Min fru slår mig

Jag har läst alla era inlägg. Uppskattar ert stöd ni ger mig.

Många har undrar om inte jag har försökt prata med henne. Det har jag, men utan framgång. Med tiden har jag bara accepterat hennes beteende utan att säga emot henne när hon gör så mot mig.

Någon undrade dessutom om jag är rädd för smärtan att behöva separera. Svaret är ja. Jag älskar henne, även om det låter rör galet. Men som sagt, jag kan inte rå för mina känslor. Jag kan däremot bestämma om jag ska lämna henne, men känslorna dödar mitt initiativ att ta ett sådant beslut.

En annan sak som hindrar mig från att agera är skammen. Jag skäms för det hon gör. Jag skulle skämmas att tala om för folk att jag separerar på grund av misshandel. Jag försökte föreställa mig situationen att jag kontaktar utomstående hjälp såsom mansjouren etc (som någon föreslog), men hur tar jag ett sådant initiativ när jag skäms så mycket? Jag vet att de finns där för att hjälpa men asså det tar emot så jäkla mycket att våga ta steget!

Jag har läst alla era inlägg. Uppskattar ert stöd ni ger mig.

Många har undrar om inte jag har försökt prata med henne. Det har jag, men utan framgång. Med tiden har jag bara accepterat hennes beteende utan att säga emot henne när hon gör så mot mig.

Någon undrade dessutom om jag är rädd för smärtan att behöva separera. Svaret är ja. Jag älskar henne, även om det låter rör galet. Men som sagt, jag kan inte rå för mina känslor. Jag kan däremot bestämma om jag ska lämna henne, men känslorna dödar mitt initiativ att ta ett sådant beslut.

En annan sak som hindrar mig från att agera är skammen. Jag skäms för det hon gör. Jag skulle skämmas att tala om för folk att jag separerar på grund av misshandel. Jag försökte föreställa mig situationen att jag kontaktar utomstående hjälp såsom mansjouren etc (som någon föreslog), men hur tar jag ett sådant initiativ när jag skäms så mycket? Jag vet att de finns där för att hjälpa men asså det tar emot så jäkla mycket att våga ta steget!

Ts, du är lojal mot din fru, eller hur? Ju mer folk här skriver om din fru, och hennes beteende mot dig, desto mer försvarar du henne. Du står helt på hennes sida, och det är henne det är synd om som slår dig, trots att hon älskar dig. Du vill försöka hjälpa henne, hon säger att hon inte ska slå dig mer och du tror på henne tills det händer igen. Sen om igen...Kanske är det så.

Du skriver att du älskar henne så mycket att du intalar dig själv att tåla hennes slag. Meningen efter är ; "Det känns som att jag låtit mig hjärntvätta mig själv". Det är precis det hon vill få dig att tro. Att DU gör detta mot dig själv, att du frivilligt går med på denna nedvärderande behandling. Det är också det du visar henne, när hon får fortsätta med att misshandla dig. Du ger henne tillåtelse att slå dig.

Din fru har manipulerat dig länge, dvs lurat dig på olika sätt att tro på hennes lögner. Hon är skicklig, och du tror på henne , därför att du är fast i hennes grepp. Det har gått så långt att du t o m tror att du fortfarande älskar henne. Du är beroende av henne och tror på hennes sätt att göra sig själv till offer, för att du ska tycka synd om henne. Du kan inte lämna henne, mest för att du har mycket empati , som du också förväxlar med kärlek. Det är just din medkänsla för henne som hon utnyttjar mot dig. Du tror att det är kärlek du känner för henne när du egentligen tycker synd om henne. På så sätt använder hon sig av din empati som ett medel till att styra dig. Hon vet att du gör allt för henne.

Din fru har manipulerat dig till att släppa ifrån dig din egen vilja till henne. Det är det som resulterat i en hjärntvätt av dig. Du går "frivilligt" med på att hon tar sig friheten till att göra vad hon vill med dig. Samtidigt känner du dig kränkt. Ja, det är förvirrande för dig. Det är svårt att se en logik som styr hennes handlingar, mer än att hon är egoistiskt. Hon har brist på empati, och kan därför (som om du också själv skriver) agera översittare och en envåldshärskare över dig. Hon tar ingen hänsyn till dig, utan bara hänsyn till sin egen vilja, till att bestämma över dig.

Därför behöver du hjälp med att ta dig ur hennes grepp, och berätta för någon att du inte mår bra i ditt äktenskap. Det är nästintill omöjligt att ta sig ur ett sådant destruktivt förhållande på egen hand. Din fru är säkert mycket övertygande i sitt sätt vara, du har levt och umgåtts med henne under lång tid , därför har det blivit en "normal" vardag med henne och hennes destruktiva beteende gentemot dig.

Nu har du ändå vänt dig hit, det innebär att du har ett eget tänkande kvar. Ingen tycker att du har något att skämmas över, hade din familj och vänner vetat detta , då är det frustration de känner över att du inget berättar så att de kan finnas för dig, för att du ska kunna må bra igen och känna dig älskad av dom som verkligen älskar dig.

Jag har läst alla era inlägg. Uppskattar ert stöd ni ger mig.

Många har undrar om inte jag har försökt prata med henne. Det har jag, men utan framgång. Med tiden har jag bara accepterat hennes beteende utan att säga emot henne när hon gör så mot mig.

Någon undrade dessutom om jag är rädd för smärtan att behöva separera. Svaret är ja. Jag älskar henne, även om det låter rör galet. Men som sagt, jag kan inte rå för mina känslor. Jag kan däremot bestämma om jag ska lämna henne, men känslorna dödar mitt initiativ att ta ett sådant beslut.

En annan sak som hindrar mig från att agera är skammen. Jag skäms för det hon gör. Jag skulle skämmas att tala om för folk att jag separerar på grund av misshandel. Jag försökte föreställa mig situationen att jag kontaktar utomstående hjälp såsom mansjouren etc (som någon föreslog), men hur tar jag ett sådant initiativ när jag skäms så mycket? Jag vet att de finns där för att hjälpa men asså det tar emot så jäkla mycket att våga ta steget!