hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?

Barnet själv vet inte varför det gör som det gör. Vi har pratat om det så många gånger, jag har då även frågat om barnet skulle vilja gå och prata med någon annan vuxen. Jag förklarade att jag gör så också, att det kan vara skönt att prata med någon som bara vill lyssna på en själv oavsett om man känner sig glad, ledsen, arg, tokig ja precis hur som helst. Men barnet sa nej. Så att barnet skulle söka hjälp själv är uteslutet

Du har inte slutat älska din son, du är bara trött. Och i din situation är det helt förståeligt. Jag kan egentligen intd ge några goda råd, förutom att jag tror att du låter din son komma undan för enkelt. Du borde inte acceptera hans beteende alls. Om du lägger hårt mot hårt, håller dej lugn och visar att du inte accepterar hans beteende, så kommer han nog att komma fram till att han kommer lättare undan med att vara snällare. Jag skulle nog systematiskt ta av honom telefonen, datorn, playstation, legoklossar, till slut om han inte har något att göra skulle jag kasta in världens tråkigaste bok i hans rum och låta honom sitta och läsa den. Säger han ens förlåt efteråt? Ifall inte så är det verkligen ett ord du borde lära honom, att det inte är bra innan man blir sams och pratar om det. Nu är jag ingen expert, för jag har inte varit i din situation som förälder, men jag har varit i en liknande situation som ditt barn, visst kände jag mej oälskad och arg när mamma tog allt steget längre och sålde min nintendo, men såhär i efterhand förstår jag henne, och jag är glad att hon lärde mej allt vad hon gjorde på sitt väldigt konsekventa sätt. Allt har konsekvenser, och din son borde lära sig att stå för vad han gör.

Lycka till! Och som sagt, du har inte slutat älska honom, du är bara trött.

Hej, tack för ditt långa och hjälpsamma svar.

Jo barnet säger förlåt men efter femtioelfte gången har jag sagt att det ordet börjar bli verkningslöst. Vi har kramats och blivit sams så många gånger men sen börjar barnet om samma sak igen.

Jo jag känner mig så otroligt trött, jag skulle kunna sova ett år känns det som. Jag drömmer om att bli inlagd på sjukhus ibland, för att få vara ifred och slippa behöva bli ropad på.

Har provat att ta bort saker för barnet men sen har sakerna kommit tillbaka igen och så börjar allt om. Ska försöka göra en kraftansträngning och göra den processen igen. Det sjuka är att jag varit extremt ner i 2 dagar nu och såklart är barnet helt lycklig då. Jag tror att barnet ärvt psykopatgener. Hur arbetar man bort dom?

Det låter fruktansvärt jobbigt, det du skriver!

Jag är helt säker på att du inte slutat älska dina barn, men du verkar både deprimerad och plågad av ångest och skuldkänslor. Mitt råd är att i första hand fokusera på dig själv och ditt eget psykiska välbefinnande i det här läget. Gå till vårdcentralen och förklara hur du har det, så bör de remittera dig till en psykolog/kurator som kan stötta och ev. rekommendera utskrivning av antidepressiv medicin. När du väl fått näsan över vattenytan, kan du på ett mera rationellt sätt fundera över de problem du ser hos dina barn.

Massa kramar och hoppas allt löser sig för dig!

Hej, har du läst Bo Hejlskov om lågaffektivt bemötande? Hans bok om bråkiga barn är också toppen. Det finns en bok om explosiva barn som också ger bra tips - om att välja sina strider, så man har ork till det viktiga, osv. Jag har en son med autism som under några månader var hemskt utåtagerande och jag höll på att gå i tu. Jag vet hur det är att tvivla på kärleken, tyvärr. Men med lågaffektivt bemötande blev allt mycket bättre och nu är 95 % av vår interaktion konfliktfri.

Stadsmissionen erbjuder gratis rådgivning, du kan gå dit ensam och du kan också ta med barnet/barnen. Om du har en samtalskontakt som är dålig, byt, man har alltid den rätten. Det finns också en telefonlinje där man kan vara anonym och få stöd som förälder, det är kuratorer, psykologer och socionomer som svarar där. Sök på Föräldratelefonen.

Du älskar nog fortfarande dina barn, det ska nog mycket till för att det ska sluta vara så. Men du är slutkörd, ni har alla fastnat i gamla mönster och ensam är inte så jävla stark när det kommer till kritan.

Herregud vad jag känner igen mig. Mitt ena barn är så oerhört genomtänkt elak mot mig. Det är en sak med ett bråkigt barn- hennes lillebror tex kan vara stökig och arg och skrikig- men sakerna hon säger till mig är så avgrundsdjupt elaka (11 år, 2 småsyskon).

Vi har pratat och blivit sams 1000 ggr. Men sen börjar det om igen.

