hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?

Jag har pratat med barnet så otroligt många gånger, och vi har kommit överens om hur vi ska göra nästa gång det är på väg att bli bråk. Vi har kramats och det har känts bra ända tills nästa dag då barnet återigen börjar sin dåliga behandling av mig. Jag har då svalt och svalt och sedan påmint om vad vi kommit överens om föregående dag och att jag kommer göra precis så som barnet sagt att jag ska göra (i detta fallet lämna barnet ifred och ej prata med det, då barnet har sagt flera gånger att barnet helst vill att jag bara låter det vara när det är argt el haft en dålig dag i skolan). Men det är som att barnet blir mer provocerad ju lugnare jag är. Och då är vi återigen där att barnet liksom inte ger sig förren jag blir arg el ledsen, först DÅ blir barnet gladare. Detta händer varenda dag

Ja jag har samtalskontakt. Tyvärr sitter den tjejen mest och ojjar sig över hur allt varit och allt pappan utsatt mig o barnen för. Jag upplever inte att jag får några konkreta tips på hur jag ska må bättre.

Det där med att skriva brev var ett jättebra tips, tack!

Till 'erkänn för dig själv':

Ja... Självklart. Hur man är är ju en mix av gener och miljö. Har jag skyllt ifrån mig? Har jag ens anledning att göra det?

Jag har tre barn. Alla tre olika. Alla har bra drag, mindre drag, styrkor och svagheter. Som jag.

Om jag så beskriver något som ör oerhört smärtsamt för mig- och säkert ännu mer för min dotter- så förstår jag inte riktigt hur ett påhopp hjälper?

Som om detta inte är något jag tänker på och kämpar med dagligen. Och försöker hitta anledningen till- för jag anar att det finns en ärftlig komponent och att resten beror på miljö. Som sagt kanske utlöst av en lång (1 år) förlossningsdepression.

Hade alla mina barn varit deppiga och nedlåtande mot mig så hade jag tittat på vår vardag. Men ett av våra andra barn går igenom livet med ett stort leende verkar det som. Inget är ett problem för henne.

Samtidigt som vårt tredje barn inte talade innan 4 års ålder. Enl din teori skulle det då bero på hens hemmamiljö... Eller kanske för att det upptäcktes en missbildning i svalget som när det opererats löste problemet...

Jag är lite trött när man besvarar ett inlägg från en TS med ett vänligt - respektfullt- svar. Och så kommer någon mindre trevlig in från höger och ska kasta skit. Jag undrar liksom varför? Hjälper det TS? Hjälper det mig? Eller hjälper det dig som kastar skit?

Jag är ytterst tacksam för kommentarer och konstruktiva förslag. Till och med konstruktiv kritik. Allt som kan hjälpa mig och oss framåt i detta fruktansvärda.

Men skitkastning undanbedes.

Till 'erkänn för dig själv':

Ja... Självklart. Hur man är är ju en mix av gener och miljö. Har jag skyllt ifrån mig? Har jag ens anledning att göra det?

Jag har tre barn. Alla tre olika. Alla har bra drag, mindre drag, styrkor och svagheter. Som jag.

Om jag så beskriver något som ör oerhört smärtsamt för mig- och säkert ännu mer för min dotter- så förstår jag inte riktigt hur ett påhopp hjälper?

Som om detta inte är något jag tänker på och kämpar med dagligen. Och försöker hitta anledningen till- för jag anar att det finns en ärftlig komponent och att resten beror på miljö. Som sagt kanske utlöst av en lång (1 år) förlossningsdepression.

Hade alla mina barn varit deppiga och nedlåtande mot mig så hade jag tittat på vår vardag. Men ett av våra andra barn går igenom livet med ett stort leende verkar det som. Inget är ett problem för henne.

Samtidigt som vårt tredje barn inte talade innan 4 års ålder. Enl din teori skulle det då bero på hens hemmamiljö... Eller kanske för att det upptäcktes en missbildning i svalget som när det opererats löste problemet...

Jag är lite trött när man besvarar ett inlägg från en TS med ett vänligt - respektfullt- svar. Och så kommer någon mindre trevlig in från höger och ska kasta skit. Jag undrar liksom varför? Hjälper det TS? Hjälper det mig? Eller hjälper det dig som kastar skit?

Jag är ytterst tacksam för kommentarer och konstruktiva förslag. Till och med konstruktiv kritik. Allt som kan hjälpa mig och oss framåt i detta fruktansvärda.

Men skitkastning undanbedes.

Herregud vad jag känner igen mig. Mitt ena barn är så oerhört genomtänkt elak mot mig. Det är en sak med ett bråkigt barn- hennes lillebror tex kan vara stökig och arg och skrikig- men sakerna hon säger till mig är så avgrundsdjupt elaka (11 år, 2 småsyskon).

Vi har pratat och blivit sams 1000 ggr. Men sen börjar det om igen.

Jag har också fått svårt att vara nära henne. Ber hon om kli på ryggen så gör jag det såklart men det tar emot. Det tar emot enormt att trösta fysiskt när hon ramlat och skrubbat knät.

I mitt fall är det inte en skilsmässa som ligger bakom. Jag har försökt analysera och det kan vara en förlossningsdepression som startade detta. I kombination med att hon är storasyster och jag omedvetet (mot min vilja) förväntar mig mer av henne? Hon har så länge jag kan minnas haft en negativ 'grundsyn'. Om något är bra finns det alltid ett 'men' med. Hennes glas är alltid halvfullt (eller tomt..).

Jag vet inte. I de fallen där det handlar om dålig tidig anknytning tipsas man om att som du, 'överdriva' omsorgen ett tag för att öka anknytningen. Har provat, och jobbar fortfarande på det, men jag kan inte se att det hjälper. Jag känner mig helt maktlös. Detta är förstås också ett otroligt svårt ämne att vara ärlig om- inte precis att man frågar en kompis hur man ska börja älska sitt barn igen...

Min dotter är underbar på så många sätt. Empatisk som få oftast, ansvarsfull, humoristisk. Men det är som om de dåliga stunderna har dödat mina känslor. Även när hon är snäll så ser jag ju det (och säger det till henne)- men jag känner inget. Så oerhört knäckt över detta.

Så till er som skriver till TS att hon ska rycka upp sig så är det faktiskt inte alltid så enkelt.

Jag tar mitt föräldraansvar och kämpar och försöker. Från utsidan är jag nog en jättebra mamma. Men skulle man se mitt inre...

Vad gör skolan? Om dina barn uppenbart mår dåligt kan de göra en socanmälan, skolsköterskan eller kuratorn kan kontakta BUP och säga att DE anser att detta barn behöver hjälp! Om det inte räcker att du ringt har det helt enkelt inte framkommit tillräckligt tydligt vad problemet är.  Prata med skolan och BE dem göra en anmälan kring barnet du beskriver. 

Har barnen mormor/morfar i närheten? De kan ringa soc och göra en orosanmälan för sina barnbarn, grannar kan anmäla. Vad som helst, bara ni får hjälp? Du kan be andra att de ska anmäla så att det syns att fler än du själv anser att det behövs hjälp. De kan inte bara säga att det inte finns nån hjälp!