Anser ni att gemensam ekonomi i ett förhållande alltid är det bästa?

Vi har allt gemensamt utom ett hobbykonto var. Min make köpte ring och sparade till vårt drömbröllop på det kontot helt utan min vetskap. Sedan friade han. Han sparar även ihop till dyra presenter på det kontot.

Varför är det extremt att ha gemensamt konto? Känner många som har det så. Känner även många som har andra lösningar.

De enda som jag tycker är extremt konstigt är en kompis föräldrar som efter 50 år och 3 barn tillsammans fortfarande räknar allt på kronan. De till och med köper mat separat och blir skyldiga varandra tjugo kronor om en köper en godisbit till den andra. Men funkar det för dem så är det ju bra.

Vi har en ekonomi här.

Man måste vara överens innan man flyttar ihop och även prata om vad som händer om förutsättningarna ändras.

Jag tror att där det grälas mest är de som inte pratat om hur de ser på saker och ting.

Och som tex läser att gemensam ekonomi ska man ha då försöker man det trots att det kanske inte passar dom alls.

En spara och en slösa bör ju inte sammanblanda sina ekonomier om spara inte är villig att stå för slösas slösande.

Inget är mer rätt än något annat utan alla måsta komma fram till vad som passar dom bäst.

Är man en person som inte alls kan tänka sig att ha gemensam ekonomi med någon för man vill ha total koll på sin ekonomi. Kanske på grund av erfarenheter från sin uppväxt eller efter att ha blivit utnyttjad i ett tidigare förhållande. Den bör ju vara tydlig med det innan så den inte hamnar med en som anser att enda sättet är ett gemensamt konto, annars blir det bara bråk.

Jag förstår inte varför det ska vara så förtvivlat svår att prata och framför allt vara ärliga mot varandra

Nja, det finns nog lika många olika situationer som relationer. För en del fungerar det med gemensam ekonomi, för andra inte.

Exempel 1: mina föräldrar gifta i snart fyrtio år, har helt gemensam ekonomi, har alltid haft ekonomiska problem för att min mor inte kan hålla i pengarna (egentligen) och övertrasserar konton etc. Min far jobbar mycket övertid och drar in mycket pengar egentligen, men kontona är nästan alltid tömda ändå. Tycker nog att skild ekonomi hade fungerat bättre för dem, men de lär inte ändra sig nu när de är pensionärer så jag får väl hoppas att de håller sig flytande tjugo år till.

Exempel 2: Maken och jag delar på alla fasta utgifter såsom hyra, försäkringar, el osv, men i övrigt har vi inte gemensam ekonomi och har aldrig haft trots 18 års förhållande och 2 gemensamma barn. Det jag väljer att spara går in på mitt sparkonto, hans går till hans sparkonto, det jag vill spendera styr jag själv över, det han vill köpa köper han utan att dubbelkolla med mig - så vida det inte handlar om stora summor eller berör hela familjen såsom typ bilinköp. Vi är inte detaljerat insatta i varandras ekonomi, men båda är ansvarsfulla, ingen av oss slösar markant, och det finns alltid pengar att tillgå i hemmet när en kris uppstår, jag vet tex att vi har så att vi klarar oss åtminstone något år som arbetslösa. Folk runt omkring oss höjer ofta på ögonbrynen och undrar hur man kan vara gifta med barn utan att ha gemensam ekonomi men själva har vi inte funderat särskilt mycket över det, faktiskt. Har svårt att se fördelarna med att nu plötsligt börja sköta allt gemensamt när det fungerar bra redan.

Så har jag haft det. Min mans anledning till att vilja ha det så var att han har dyra intressen och att det skulle kännas konstigt att jag skulle betala delar av det. Låter ju fint om båda har pengar så det räcker. Men jag pluggade och han jobbade. Jag grät varje månad när räkningarna var betalade och jag hade några hundralappar kvar på sin höjd. Jag hade aldrig råd att hitta på något roligt. Vågade aldrig föreslå att vi skulle göra något eftersom jag var beroende av att han i så fall skulle vilja bjuda mig. Han sköt till extra till mat och så och tyckte att det var generöst av honom, men han förstod aldrig hur snett det blev med min beroendeställning.

Till sist fick jag nog och sa att det här funkar inte för mig. Ska vi leva tillsammans ska det vara på lika villkor och med lika standard. Det blev en del tjafs innan vi kom fram till en lösning som funkar. Vi sätter in alla pengar på ett gemensamt konto som alla räkningar betalas från. Sen tar vi en lika stor summa var från det kontot varje månad som är våra egna fickpengar. På så sätt har vi både gemensam ekonomi, men ändå en liten del att göra vad vi vill med. I början tyckte han att det kändes märkligt, men nu funkar det.

Och nu är jag klar med min utbildning och har jobbat några år. Nu är det istället jag som tjänar mest och han är för tillfället arbetslös. Saker tenderar att jämna ut sig på sikt. Så länge båda bidrar efter bästa förmåga till det gemensamma ser jag inga problem i att man har olika inkomst och gemensam ekonomi.

Sen anser jag att oavsett hur ekonomin fördelas påverkas man i förlängningen av den andres beslut. Om den ena t.ex. väljer att lägga massor av pengar på sitt intresse och därför inte har råd att åka på semester med familjen påverkas ju den andra av det även om det inte är partnerns pengar som spenderats. Så på något sätt behöver man nog ändå diskutera och vara överens om utgifterna inom ett förhållande.

Men som många andra redan skrivit, gemensam ekonomi funkar bara om båda har ungefär samma syn på pengar och hur de ska användas. Man kanske inte ska ha gemensam ekonomi med en spelmissbrukare t.ex.

Nevermind: Det är otänkbart eftersom jag inte ser någon som helst anledning till en separat ekonomi.

Har du några bra anledningar att bjuda på?

Om man har så olika inkomst så är det verkligen viktigt att kommunicera om detta innan man beslutar om ekonomin så att man inte försätter den svagare parten i en svår sits. Det är ofattbart för mig att man kan påstå sig vara i en kärleksfull relation med någon om man låter denne person svälta/ha det svårt varje månad! Där är det nog mer än bara ekonomin som felar..... Håller till 100% med om ditt sista stycke, det sammanfattar diskussionen bra - gemensam syn är nog viktigare än gemensam ekonomi.

Det var nog en kombination av olika uppväxt och dålig kommunikation. Det är svårt att vara i underläge och be om förändring. Det blir som att tigga. Så jag var inte speciellt tydlig om hur illa det såg ut för mig heller.

Nu är det här ganska många år sen. Vi är äldre och visare nu. Han skäms verkligen över hur det var och att han inte förstod. Och det tycker jag inte han behöver göra. Det är länge sen och det är utrett. Nu har vi familj och lever ett helt annat liv än vi gjorde då.

Varför vill du ha anledningar? Räcker det inte för dig att gemensam funkar bäst för dig och att något annat funkar bäst för några andra? (om du verkligen undrar finns det säkert inlägg i tråden du kan läsa)

Vlad: Jag blev ifrågasatt och svarade på frågan. Enkelt va? :)