• Anonym (Empatilös?)

    hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?

    Kan man sluta älska sina barn? Jag har 2 barn som är i skolåldern, deras pappa finns bara med lite ibland. Vi ligger i en vårdnadstvist och han har inte varit snäll, alls. Det har varit en låååång process och barnen har såklart farit illa både innan och medans och fortfarande. Tyvärr har vi inte fått någon hjälp någonstans trots att jag dragit i varje litet halmstrå som jag kunnat. Varken soc, familjerätt el bup har plats för oss el iaf barnen. Det är framförallt ett av barnen som jag känner att jag kanske inte längre älskar, barnet gör allt för att få mig att må dåligt och är inte nöjd förren jag är arg el ledsen. Om jag känner mig glad så trycker barnet ned mig så mycket barnet kan ända tills jag tappar mitt humör och antingen börjar gråta el blir arg. Jag ser många egenskaper hos barnet som påminner om pappan. Pappan har efter skilsmässan hamnat i nån form av depression och utvecklats till en psykopat som har gjort allt för att trycka ner mig och ett av barnen.

    Allt detta har tagit hårt på mig och efter ett antal år nu så börjar jag känna att jag tvivlar på min kärlek till barnet som behandlar mig illa. Om jag är ledsen är barnet glad, om jag är glad försöker barnet trycka ner mig till att bli ledsen och arg. Lyckas inte barnet så är barnet argt och ledset. Det är helt sjukt faktiskt hur likt barnet beter sig som pappan. Nu har jag börjat avskärma mig från barnet så som att jag inte vill sitta nära i soffan, jag vill inte ge godnatt kram jag vill liksom inte vara nära barnet alls. Hur ska jag återfå kärleken till mitt barn? Jag vet med huvudet att det är fel hur jag känner men jag kan liksom inte hejda min känsla av irritation när barnet kommer i närheten. Idag efter skolan så gick jag bara och la mig. Orkade inte laga mat el prata med barnen så dom tog någon frukt och tittade på tv. Jag vill göra likadant imorgon igen och dagen efter det och dagen efter det i all evighet tills dom blir stora. Ska jag soc anmäla mig själv? Trots att det då kommer gagna pappan i tingsrätten senare? (Han slår dom, mobbar och kränker dom)

  • Svar på tråden hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (Samma) skrev 2017-01-18 16:54:30 följande:

    Till empatilös?:

    Jag behöver nog inte säga så mycket mer än att jag förstår helt. Usch vad hemskt för dig, önskar jag kunde ge råd men jag är i samma fruktansvärda sits. Står i kö till BUP. Har själv gått i terapi för min förlossningsdepression. Vet inte vad jag ska göra.

    Stor kram till dig.


    Bor du i sthlm?
  • Anonym (Samma)

    Till empatilös:Jag bor i Nacka, men just nu tillbringar vi ett år i Spanien pga min mans jobb.

  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (Samma) skrev 2017-01-18 22:15:45 följande:

    Till empatilös:Jag bor i Nacka, men just nu tillbringar vi ett år i Spanien pga min mans jobb.


    Låter helt fantastiskt! bara det att ha en annan att luta sig mot plus att ni får vara i vackra Spanien
  • Anonym (Samma)

    Ja det är det faktiskt. Att vara två vuxna i detta hjälper. Det måste vara så oerhört tufft för dig i den situation du är.

    Däremot har jag inte berättar om mina innersta känslor (eller brist på känslor) för min man. Det är på något sätt tabu att prata om (särskilt för en mamma?) - jag kan bara göra det så här anonymt samt i terapi etc.

    Spanien är ett break för oss alla. Jag tjänstledig och hinner med alla barn. Mycket familjetid.

    Men trodde att det även skulle förbättra min och dotterns relation- vi har så mycket tid ihop och gör så mycket kul och behöver aldrig stressa- tyvärr känns det som att ingenting blivit bättre.