Jag har också fått svårt att vara nära henne. Ber hon om kli på ryggen så gör jag det såklart men det tar emot. Det tar emot enormt att trösta fysiskt när hon ramlat och skrubbat knät.

I mitt fall är det inte en skilsmässa som ligger bakom. Jag har försökt analysera och det kan vara en förlossningsdepression som startade detta. I kombination med att hon är storasyster och jag omedvetet (mot min vilja) förväntar mig mer av henne? Hon har så länge jag kan minnas haft en negativ 'grundsyn'. Om något är bra finns det alltid ett 'men' med. Hennes glas är alltid halvfullt (eller tomt..).

Jag vet inte. I de fallen där det handlar om dålig tidig anknytning tipsas man om att som du, 'överdriva' omsorgen ett tag för att öka anknytningen. Har provat, och jobbar fortfarande på det, men jag kan inte se att det hjälper. Jag känner mig helt maktlös. Detta är förstås också ett otroligt svårt ämne att vara ärlig om- inte precis att man frågar en kompis hur man ska börja älska sitt barn igen...

Min dotter är underbar på så många sätt. Empatisk som få oftast, ansvarsfull, humoristisk. Men det är som om de dåliga stunderna har dödat mina känslor. Även när hon är snäll så ser jag ju det (och säger det till henne)- men jag känner inget. Så oerhört knäckt över detta.

Så till er som skriver till TS att hon ska rycka upp sig så är det faktiskt inte alltid så enkelt.

Jag tar mitt föräldraansvar och kämpar och försöker. Från utsidan är jag nog en jättebra mamma. Men skulle man se mitt inre...

Tack snälla, men det finns många stunder jag har ifrågasatt med sig själv, tagit på mig skulden för hans mående samt känt mig värdelös som mamma men varje gång vi tagit oss igenom de värsta perioder och han mår bättre igen får jag bekräftat att vi gör rätt och att han älskar oss. Har ju suttit i otaliga möten med skola, BUP, kuratorer etc. med honom och även där fått bekräftat att vi gör rätt och att vi är bra föräldrar. Enda "felet" man gör är väl att man ger barnen allt o lite till ibland, på gränsen till självuppoffrande och till slut har man givit så mycket av sig själv så man är helt slut som människa, man glömmer ju emellanåt att boosta och tanka sitt eget. Samt att man inte är mer än människa och ibland tappar även jag tålamodet (men jag har fått höra att jag har sjukt mycket tålamod) och varje gång man gjort det och skrikit, varit arg, skällt och varit för hård så får jag man så dåligt samvete... men men... Katten ja, hon klarade sig tack o lov. Sonen hämtade mig så fort tvättmaskinen gick igång o började spola in vatten, han insåg nog ganska snabbt vilken fruktansvärt dumt infall han fått. Jag fick ju panik och slog av strömmen till maskinen, pratade med katten som satt därinne och tryckte sig mot luckan och jamade o sen slog vi av vattnet istället, maskinen måste ju vara påslagen för att man ska kunna öppna luckan. Vi fick ut katten, blöt och omtumlad men hon klarade sig! Jag grät ju massor med katten i famnen och förklarade gång på gång att inget levande överlever en tvätt, dör man inte av att bli dränkt så krossas man av centrifugeringen osv. Han tog in det. Hade något hänt med katten så hade han aldrig förlåtit sig själv (inte jag heller). Men som sagt så mådde hon efter omständigheterna bra och förlåt min son några dagar senare :D

Hej igen!  Mitt svar kanske är överflödigt nu bland alla bra inlägg dock... men men. Till att börja med vill jag be om ursäkt om jag gick på för hårt, liten skada jag har efter traumat vi gick igenom för 6,5 år sen, när jag tror att föräldrar inte uppskattar sina barn/älskar sina barn osv. går jag i taket för att jag vet hur det känns att inte få vara med sina barn fastän man inget hellre vill, förklarar snart. Men jag har också gått in i väggen och haft depressioner och varit slut som människa så förstår också att det förmodligen är där problemet ligger hos dig INTE att du slutat älska din son. I allt elände och det ni nyligen gått igenom och då din son mår dåligt och beteer sig illa mot dig så ifrågasätter du din kärlek till honom, i ditt mående lägger du omedvetet skulden där och ifrågasätter då din kärlek till din son.

Hur har jag orkat... ja till o börja med har jag en fantastisk make som blev pappa till min son när sonen var 6 månader. Sonen o hans storasyster har egentligen en annan pappa, men den mannen skadade min son så grovt att min son hade frakturer inuti kroppen; skallben, lårben, revben... å ingen visste något, den mannen har en slags personlighetsstörning så till o börja med blev vi båda anklagade och jag spenderade 17 dagar i arrest och häkte, frihetsberövad och oskyldigt anklagad men framförallt separerad från mina barn då 3 år och 3,5 månad gamla.

