hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?

Har kontaktat 2 olika bup mottagningar. Dock vill dom inte ta emot oss då dom anser att barnet/barnen inte har tillräckliga problem. Dom hänvisade mig till någon form av familjerådgivning istället.

Problemet är att jag kontaktat

Komet, skilda världar, vc barnpsykolog, bup, skolans kurator och nu senast familjerådgivning. Alla dessa instanser påstår att antingen finns det ej plats eller så måste den andra föräldern godkänna att barnen kommer dit, eller så har inte barnen och jag tillräckliga problem. Tyvärr är det såhär det ser ut i samhället nu

Det spelar ingen roll om du tror eller inte tror dig älska barnen, du ska banne mig inte få dem att tro något annat än att du älskar dem mest i hela världen. Du ska se till att de får en trygg och stabil uppväxt. Hur kan du ens fundera på fosterhem? Hur tror du barnen kommer må i vetskapen att deras ena förälder slagit dem och den andra övergett dem. Jag tycker inte ett dugg synd om dig, ta dig i kragen och gör det till din uppgift att göra tillvaron bra för dina barn. Berätta för dem att du älskar dem, även om du inte tror dig mena det, ge dem kramar och pussar, hitta på roliga saker tillsammans.. Och att låta de sova hungriga är inte ok! De är beroende av dig och du har satt de till världen!!! De har inte valt dig, du har valt dem. Det är din skyldighet att deras liv blir bra! Sluta tycka synd om dig. Förstår du inte att barnet är dum mot dig för att hen känner och vet om att du inte älskar hen? Hur skulle du känna om du var hen tror du? Hen söker uppmärksamhet från dig!

Livet är orättvist, jag kan inte ens få barn trots att jag inte önskar mig något annat...

Jag kan inte tro det jag läser! Man kan inte bara sluta älska sitt barn! Jag gick igenom ett helvete med två utav mina barn för 6,5 år sen och min bebispojk höll på att dö! Han blir 7 i år och har perioder med vredesutbrott utan dess like. Han har haft sönder glasrutor i vårat hus och sina egna saker. Han blir som en annan person när han är arg. Han skriker ibland att han hatar oss och önskar livet ur oss. Han sätter sig på tvären och är jättesvår att få iväg till skolan. Han har förmodligen nån diagnos men har en depression just nu dessutom och alla sina känslor på utsidan. Han vill också få oss arga och ledsna, mig och min man,;sina syskon. Vi som älskar honom mest och gör allt för honom och hans systrar. Han har även slängt in min älskade katt i tvättmaskinen, min katt som jag haft i 14 år. Men han har en underbar sida också. Han kan vara otroligt kärleksfull och gosig. Klok och klipsk. Ritar teckningar och skriver "mamma" med hjärtanågon och han är en fantastisk storebror och lillebror när han vill. Å trots att vi ser mer o mer av hans dåligadress sidor just nu så älskar vi våran son och fortsätter att visa det samtidigt som vi såklart sätter gränser och jobbar med hans problem. Han är liksom sina systrar en del av mig. Jag ser tyvärr också hans sjuka, biologiska pappa i honom när han beteer sig som värst men det är inte hans fel, han minns ju inte ens bio pappan. Jag fokuserar på min kärlek för min son. Ryck upp dig och börja inse hur jävligt livet vore utan dina barn

Jag har gjort allt det du skriver ända tills för någon vecka sedan när jag började inse att jag är så otroligt trött på att behandlas som skit trots allt jag gör. Har alltså inte tvivlat på min kärlek till barnen förrens för någon/några veckor sedan då jag insåg hur jag känner innerst inne.

Dom fick ej sova hungriga. Dom åt frukt och så sa jag att dom kan ta vad dom vill i skåpen själva för jag är för trött för att laga mat idag.

Barnet i fråga får massa uppmärksamhet för att jag i min enfald trott att barnet kommer tycka om mig mer då men det spelar ingen roll hur många timmar jag än spenderar med barnet, det tycker inte om mig ändå. Jag har haft otaliga dagar då det andra barnet ej "fått" vara med men det hjälper inte.

Vill du hjälpa mig med barnen?

Fast barnet har behandlat mig såhär i drygt 3 år. Barnets behandling har fått mig att börja känna såhär, inte tvärtom.

Jag anser att jag gjort allt jag kan, men hur kan man hitta styrkan att fortsätta kämpa när man blir trampad på och aldrig någonsin får andas? Aldrig få känna sig värd någonting? Jag känner mig värdelös varenda dag hela tiden. Barnet är aldrig någonsin nöjd vad jag än gör