Han lämnar mig om vi inte skaffar barn

Jag förstår honom. Du kan inte heller vänta för länge faktiskt. Det blir svårare och svårare ju äldre du blir ts och att förhala detta för honom är inte ok. Var ärlig och gör slut. Jag hade inte stannat...jag lämnade en karl som sa att han aldrig ville skaffa barn.

Jag tycker du ska låta din man gå om du inte tänker skaffa barn väldigt väldigt snart. Han har redan väntat på dig i TIO ÅR! Du har ju hela tiden lovat att ni ska börja efter det ena, sen det andra, men inte hållit dig löfte. Nu är det dags att bestämma dig och sluta ljuga för din sambo om när ni ska börja tycker jag.

Håller med. Tycker ts varit taskig faktiskt. Han har väntar i 10ÅR och hon blir förvånad att han tröttnat på hennes bortförklaringar..

Hon har ju också velat. Men de har inte varit överens om NÄR. Han valde själv att stanna och vänta.

Han är ansvarig för sitt liv och barnavlande, TS för sitt. Det går alldeles utmärkt för mannen att skaffa barn. Men det får i så fall bli med någon annan.

För dig låter det som precis rätt tid, men inte för TS.

Det är dessutom en jäkla skillnad att resa ensam och med barn!!

Vilken jobbig sits!

Självklart har ni båda rätt till era känslor. Och lika självklart är det att han måste kunna följa sina drömmar och du dina. Barnskaffande är något man bara inte kompromissar med.
Jag skulle tänka att om hans dröm om barn inte kan vänta och om den är större än kärleken till mig så måste vi nog dela på oss.

TS, jag känner med dig. Levde i många år med samma tankar som du, väntade på den perfekta tiden. Har förstått i efterhand att det för min del var mina rädslor med tillhörande försvarsmekanismer som styrde min (o)vilja att skaffa barn. Jag blev som tur var oplanerat gravid när jag var strax efter 30 och det är jag så tacksam för idag. Det var min lösning. Då fick jag helt enkelt ta det som det kom. Så nyttigt det var för en som mig som ALLTID planerat allt in i minsta detalj. Jättejobbig graviditet med massa tankar och kval. Men när vår bebis föddes blev livet något helt annat långt mycket mer underbart än alla planer jag kunnat föreställa mig. Nu kan jag knappt vänta på att få bli gravid igen :)

Jag säger inte att dina tankar/känslor inför familjelivet måste vara baserat på rädslor som mina var. Men kanske kan det löna sig att fundera över varför du tänker som du gör. Vad du än väljer hoppas jag att det blir rätt för dig!

Varför denna aggressiva ton?

Jag skrev ju "det låter för mig som", så det borde ha varit tydligt att jag menade att det lät för mig som att det var rätt tid. Vad TS tycker är rätt tid vet varken du eller jag, det måste hon bestämma sig för.

Och visst är det skillnad på att resa med och utan barn. Min signatur borde väcka misstanke om att jag har viss insikt i hur livet med barn är. Jag ville poängtera att livet inte stannar bara för att familjen växer. Vill man resa och se nya platser går det utmärkt att göra även efter att man skaffat barn. (Vi har rest en del med våra tre, vilket alla fem uppskattat.) Däremot: om man tycker att det är just att resa utan barn som är viktigt, är det förstås mer problematiskt att vara en familj. (Det var inte det TS skrev att hon ville, dock, men uppenbarligen måste man vara väldigt tydlig om man inte skall få ett svar med staplade utropstecken.)

Jag tycker inte heller att livet stannar eller blir mindre värt när man får barn, men rejält annorlunda blir det ju ändå. Och att exempelvis resa med barn är en helt annan sak än att resa själv. Det kan vara lika givande, men på ett annat sätt. Och det är okej och inget konstigt att vilja resa ensam. Att vilja ha frihet, att kunna vara spontan osv.

Och angående fertiliteten... Visst går den ner, men ts är inte gammal på något vis.