Varför gör ni det så jävla omständigt?

hur hjälper man dom då? genom att bekräfta deras beteenden och stryka medhårs?

Som sagt jag tror du ska skatta dig lycklig att du fått ett barn som accepterar det. Jag tänkte också precis som dig. "Det är bara att ta med barnet, barnet måste lära sig sova till ljud, vi vuxna måste ge varann tid. Varför tycker folk det är så jobbig med småbarn "

Att bli förälder för mig blev som en käftsmäll. Jag kunde aldrig någonsin ana att det kunde va så jävligt. Och det är med sorg jag ser tillbaka på den tiden.

Jag provoceras så oerhört av dessa trådsstarter. Människor är olika med olika förutsättningar och framförallt BARN är olika..

självklart vet jag att alla föräldrar inte sitter på familjeliv. Illa vore det då. är bara så jävla trött på att folk ska göra allt så svårt. väldigt enkelt. Jag tycker synd om alla svärföräldrar till dessa kvinnor som knappt får träffa sina barnbarn för att mammorna ska göra det så jävla svårt för dom.

nej jag bryr mig inte om hur folk sköter sina barn. jag bryr mig om dom som gnäller om inget på familjeliv.

klart bebisar är känsliga i influensatider det fattar ju jag med. Men av alla dom gnälltrådar där mammor inte vill åka till svärföräldrarna för det är långt och stör rutinerna så har det nog sällan så mycket med influensa att göra. och de mammor som får på sommaren är lika hetsiga dom

Men hur vet du att de GÖR de svårt, och att det faktiskt inte bara handlar om att det ÄR svårt, eller åtminstone svårare än det var för dig? 

Och varför kan folk inte få lov att göra som de vill?

Jag var iväg rätt mycket med min bebis, men det hände att han hade svårt att komma till ro. Då var det oändligt skönt att komma hem. Minns en mammagruppsträff jag fick lämna för att lillen var otröstlig, trots att jag både ammat och vaggat runt med honom i sele. Han somnade på en sekund i selen så fort vi kom innanför dörren hemma. Jag har all förståelse för att man inte vill flänga iväg om man märker att bebisen trivs bäst hemma. 

Angående svärföräldrar så är det ju inte helt ovanligt att man inte känner sig hundra procent bekväm med svärisarna. Min syster har en bra relation med sin svärmor, men hon gillade INTE när svärmor på eget initiativ skulle hjälpa till med att lägga bebisen till bröstet och se till att den fick rätt tag. Kanske inte så lämpligt att tillbringa en hel helg hos svärisarna om man inte känner sig bekväm och t ex samtidigt ska få igång en fungerande amning? 

Jag vet inte vad det är för trådar eller människor som upprört dig, men det kan ju finnas hur många vanliga och normala anledningar som helst till att man väljer att göra som man gör. Utan att det handlar om att man väljer att krångla till det. Att få barn förändrar ju livet för de flesta, mer för vissa, mindre för andra. Inget konstigt med det. 

Vet du ts, jag var som du när jag fick mitt första barn. Allt gick som på räls. Jag fattade inte vad folk pratade om när de sa att det kunde vara svårt och jobbigt att vara förälder. 

Så kom vårt andra barn....jag ska inte gå in på detaljer men nu skäms jag över hur jag kunde vara så pinsam som trodde att livet som förälder var så enkelt för alla. Gissa om jag fått äta upp mina ord...

Mitt råd till dig ts, var inte så dum som jag var utan läs svaren du fått här. Då kanske du slipper bli betraktad som en oempatisk idiot som jag blev....

Jag håller med dig i mycket TS. Har vänner som nyss fått första barnet och herregud vad allting blivit svårt. Samtidigt känner jag igen mig mycket i den tiden jag och mannen fick första barnet så jag förstår dem också. Med andra eller tredje barnet är man ofta mycket lugnare också för att man varken kan eller vill tänka efter och noja så mycket.

Sedan är barn olika. Vår äldsta son har haft jobbigt med sömnen ända sedan han föddes. Hans sömn är fortfarande inte okomplicerad trots att han är 7 år idag. När han var bebis var han t.ex. mycket svår att få att sova både dag och natt.Och sov han inte så skrek han bara hela tiden. Det blev jobbigt och besvärande att ha honom med någonstans. Dels för att folk bara inte kunde förstå att han inte kunde sova och varför han skrek så mycket.Sedan inte så kul att hitta på saker, t.ex. hälsa på någon eller göra en utflykt med ett skrikande barn. Så vi blev mest hemma. Man blev ju också oerhört trött och omotiverad till allt av den tröttheten.

Efter 3½ år fick vi en son till. Som från dag 1 endast skrek om han var hungrig eller hade bajsat i blöjan. Enkla saker att åtgärda. Han kunde (och kan än idag) också sova var som helst oavsett miljö. Bara att lägga honom i knät med en filt och han sover. Honom kan man ju ta med överallt, inga problem. Så hade han kommit som mitt första barn och jag inte haft annan erfarenhet hade jag också kunnat skriva ditt inlägg TS. Det är nog svårt att förstå hur det kan vara att få ett krävande barn om man inte har upplevt det.

Äh, det är en så kort tid av livet som det kan vara sådär. Låt den lilla nya familjen få den tiden och bestämma hur och vad dom vill göra. Vill dom sitta hemma och bara mysa utan besök, låt dom. Deras val.

Man skyller så mycket på barnen hela livet, så om man använder barnet till anledning att inte besöka sina pissiga svärföräldrar så tycker jag att man har rätt till det. Som sagt, det handlar oftast om några månader av ens hela liv. Ingen som tar skada av det.

Genom att hjälpa dem att få tillit till att de duger som föräldrar. Genom att hjälpa dem lyssna till sina egna instinkter i stället för vad andra människor säger. 

Den typen av hjälp formuleras förstås inte i en enstaka mening på FL. 

Trodde du verkligen att folk blir mer självsäkra om man säger "men sluta vara så osäker!!"? 

Håller med dig om en del av det du säger, ts, men tycker kanske att du är lite hård i hur du uttrycker dig.
Vi var lite som det du beskriver med första barnet, absolut, med andra barnet är vi det inte alls utan hon har fått glida in i familjens rutiner och det fungerar bra det med har det visat sig. Det är väl rätt naturligt att vara lite överbeskyddande och osäker med första barnet för de kommer liksom inte med en bruksanvisning på vad som fungerar och inte.

Dock måste man vara ödmjuk och inse att familjer och bebisar är olika och saker som fungerar i er/min familj fungerar kanske inte i andras. Med barn nr 2 kan vi t.ex. inte åka bil några längre sträckor för hon blir hysteriskt åksjuk (har det visat sig). Det gör att de som vill träffa oss tyvärr måste komma till oss eller mötas halvvägs. Har inte ett dugg att göra med att vi är "bekväma" utan det är omtanke om vårt barn som mår jättedåligt - och våra öron.... Folk som inte vet orsaken kan naturligtvis uppfatta oss som "curlande" och jobbiga, men vi vet ju att så inte är fallet och har inget emot att förklara om någon undrar.