  • monkees
    Anonym (Empatilös?) skrev 2017-01-18 16:36:15 följande:
    Precis så! Hur kommer det sig att jag misslyckats så katastrofalt i min uppfostran av bara ena barnet liksom? Det andra är ju ett glatt barn som i princip alltid vill mig väl. Hur förklarar man att allt beror på min uppfostran då? Jag har aldrig gjort skillnad på barnen någonsin, däremot har pappan favoriserat barnet som inte tycker om mig
    Är du verkligen på riktigt? "Barnet som inte tycker om mig". Passar mer som titel på en usel roman än på en verklighet som är MYCKET allvarlig och du ska se till att få hjälp om du så ska ringa fem ggr varenda dag till olika instanser. Det är mitt råd.
  • Anonym (Empatilös?)
    monkees skrev 2017-01-19 05:43:14 följande:
    Är du verkligen på riktigt? "Barnet som inte tycker om mig". Passar mer som titel på en usel roman än på en verklighet som är MYCKET allvarlig och du ska se till att få hjälp om du så ska ringa fem ggr varenda dag till olika instanser. Det är mitt råd.
    Jag ringer och ringer. Men jag måste samtidigt jobba, hinna hämta o lämna. Försöka få vardagen att gå ihop. Det finns helt enkelt inte så mycket tid att sitta i telefon hela dagarna, för tro mig, det tar enormt med TID att hålla på att ringa runt och stå i köer. Pappan betalar inte en enda krona då han helt enkelt vägrar och fk kan ej tvinga honom då barnen ej är skrivna hos mig. Så ja jag MÅSTE jobba mycket dessutom.
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (Samma) skrev 2017-01-18 22:53:42 följande:

    Ja det är det faktiskt. Att vara två vuxna i detta hjälper. Det måste vara så oerhört tufft för dig i den situation du är.

    Däremot har jag inte berättar om mina innersta känslor (eller brist på känslor) för min man. Det är på något sätt tabu att prata om (särskilt för en mamma?) - jag kan bara göra det så här anonymt samt i terapi etc.

    Spanien är ett break för oss alla. Jag tjänstledig och hinner med alla barn. Mycket familjetid.

    Men trodde att det även skulle förbättra min och dotterns relation- vi har så mycket tid ihop och gör så mycket kul och behöver aldrig stressa- tyvärr känns det som att ingenting blivit bättre.


    Jag drömmer om att leva så som du lever nu, känns hemskt att höra att relationen med din dotter ej blivit bättre.

    Tänk om det inte kan bli bättre vad man än gör? Nä, så kan det inte vara. Det måste ge resultat av allt man gör. Har du provat att skriva brev som jag fick tips om?
  • Ramborg

    Jag ville bara säga till dig TS att du har valt fel nick. Du är inte alls empatilös. En empatilös person skulle inte kunna reflektera över situationen så som du gör.

    Du är en bra mamma. Jag önskar dig styrka. Och att du om några år kommer kunna se tillbaka på den här tiden och tänka "ja usch så jobbigt vi hade det då, det är märkligt så fort man glömmer".

    Men jag har inga råd, bara önskar detta för dig.


    42.
  • Anonym (Empatilös?)
    Ramborg skrev 2017-01-19 08:16:44 följande:

    Jag ville bara säga till dig TS att du har valt fel nick. Du är inte alls empatilös. En empatilös person skulle inte kunna reflektera över situationen så som du gör.

    Du är en bra mamma. Jag önskar dig styrka. Och att du om några år kommer kunna se tillbaka på den här tiden och tänka "ja usch så jobbigt vi hade det då, det är märkligt så fort man glömmer".

    Men jag har inga råd, bara önskar detta för dig.


    42.
    Ja, jag hoppas också det. Har dock tänkt att det kommer bli bättre så länge nu att det känns som att det aldrig kommer bli det. Om jag bara accepterar att livet är en plåga och man ska bara stå ut så slipper jag bli besviken när det aldrig blir bättre.

    Usch vad trist jag låter, ber om ursäkt för det.
  • Hundguld

    Fy så ni har det! Jag blir så ledsen av att höra att ni inte får hjälp. Man blir ju tokig.

    Jag tänkte på det här att ditt barn har sociala problem i skolan. Bara det kan ju få barn att bli elaka mot föräldrar och syskon. (Hur funkar det mellan syskonen förresten?)

    Att det går bra för ett syskon och inte ett annat är inget konstigt. Olika barn behöver olika uppfostran och är olika känsliga, reagerar olika mm.

    Du sitter ensam med det här och det är en omöjlig situation. Vad säger dina föräldrar, syskon, kompisar, kollegor? Finns det någon som kan hjälpa dig i vardagen?

Svar på tråden hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?