Han lämnar mig om vi inte skaffar barn

Barnlängtan är något väldigt starkt så jag kan förstå din sambo. Om du vet att du vill ha barn så kan jag bara säga: det är aldrig rätt läge, ingen ide att vänta på det :)

Vi började försöka när jag var 31. Nu är jag 35 och det har inte lyckats. Utredningarna och läkarbesöken har inte gått på en pisskvart heller, det är ett långsamt maskineri. Är jäkligt glad att jag inte väntade längre än jag gjorde med att börja försöka. Tänk om vi börjat vid 35, då hade jag varit närmare 40 innan vi börjat få hjälp på allvar och då kunde det ha varit försent. Är redan nu sjukt rädd för att det är kört.

Ja troligtvis spelar detta in väldigt mycket. Tycker du ska ta tag och deala med det.

Hej alla! Gjorde som ni sa och ringde sambon. Blev timmar av prat och tårar från oss båda. Slutade upp med att vi låg (oskyddat) och somnade i varandras famnar. Vaknade upp nyss och behövde gå på toaletten så bestämde mig för att titta här, ja man vet ju aldrig hur lång tid det tar... Vi har faktiskt aldrig tagit diskussionen "om vi inte kan få barn", så jag ska ta upp det med honom imorgon. Känns dock som en stor tyng som lyfts från mina axlar, harr vi faktiskt har gjort ett försök! Har kört på p-dator/säkra perioder i 7 år och som sagt var idag en OSÄKER dag men vi låg oskyddat, vi får helt enkelt se vad som händer, men det känns förvånansvärt bra!!

Bra ts, tycker du gör helt rätt.

Jag var 29 år gammal när vi började. Frisk som en nötkärna, även mannen.

Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig de åren av försök som följde. Ett år gick, två år gick, utredningar. Allt ser jättebra ut. Jaha men ändå inga barn. Hemska ångrstfyllda tankar, depression, ingen glädje mer, ingen lycka. Allt var bara svart.

Mirakulöst blev jag gravid som 36 åring, helt spontant. Sju år, låååånga år där varje sekund och minut var i någon lidelse.

Jag vet vilken tur vi haft och vilken lycka vi fått.

Tänk tanken om jag börjat försöka bli med barn som 35 åring, plussa på 7 år, och vid 42 år ålder tror jag inte mitt lilla mirakel hade kunnat hända.

Jag har en närstående som inte alls har kunnat få barn, inte än och det ser ganska så mörkt ut. De har försökt i snart 15 år. Stått länge i adoptionssvängen, men det finns inga barn där heller. Och tiden rinner ut för dem. Hemskt tragiskt.

Lycka till TS! Du verkar redo!

Bara så du är beredd det kan också gå väldigt fort

Jag tror visst att man kan bli helt redo. Därmed inte sagt att man egentligen kan vara redo och ändå tveka. Antingen för att man på något sätt inte känner sig redo eller pga nervositet eller liknande.
Men satsa "bara för att" eller för att ha kvar sambon låter ju sådär. Barn är som sagt inget man kompromissar med.

Förstår att detta är en jobbig tid för din sambo också, men nog kunde han stanna kvar hos dig och prata iaf. Eller åtminstone vara där. Hade min sambo stuckit så och inte velat komma tillbaka fören jag bestämt mig för att vi skulle skaffa barn hade jag känt mig lite utnyttjad faktiskt...

Yes. Han känns inte heller så villig att kompromissa...

Vi har i alla fall börjat försöka nu, vad är det man brukar säga att det tar i genomsnitt? Ett halvår? Men ja, vi får helt enkelt se! Angående antal barn så får vi helt enkelt se där med, beror på hur lång tid det tar och hur allt faktiskt blir. Tack alla!!