klassiska kvinnofällan?

Hörde en diskussion på radio igår, ang den klassiska kvinnofällan. Att kvinnor är hemma mer/längre tid med barnen. Dom la fram det som om det skulle vara ett fult knep från mannens sida, eller att kvinnan är så dum som går på denna fälla än och förlorar så mycket ekonomiskt. Att man borde vara smartare och trygga sin egna ekonomi och framtid osv.

Och jag tänker bara, är pengarna ens jämförbara med upplevelsen av att få vara heltidsförälder? 
Jag var hemma i två år med första barnet, dels pga att jag var studerande och maken hade inkomsten att dra in, samt att han började nytt jobb strax efter förlossningen och inte kände möjlighet att starta med föräldraledighet.

Med barn två gick jag tillbaka till arbetet på deltid efter fem månader, och då var mannen hemma 3 av 5 dagar. Jag gick aldrig tillbaka till en heltidstjänst, utan jobbar 80% (är ledig fredagar) med minstingen som fyller 3 i år. Jag har fortfarande SGI dagar kvar på fp. Men även när dom är slut är jag gärna hemma på fredagar. Givetvis förlorar jag några tusenlappar i månaden, men jag anser att det är värt det. 
Jag tycker det är skönt att bara jobba fyra dagar, det är trevligt att få ensamtid med minstingen och umgås själv med båda barnen efter lunch. Jag tycker jag har det lite lyxigt som faktiskt kan ha denna möjligheten. All den tid jag har fått ägna åt barnen, hela detta kapitlet av livet kommer jag bära med mig till graven. Det är inget som är ekonomiskt jämförbart enligt mig.

Hur ser ni  på det hela? 

Vårt samhälle av idag är barnfientligt och en fälla för psykisk ohälsa bland barn just för att man gjort så att kvinnor tvingas ut i arbetslivet än att kunna vara hemma med sina barn. Man hade kunnat rätta till detta genom att ge kvinnor full pensionsrätt vid föräldraledighet. Sverige skadar bara barnen idag. Inte undra på att skolresultaten dalar när föräldrarna tror att de är helt värdelösa och enbart förskolan/skolan är det som kan ge barnen något av värde. Sedan klagar förskolan/skolan att föräldrarna inte tar något föräldrar ansvar. Men samhället är ju uppbyggt att samhället ska ta ansvar för barnen så de vuxna kan arbeta ostört

Kvinnofällan visar sig oftast först när kvinnan blir lämnad.

När en kvinna är gift så låter det ofta så här: " Jag väljer att vara hemma med barnen. Jag trivs bäst så och det är en lyx att få umgås med dom när dom är små. Jag försakar inget och sätter mig inte en riskabel sits. Om pappan får kvalitetstid med barnen? Självklart! Varje kväll och varje helg"

När det tar slut låter det: " Jag offrade karriär och pengar för att ta hand om hans barn så han kunde jobba. Han visade inget intresse för barnen. Idag har jag ingen vettig inkomst eftersom att jag gick hemma med barnen. Jag bör få ha barnen själv, heltid och pappan bör betala massvis i underhåll."

I värsta fall låter det : " Jag mår skit i relationen. Han är otrogen jag har ångest. Men jag har inte RÅD att lämna honom.. Därför får barnen växa upp i ett hem med ständig dålig stämning och med en dålig förebild inför deras vuxna kärleksliv"

Jag är själv gift och har barn. Men jag ser till att både jag och pappan delar lika på tiden med vårt barn. Inte bara för ekonomins skull utan för relationen, barnet och vår skull. Jag har gift mig och skaffat barn med en man som faktiskt VILL ha tid med sitt barn.

Skulle min man dö, bli sjuk eller liknande så riskerar inte våra barn att växa upp i fattigdom. Vi klarar oss på en lön. Hur gör alla hemmafruar om deras make blir allvarligt sjuk en längre tid?

