyllde 23 (fyller år på våren) och juristprogrammet varar i 4.5 år så jag var 28 år fyllda när jag tog examen. Redan här började min sambo prata bebisplaner men jag kände mig INTE färdig. Vi pratade men jag stod på mig, jag skulle sitta ting först (varar i 2 år). Min 30 års dag kom och tingsmeriteringen blev jag färdig med, men då fick jag ett jobberbjudande. Min sambo blev både ledsen och arg men han sa att han kunde vänta. Nu har jag jobbat i lite mer än 1.5 år och igår kom han med ett ultimatum: Nu börjar vi försöka annars lämnar jag dig efter årsskiftet.

Jag vet inte VAD jag ska ta mig till, jag älskar mitt jobb men jag älskar min sambo. Även om hade hade kunnat vara pappaledig skulle mitt liv inte se likadant ut, inte kunna sova till 12 på lediga dagar, inte kunna resa på spännande äventyr, inte kunna prioritera OSS. Samtidigt vill jag inte slänga bort 15 år och en man jag älskar och som är fullkomligt underbar på alla sätt och vis. Jag vill ju ha barn men inte än. Vad f*n ska jag göra :(

Svår situation för din sambo, han tycks verkligen älska dig men passerat 30 utan att ens ha försökt. Han har verkligen lyssnat på dig och väntat. Och du säger fortfarande att du inte är redo, och när du är redo är ju svårt att säga för dig. Kommer du någonsin bli de? Sen om du är 40 och vill försöka så kanske de visar sig att någon av er inte kan få barn. Och då har ni åldern emot er.

Jag kan tänka mig in i hans barnlängtar och valet mellan att kanske förbli barnlös eller lämna förhållandet. Han är nog rädd att hans högsta önskan inte ska bli uppfylld. Jag kan säga att jag förstår honom, jag ville heller inte vara barnlös.

Jag förstår att han även har övervägt att lämna dig, de tar ju kanske tid att finna ny kärlek och ev några år till innan dom skaffar barn, så då tickar åren på. Han känner nog sig lurad, du tycks ha en underbar man som verkligen har väntat. Kanske dags att vara osjälvisk vad du hela tiden vill, men de är fel av dig och sätta barn till världen som är oönskat av dig.
Anonym (Förkrossad) Trådstartaren

Äldre 23 Dec 03:09

#103

Citera Visa endast Anmäl

Läs vad som står och inget annat skrev 2014-12-22 22:59:27 följande:
Har ej läst alla svar i tråden här nu men vad menar du med BIM? Har ni kunnat prata igenom de?
Vi har börjat försöka!
Anonym (Erfarenhet)

Äldre 23 Dec 13:44

#104

Citera Visa endast Anmäl

Om jag hade väntat tills jag fixar det ena o det andra skulle jag aldrig mognat till att få barn, jag skulle helt enkelt inte orkat med sömnlösa nätter och all ansvar mm. Nu blev mitt barn lyckligtvis till av "misstag" och vad jag är lycklig för det, det var jag ju direkt då jag blev gravid, jag var runt 20 så jag hann inte grubbla över hur svårt det blir. Jag har inte skaffat flera barn, för lat helt enkelt, jag älskar mitt egoistiska liv. Min dotter är ju lika gammal som dig och resonerar likadant vilket jag kan förstå men jag tycker att det ger en helt annan dimension till livet att ha barn. Jag vet att det finn många som väljer att inte ha barn men jag personligen är oerhört glad att jag blev med barn och har en vuxen dotter. Hoppas ju på barnbarn någon gång.
Darimna

Äldre 23 Dec 13:58

#105

Citera Visa endast Anmäl

Men fy HELVETE så lågt av dig att tvinga honom vänta så länge!!

Konstigt att han inte lämnat dig tidigare, han måste verkligen älska dig

Vilken fruktansvärt tragisk livshistoria för honom, hur kunde du!?!?!
Anonym (F)

Äldre 23 Dec 22:14

#106

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Förkrossad) skrev 2014-12-23 03:09:49 följande:
Vi har börjat försöka!
Varför?
Anonym (Förkrossad) Trådstartaren

Äldre 23 Dec 22:45

#107

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (F) skrev 2014-12-23 22:14:23 följande:
Varför?
Sambon ställde ju ultimatumet nu eller aldrig, och jag vill ju ha barn... Kanske inom 2-3 år egentligen, men lämnar han mig nu kommer jag säkerligen få inseminera mig eftersom jag inte vill skaffa barn med vem som helst! Känns då bättre att det får ske något år tidigare med min partner sedan 15 år tillbaka som jag älskar, än att jag ska få vara ensamstående mamma. Jag tror det hela beror på min trassliga barndom för jag har ju alla förutsättningar! Vi mös i alla fall runt ÄL så vi får se hur det går, tror ju verkligen inte att det tar sig så snabbt utan snarare ett par månader, men vi får ju helt enkelt se. Som preventivmedel har vi använt oss av p-dator/säkra perioder sedan sju år tillbaka så min kropp är hormonfri.
nevermind

Äldre 24 Dec 22:56

#108

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Förkrossad) skrev 2014-12-23 22:45:07 följande:
Sambon ställde ju ultimatumet nu eller aldrig, och jag vill ju ha barn... Kanske inom 2-3 år egentligen, men lämnar han mig nu kommer jag säkerligen få inseminera mig eftersom jag inte vill skaffa barn med vem som helst! Känns då bättre att det får ske något år tidigare med min partner sedan 15 år tillbaka som jag älskar, än att jag ska få vara ensamstående mamma. Jag tror det hela beror på min trassliga barndom för jag har ju alla förutsättningar! Vi mös i alla fall runt ÄL så vi får se hur det går, tror ju verkligen inte att det tar sig så snabbt utan snarare ett par månader, men vi får ju helt enkelt se. Som preventivmedel har vi använt oss av p-dator/säkra perioder sedan sju år tillbaka så min kropp är hormonfri.
Bara det känns 110% rätt så. Allt annat är orättvist mot alla inblandade.
Läs vad som står och inget annat

Äldre 26 Dec 20:35

#109

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Förkrossad) skrev 2014-12-23 03:09:49 följande:
Vi har börjat försöka!
Det e jättebra ts att ni börjat försöka, att kunna kommunicera e a och o i ett förhållande, man löser aldrig nånting på att bara vela eller gå runt o spekulera hela tiden, stort lycka till nu
Anonym (Lycka till!)

Äldre 26 Dec 21:43

#110

Citera Visa endast Anmäl

Lycka till! Det är aldrig "rätt tillfälle", eller alltid faktiskt. Det beror ju på hur man väljer att se på saken. Det verkar iaf som att du har en ansvarsfull man som kan hjälpa dig att ha kvar lite av den frihet du behöver för att må bra. Min syster började jobba ca två dagar/v när sonen var två månader. Det hade absolut inte passat mig men var en förutsättning för att hon skulle må bra och vara en bra mamma. Finns det en bra pappa så har ni en massa möjligheter!!

«
‹
Sida 11 av 12
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Han lämnar mig om vi inte skaffar barn

Han lämnar mig om vi inte skaffar barn

INNEHÅLL