Min fru slår mig

Urs vilken hemsk läsning :( Vet vad du genomgår och det är precis som du säger, det fysiska går över men det sitter kvar på ett annat sätt.

Det enda jag kan säga är lämna henne!

Även om hon skulle lyckas ta tag i sina problem och därigenom bättra sig så lär det knappast ske i en handvändning och du har redan slösat så mycket tid med en person som har sönder dig. Kärleken och tilliten går inte att reparera efter de svek hon utsatt dig för genom att kliva över gränsen på det där viset.

Ta dig ur den här relationen, läk såren och lev ditt liv som du vill och på ett sätt som du mår bra av. Tänker inte prata om huruvida du kan träffa någon bättre för jag tror inte det är det dina tankar går runt i nu. Faktum är att det är bättre att leva själv än att leva med någon som skadar en!

Om du inte kan se själv att du förtjänar bättre, försök tänk utanför dig själv. Om din bästa vän, pappa eller bror kom och berättade samma sak för dig. Vad skulle du råda dom till? Följ sen det rådet själv!

Var är TS? Han startade tråden igår men har inte kommenterat någonting sedan dess?

TS: Rådet du fått av de flesta är att lämna, kanske är det därför du inte velat skriva något mer i tråden?

Men jag tror att du vet att det är det enda rätta. Dokumentera de skador hon gjort, lämna henne och säg att om hon försöker sig på något jävelskap som att anmäla dig för någon påhittad oförrätt, eller kräva dig på en massa saker så har du tillräckligt med bevis att göra en motanmälan, och hon kommer att bli fälld!! Det vet hon så hon kommer att hålla käften.

Du ska absolut inte slå tillbaka, inte under några omständigheter, för att då blir det säkert polisanmälan från henne och det vore katastrof för dig. Utan du ska bara lämna henne så att hon kan dra åt helvete dit hon hör hemma. Och du ska vara öppen mot era gemensamma vänner och släktingar om vad hon utsatt dig för, så att hon inte kan lura i dem att det är du som misshandlat henne.
Förmodligen har hon någon psykisk störning som gör att hon inte kan kontrollera sina känslor, sådana psykon lider oftast inte lika mycket av sitt "problem" som deras anhöriga, som får genomlida deras känsloutbrott. Sådana som hon ska bara lämnas, de förtjänar inte att ha någon livskamrat.

Terapi fungerar inte alls här!

Ts skriver att han känner sig hjärntvättad. Terapi här innebär mer av hjärntvätt , då det är en följd av att han blivit manipulerad av sin fru. Hon däremot lär sig mer om hur mannen tänker när han blir slagen, och kan på så sätt använda sig av det hon lär sig i terapin till att trycka ner honom än mer effektivt.

Ts ord om sin fru som en envåldshärskare, säger just det att han hon använder sig av olika härskartekniker för att trycka ner sin man.

Hade det bara varit en sur och grinig fru, då hade inte ts använt sig av dessa starka ord han nämner i sitt förhållande till henne. Deras relation baseras enbart på hennes vilja.

Förmodligen är det för smärtsamt för ts att skriva något här. Även om han förstår att förhållandet är destruktivt, är det säkert svårt att läsa detta om sin fru. Har dom dessutom barn är det kanske panik inombords på ts. Kanske han skriver senare. Så kan det vara i andra trådar liknande denna. Det är svårt att sätta ord på det som gör ont. Kanske det kom som en chock trots att han vet själv .

Jag blev misshandlad psykiskt och fysiskt av min förra sambo, och jag skämdes något fruktansvärt i flera år. Istället för att vara "svag" och springa till kvinnojouren och be om hjälp bet jag ihop och försökte härda ut. Jag tyckte ju om honom, och det var jag och han mot världen. Ingen tyckte om honom (varför är ganska glasklart i efterhand...), så jag ställde mig på hans sida. Egentligen skämdes jag nog mest för att jag tidigare varit en stark och självsäker tjej som helt plötsligt gick omkring och var rädd för personen jag levde med.

Det tog drygt fyra år, och vi bodde ihop i nästan ett år av dem, innan jag fick nog och gjorde slut. Jag har tampats med PTSD, depression och mycket annat sedan dess, men nu är jag starkare än innan. Visst skäms jag fortfarande över det, men jag hade i alla fall styrkan att lämna honom innan det var för sent. Och efteråt har jag bara träffat förstående människor och pratat med andra som varit med om samma sak. 

Du kommer inte kunna fixa henne, utan du måste ta hand om dig själv. Lämna henne innan hon isolerat dig från dina vänner och din familj. Be om hjälp och sätt ditt eget mående först. Du är värd mer än det här.

Du har läst fel och jag kan ha utryckt mig lite slarvigt. "Terapi innebär mer av hjärntvätt .." ts fru lär sig av terapin hur hon ska manipulera sin man. Som jag skrev får hon reda på hur hennes man känner när han blir slagen. Det utnyttjar hon mot honom. Hon får alltså information om hur hon ska trycks ner sin man. Empati hos hennes man ser hon som en svaghet. Det är det hon spelar på. Därför är det inte lämpligt med terapi för henne då hon kan bli ännu bättre på att manipulera honom. Manipulationen resulterar i hjärntvätt. Här handlar det alltså inte om att reda ut saker. Det handlar om vad ts fru kan vinna på en terapi , och hennes man förlorar på det som är menat att hjälpa deras förhållande. Hon går helt enkelt inte dit av samma anledning som hennes man , att rädda äktenskapet. För övrigt tycker hon att hon gör alla rätt och han gör fel. Utan insikt om sina brister hjälper ingen terapi alls.

Jag har läst alla era inlägg. Uppskattar ert stöd ni ger mig.

Många har undrar om inte jag har försökt prata med henne. Det har jag, men utan framgång. Med tiden har jag bara accepterat hennes beteende utan att säga emot henne när hon gör så mot mig.

Någon undrade dessutom om jag är rädd för smärtan att behöva separera. Svaret är ja. Jag älskar henne, även om det låter rör galet. Men som sagt, jag kan inte rå för mina känslor. Jag kan däremot bestämma om jag ska lämna henne, men känslorna dödar mitt initiativ att ta ett sådant beslut.

En annan sak som hindrar mig från att agera är skammen. Jag skäms för det hon gör. Jag skulle skämmas att tala om för folk att jag separerar på grund av misshandel. Jag försökte föreställa mig situationen att jag kontaktar utomstående hjälp såsom mansjouren etc (som någon föreslog), men hur tar jag ett sådant initiativ när jag skäms så mycket? Jag vet att de finns där för att hjälpa men asså det tar emot så jäkla mycket att våga ta steget!

Vad ska du skämmas för? Du råkade bli ihop med en idiot,men det visste du ju inte då. Nu är det som det är och du är absolut värd bättre! Mansjouren finns till för såna som just du,de har varit med förr och vet vad det gäller-de kan hjälpa dig gå vidare. Bekanta och släktingar behöver inte veta varför du lämnar henne. Envisas de så säg som det är till de som kan ta det-ingen annan. Offra inte fler år på att leva i detta elände!