Han lämnar mig om vi inte skaffar barn

Jag tänker såhär. Din kille har varit tydlig i alla år om sin barnlängtan och han här hela tiden accepterat att du skjutit upp det. Han har gjort avkall på sin högsta önskan för dig men nu märker han nog att du inte kommer komma till skott då du förhalar det hela ytterligare. Tycker han varit tålmodig nog.

Att förneka den man älskar ett barn är hemskt, speciellt då du sagt till honom att du vill ha en stor familj (3-4 st!).

Hur hade du tänkt hinna med alla dessa då fertiliteten störtdyker ganska rejält vid 35? Du är ju snart 32! Han vill ha en stor familj och du har spelat med på detta men nu märker han att det inte kommer bli av då du har fertiliteten mot dig.

Och föresten, livet tar inte slut när man får barn! Det tar en annan vändning. Passa på medans du KAN. Du har sedan all tid i världen att uppfylla dina önskemål. Herregud idag lever vi kvinnor till 90-100 år! Lite perspektiv tack.

Jag tycker din man gör helt rätt som ställer ultimatum.

Du kan inte göra annat än att låta honom gå vidare. Ni är inte i samma fas i livet, helt enkelt. Han vill skaffa barn och du vill inte. Så enkelt, men ändå så svårt.

Det mest kärleksfulla du kan göra just nu (mot dig själv och honom) är att låta er båda hitta någon som vill samma sak. Han får hitta någon som vill ha barn och du får hitta någon som inte vill ha barn. 

Sedan kan jag tycka att om barn är viktigt för dig att ha någon gång i livet, så är det bättre att ha barn med den här mannen som du älskar några år tidigare än du hade tänkt dig, än att göra slut och kanske inte hitta någon bra person som du tycker om på samma sätt. Livet är ju ett spel.

Mannen hade ju sagt att han ville ha en stor familj TS däremot har totalt ändrat sig och vill nu ha 1-2 dessutom inte förrän om flera år....

Jag vet att det låter som om jag inte vill ha barn alls, men det vill jag! Skulle jag aldrig få barn skulle jag bli väldigt olycklig... Det är därför det känns så himla fel att kasta bort allt om jag sedan ska gå och inseminera mig om något år! Egentligen har jag alla förutsättningar för att skaffa barn, jag vet inte vad det är som håller mig tillbaka. Hur vet man om man är redo? Är man någonsin helt redo? Ska man våga satsa nu? Jag VILL ju ha barn! Sambon har i alla fall stuckit hem till sin syster och kommer inte tillbaka förrän jag ger honom ett svar...

Jag förstår precis att du har ångest just nu. Bara du vet vad du innerst inne vill. Det är ju inte bra att skaffa barn under press.

Å andra sidan är man aldrig helt redo för barn. 

Jag känner igen mig i din man, för jag gav min man ett ultimatum innan vi skaffade barn. Han hade bott utomlands en tid (men vi var fortfarande tillsammans) och sedan ville han flytta hem till Sverige igen. Jag sa ok, men var ska du bo? Du kan inte bo här om du inte vill bilda familj. Det tog 2-3 dagar, sedan var han redo att bilda familj. En månad senare var jag gravid. Han har älskat varje dag som pappa och är en helt underbar och fantastisk förälder. Vår relation har också blivit betydligt bättre sedan vi blev föräldrar (förutom det första året...) Han hade stretat emot att bli förälder i flera år innan det äntligen vände.

Så ibland funkar ultimatum, även om det inte är särskilt kul när det händer. Man måste förstås vara beredd att släppa taget om den personen då och det verkar ju din man vara nu. Han har kommit till ett vägskäl, där önskan om ett barn är starkare än önskan att vara kvar med dig. Nu är det upp till dig.

I vårt fall handlade det mycket om min mans egen barndom. Han hade ingen rolig start i livet och var väl osäker på om han kunde tillgodose ett barns behov på rätt sätt. 

Du tänkte alltså BÖRJA försöka när du fyllt 35? Och tänker dig hinna med två barn? Du vet att fertiliteten dyker ganska drastiskt efter 35? Och att även om man är fertil så kan det ta över ett år innan det blir ngt? Sedan är ju inte en graviditet en garanti för barn, tidiga missfall är otroligt mer vanliga än många tror. Lägg då till de ökade riskerna för down syndrom och de andra två kromosomfelen. Varför i hela friden skulle det vara "bättre" att riskera att sitta där som småbarnsförälder till bara ett barn vid en ålder av 43 och med en bitter man som var lovad en stor familj? Vad är det för inbillningssjuk värld många kvinnor och män lever i som tror att de har all tid i världen efter 35 och att det bara är att ligga några ggr så är man geavid direkt och utan risk för missfall? Som dessutom ökar med åldern? Hade jag varit din man hade jag dragit..

Idag har jag ingen kontakt med mina föräldrar. Mamma var 16 när hon blev gravid med mig och pappa var 17. När mamma berättade för pappa stack han direkt. Har fått höra från mormor att mamma först hoppades på att pappa skulle komma tillbaka, men när hon insåg att han inte skulle göra det ville hon göra abort, men mormor övertalade henne att behålla. När jag väl var född började mamma lämna mig till mormor flera gånger i veckan så hon kunde gå ut och umgås med sina vänner, festa, inte komma hem osv. Situationen blev ohållbar och min mormor kontaktade soc. Min mamma fick ha kvar vårdnaden men hon har fan aldrig varit en mamma, det är mormor som varit det. Min älskade mormor som alltid ställt upp. Kan det vara därför jag är så osäker? För att jag är rädd för att bli som min mamma? Ska ringa mormor och prata med henne...

Jag har ägglossning idag, känns faktiskt lite pirrigt men samtidigt oroligt, vågar man?

Jag tror du har hittat pudelns kärna!

Men du...på det lilla du har berättat om dig själv låter det som om du skulle klara föräldraskapet galant!

Det är klart du vågar! Ring din man!!  

Helt redo? Nej det tror jag inte någon är. Vi fick en oplanerad bebis(flicka) nu i Sep, och det var en chock för mig när min tjej blev gravid, vi använde p-medel och vi hade inga planer på att bli föräldrar än på ett tag, jag är nyligen fyllda 31 och min tjej är 26.... men man hinner vänja sig vid tanken och man hinner förbereda sig för det men det blir ju ändå en väldigt stor grej och en omställning.

Att bli pappa har varit en väldigt djupgående och intensiv känsla för mig, jag, precis som du är väldigt karriärfokuserad(pluggade på HHS och jobbar mot finansmarknader), men helt plötsligt så finns det något som är ännu viktigare, och det är jag glad över. Det är ju inte direkt så att din karriär är körd om du blir mamma, du har alla möjligheter att vara en aktiv karriärskvinna och samtidigt mamma, men man får anpassa sig lite, vara lite flexibel. 

Att få ett barn är nog en av de sakerna som ytterst få människor faktiskt ångrar den dagen man läggs i jorden.