Vårt samhälle av idag är barnfientligt och en fälla för psykisk ohälsa bland barn just för att man gjort så att kvinnor tvingas ut i arbetslivet än att kunna vara hemma med sina barn. Man hade kunnat rätta till detta genom att ge kvinnor full pensionsrätt vid föräldraledighet. Sverige skadar bara barnen idag. Inte undra på att skolresultaten dalar när föräldrarna tror att de är helt värdelösa och enbart förskolan/skolan är det som kan ge barnen något av värde. Sedan klagar förskolan/skolan att föräldrarna inte tar något föräldrar ansvar. Men samhället är ju uppbyggt att samhället ska ta ansvar för barnen så de vuxna kan arbeta ostört

Vårt samhälle av idag är barnfientligt och en fälla för psykisk ohälsa bland barn just för att man gjort så att kvinnor tvingas ut i arbetslivet än att kunna vara hemma med sina barn. Man hade kunnat rätta till detta genom att ge kvinnor full pensionsrätt vid föräldraledighet. Sverige skadar bara barnen idag. Inte undra på att skolresultaten dalar när föräldrarna tror att de är helt värdelösa och enbart förskolan/skolan är det som kan ge barnen något av värde. Sedan klagar förskolan/skolan att föräldrarna inte tar något föräldrar ansvar. Men samhället är ju uppbyggt att samhället ska ta ansvar för barnen så de vuxna kan arbeta ostört

Att medierna gapar "kvinnofälla" i parti och minut är inte till hjälp för någon. Jag misstänker att det missunnar barnen vars mammor blir hyperstressade och återgår till arbete och heltid tidigare än de tänkt. Och har de då inte män som tar över och stannar hemma, ja då är det barnen som kommer i kläm.
Jämställdhetsdebatten är oerhört viktig, men att dumförklara kvinnor och prata om "fällor" är inte en konstruktiv del i den debatten.

Själv valde jag att vara hemma i 2 år, samt att jobba deltid efter det. Men jag är väl medveten om konsekvenserna av mina val, och anser att det är värt det. Pensionssparar gör jag/vi privat, så den biten oroar mig inte.
Dessutom var min sambo också hemma, samtidigt som jag fast inte lika länge. Och även han jobbar deltid, och har tänkt göra det länge. Men gällande honom är det ingen som gapar "kvinnofälla!".

Hur kan ett väl genomtänkt, smart och medvetet val bli en "fälla"?

Hörde en diskussion på radio igår, ang den klassiska kvinnofällan. Att kvinnor är hemma mer/längre tid med barnen. Dom la fram det som om det skulle vara ett fult knep från mannens sida, eller att kvinnan är så dum som går på denna fälla än och förlorar så mycket ekonomiskt. Att man borde vara smartare och trygga sin egna ekonomi och framtid osv.

Och jag tänker bara, är pengarna ens jämförbara med upplevelsen av att få vara heltidsförälder? 
Jag var hemma i två år med första barnet, dels pga att jag var studerande och maken hade inkomsten att dra in, samt att han började nytt jobb strax efter förlossningen och inte kände möjlighet att starta med föräldraledighet.

Med barn två gick jag tillbaka till arbetet på deltid efter fem månader, och då var mannen hemma 3 av 5 dagar. Jag gick aldrig tillbaka till en heltidstjänst, utan jobbar 80% (är ledig fredagar) med minstingen som fyller 3 i år. Jag har fortfarande SGI dagar kvar på fp. Men även när dom är slut är jag gärna hemma på fredagar. Givetvis förlorar jag några tusenlappar i månaden, men jag anser att det är värt det. 
Jag tycker det är skönt att bara jobba fyra dagar, det är trevligt att få ensamtid med minstingen och umgås själv med båda barnen efter lunch. Jag tycker jag har det lite lyxigt som faktiskt kan ha denna möjligheten. All den tid jag har fått ägna åt barnen, hela detta kapitlet av livet kommer jag bära med mig till graven. Det är inget som är ekonomiskt jämförbart enligt mig.

Hur ser ni  på det hela?