Varför måste jag vara "bonusmamma"?

Jag har försökt med det en gång. Det var en tydlig överenskommelse som ändå inte fungerade eftersom han allt oftare sa saker i stil med "om du ändå är hemma är det väl ok om jag går och handlar, åker och tränar lite när X är här. Du behöver ju inte PASSA hen, bara kolla lite". Så fungerar inte barn.

Sen mådde har han lite dåligt. "kan du bara fixa frukost så att jag kan sova lite till". Hela förmiddagen. Och så vidare.

Jag pallar för det om min syrra hälsar på med sina barn. Inte alltid. Inte när det lilla tillfälliga ansvaret blir större och större. En kväll i veckan. När han är sen från jobbet. När det händer så ofta att han tror att jag ändrat mig samtidigt som jag tror att han fattar att jag bara gör honom tjänster jag tror ska ta slut.

Håller med, Ts verkar ha varit tydlig med vad hon vill och framförallt inte vill

Ja tycker du har varit tydlig med vad du vill. Han väljer dig eller väljer att inte välja dig på basen av det och det är inget du ska lastas för anser jag. Det r då hans ansvar och val.

Ts vad är det för oerhört hemskt du varit med om tidigare som fått dig till denna ståndpunkt gällande barn?

I övrigt hoppas jag att Du har vett att säga nej till samboskap även när mannen du hittat är en idiot?!

Det låter inte som en bra överenskommelse det där.

Jag kan förstå ts ovilja att bli bonusförälder, det vill inte jag heller och då har jag barn själv. 

Dock eftersom jag har egna barn så vet jag ju också vad de behöver i form av trygghet i familjen och har därför valt bort personer med barn. 

Jag vet inte hur gammalt ts partners barn är, men mina är så pass stora att det kan uttrycka sina känslor kring min partner och det hade aldrig funkat med ett sådant upplägg som ts partner föreslår. Min make är mycket engagerad i familjen och han ser barnen som sina (trots att de har en närvarande far så han är ingen "ersättning") och ändå uppstår frågor då och då från barnen om han _verkligen_ tycker om dem, om han inte hellre skulle vilja ha egna barn osv. Det är viktigt för dem att han ser dem, bekräftar dem, deltar i aktiviteter, går på avslutningar, är delaktig i hemmalivet med läxläsning, filmkvällar, träningar mm. 

Allt det juridiska ansvaret så att säga, kontakt med skola, vård, myndigheter, pappersarbete sköter jag och biopappan men i övrigt är han som vilken pappa som helst och det är viktigt för barnen. Jag tror inte alls det är bra för barn att leva under omständigheter där de inte känner sig riktigt välkomna. 

Men som sagt, det här är ju främst pappans ansvar att göra val som är bäst för barnet. 

Har inga barn själv, är över 30 men blev bara nyfiken o undrar vad det är som gör att man aldrig mer vill leva med en person som har småbarn? Jag är ingen barnälskare själv men vill bara höra vad det är som är det jobbiga. Det verkar självklart jättejobbigt o jag vill aldrig hamna i den sitsen heller men skulle vilja höra från en person som har erfarenhet HUR det ÄR på riktigt så jag vet? Är nyfiken.

Den där har min sambo oxå försökt med. "Jag ska bara"..... "Och du är ju ändå hemma". Mitt konstanta svar på det var....." Ja men då skickar jag hem NN till sim mamma så får han vara där tills du kommer hem". Vart slut på dom försöken ganska fort.

Jo det kan visst funka! Jag visste inte vad jag gav mig in på för 2,5 år sedan när sambon och hans dåvarande tvååriga dotter flyttade in i min lägenhet. Jag hade träffat hans barn mycket innan och jag har alltid älskat barn, varit barnflicka åt tre barn, passat alla grannungarna sen man själv var liten etc. Men att jag skulle bo med ett explosivt barn med grov adhd visste jag inte från början för hennes svårigheter var inte lika starka då ( förutom hyperaktiv)

Så visst blev det tuffare än vad jag hade tänkt och det är många gånger man bara vill skicka ut både sambon och bonus efter allt som barnet gjort ( utåtagerande och snabba impulser förstör både för människor, barn, djur och hemmet) men trots att det är kämpigt ibland så kämpar vi på. Min sambo är helt slut efter en dag med sin dotter så jag försöker vara ett stöd för honom och ser min sambo att jag behöver andas ut här hemma utan bonus så åker han iväg med henne så jag kan få pusta ut lite och ladda batterierna för att sedan orka med t.ex kvällen. Men nu är också min bonus väldigt väldigt ansträngande att leva med så det kanske är en annan sak, men det jag menar är at älskar ni varandra och har förståelse för varandra så kan det fungera hur bra som helst, men din sambo har huvudansvaret över sitt barn, men även du har ett ansvar att vara en god förebild med både kärlek, respekt och förståelse. Barnet måste få känna sig älskad av dig och du måste ta ansvar över det barnet som bor under ditt tak, annars kan det bli extremt jobbigt för barnet.

Fast TS tillåter ju inte barnet att vara i hemmet om hon är där. Pappan måste träffa barnet utanför hemmet...

Så inte speciellt likt er situation..

Sjuk farsa att inte sätta sitt barn i främsta rummet. Skulle aldrig bli ihop med någon som inte kunde acceptera mina barn....