Det går inte att beskriva den smärta och den mardrömmen. Men det har gett mig perspektiv på livet så dom dagar jag känner att det är pestigt o otacksamt att vara mamma brukar jag tänka tillbaka och tänka att jag kunde förlorat min son och även min äldsta dotter (har även en yngre flicka utöver dessa två fast tillsammans med "nya pappan"). Dels hade min son kunnat dö av faderns misshandel och dels riskerade jag att om det blev rättegång, att soc. skulle försöka få mina barn placerade om de trott att jag var medskyldig på något sätt eller inte klarade att skydda mina barn. Så styrkan hittar jag och har alltid hittat i kärleken till barnen och insikten och motivationen om att ge dom ett bra liv och ett välmående för det är min uppgift! Jag har också levt som ensamstående, om så bara ett kort tag. Jag mådde pest då efter traumat, skulle dessutom "bevisa" för soc. och min omgivning att jag är en bra mamma som klarade att ta hand om mina barn själv, trots att vi alla tre var sargade efter livet med den psykiskt störda bio.pappan.

Åter till nuet. Ja visst har jag fått hjälp men det har inte varit lätt och fullt ut har dom inte kunnat hjälpa oss att hjälpa (BUP tex.) för dom vet inte vad dom ska göra för oss riktigt. Jag har fått dra i alla trådar, ringa alla samtal osv. Har nyligen haft nätverksmöte på sonens skola med rektor, specialpedagog, klassföreståndare, BUP osv. för att tillsammans hjälpa honom från olika håll. Men det är först nu eftersom han började skolan i höstas och det inträffat saker där (han har bland annat blivit utsatt och inte velat gå i skolan) som vi har det stödet. Vi har fått lösa mycket själva då ingen vetat hur (eller velat) hjälpa oss. Jag är glad att han börjat skolan och det visar lite där också och inte BARA hemma, även om det är här han visar sina allra värsta sidor, och jag är glad att han går i en så fantastiskt bra skola (friskola) med få elever, engagerade vuxna en suverän rektor.

Ibland får jag hjälp av mina föräldrar men det är mest då han rymmer hem till dom från fritids (ännu närmre till dom än hem ifrån skolan) Så det är faktiskt endast då jag får avlastning. Mina föräldrar orkar inte av olika anledningar (egna åkommor mm.) att avlasta men har starka band o fin kontakt med min son, ja alla mina barn. Avlastning av min man? Njae... han jobbar heltid o är rätt slut i veckorna men han försöker ta sig tid att sitta och spela surfplatta med sonen. Sonen är rätt kräsen på HUR man umgås. Det duger inte med vad som helst men vi är ju alltid med våra barn, och vi kollar mycket på film tillsammans, spelar sällskapsspel etc. utöver "aktiva aktiviteter" så att säga. Vi gosar mycket också men det är inte alltid min son vill ha närhet... men jag försöker "baka in" närheten i vardagen med till ex. att smeka honom på kinden när man går förbi eller pratar, klappar han i håret, hålla handen om han vill osv. Men vi kramas ju varje dag när jag lämnar på skolan och så :)

Jag har varit sjukskriven i perioder för att det har tagit musten ur mig, dels traumat och dels då min son har det jobbigt och då får jag chans till vila o återhämtning då barnen är i skolan och på dagis. Jag får tid att bara vara ifred och samla tankarna. Det tror jag du skulle behöva med, återhämta dig o få vara ifred lite för orka stötta dina barn efter skilsmässan etc. och för att återta rollen som en kärleksfull och omsorgsfull mamma. Jag har många önskat att kunna resa bort med familjen från alla måsten o bara vara tillsammans för att må bra, typ solsemester för då mår vi så bra allihop. Alternativt åka iväg med en kompis nån natt eller helst få lite egentid med maken. Men jag har märkt att man mår bättre av att få det i liten skala också. Nån natt på hotell med familjen i en annan stad tex. Bara njuta o mysa. Det kanske är vad ni behöver? Göra nåt tillsammans komma bort från vardagen o bara ha trevligt, mysigt tillsammans. Sånt har stärkt oss jättemycket. Om man så bara åker på en dagsutflykt. Å också behöver du tid för återhämtning och att må bra i dig själv, göra sånt du mår bra av. Ursäkta mitt lååånga svar. Hoppas det gav nåt.
PS: Tycker du ska kämpa för egen vårdnad om du inte redan har det, det skulle barnen må mycket bättre av o du med. Det tär så fruktansvärt på en att "bygga upp allt" och reparera det skador som orsakas av kontakt med en elak andra förälder...

Din dotters grundsyn kommer från din/er uppfostran. Känns som att det är så lätt att skylla ifrån sig, att det är dottern/sonen det är fel på.
Men det är ju ett barns miljö dvs du som skapar hennes grundsyn.
Ju snabbare föräldrar inser det desto snabbare skulle barn få hjälp!