• Anonym (Empatilös?)

    hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?

    Kan man sluta älska sina barn? Jag har 2 barn som är i skolåldern, deras pappa finns bara med lite ibland. Vi ligger i en vårdnadstvist och han har inte varit snäll, alls. Det har varit en låååång process och barnen har såklart farit illa både innan och medans och fortfarande. Tyvärr har vi inte fått någon hjälp någonstans trots att jag dragit i varje litet halmstrå som jag kunnat. Varken soc, familjerätt el bup har plats för oss el iaf barnen. Det är framförallt ett av barnen som jag känner att jag kanske inte längre älskar, barnet gör allt för att få mig att må dåligt och är inte nöjd förren jag är arg el ledsen. Om jag känner mig glad så trycker barnet ned mig så mycket barnet kan ända tills jag tappar mitt humör och antingen börjar gråta el blir arg. Jag ser många egenskaper hos barnet som påminner om pappan. Pappan har efter skilsmässan hamnat i nån form av depression och utvecklats till en psykopat som har gjort allt för att trycka ner mig och ett av barnen.

    Allt detta har tagit hårt på mig och efter ett antal år nu så börjar jag känna att jag tvivlar på min kärlek till barnet som behandlar mig illa. Om jag är ledsen är barnet glad, om jag är glad försöker barnet trycka ner mig till att bli ledsen och arg. Lyckas inte barnet så är barnet argt och ledset. Det är helt sjukt faktiskt hur likt barnet beter sig som pappan. Nu har jag börjat avskärma mig från barnet så som att jag inte vill sitta nära i soffan, jag vill inte ge godnatt kram jag vill liksom inte vara nära barnet alls. Hur ska jag återfå kärleken till mitt barn? Jag vet med huvudet att det är fel hur jag känner men jag kan liksom inte hejda min känsla av irritation när barnet kommer i närheten. Idag efter skolan så gick jag bara och la mig. Orkade inte laga mat el prata med barnen så dom tog någon frukt och tittade på tv. Jag vill göra likadant imorgon igen och dagen efter det och dagen efter det i all evighet tills dom blir stora. Ska jag soc anmäla mig själv? Trots att det då kommer gagna pappan i tingsrätten senare? (Han slår dom, mobbar och kränker dom)

  • Svar på tråden hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?
  • Anonym (K)
    Anonym (Hur fan är det möjligt?!) skrev 2017-01-17 22:06:37 följande:

    Jag kan inte tro det jag läser! Man kan inte bara sluta älska sitt barn! Jag gick igenom ett helvete med två utav mina barn för 6,5 år sen och min bebispojk höll på att dö! Han blir 7 i år och har perioder med vredesutbrott utan dess like. Han har haft sönder glasrutor i vårat hus och sina egna saker. Han blir som en annan person när han är arg. Han skriker ibland att han hatar oss och önskar livet ur oss. Han sätter sig på tvären och är jättesvår att få iväg till skolan. Han har förmodligen nån diagnos men har en depression just nu dessutom och alla sina känslor på utsidan. Han vill också få oss arga och ledsna, mig och min man,;sina syskon. Vi som älskar honom mest och gör allt för honom och hans systrar. Han har även slängt in min älskade katt i tvättmaskinen, min katt som jag haft i 14 år. Men han har en underbar sida också. Han kan vara otroligt kärleksfull och gosig. Klok och klipsk. Ritar teckningar och skriver "mamma" med hjärtanågon och han är en fantastisk storebror och lillebror när han vill. Å trots att vi ser mer o mer av hans dåligadress sidor just nu så älskar vi våran son och fortsätter att visa det samtidigt som vi såklart sätter gränser och jobbar med hans problem. Han är liksom sina systrar en del av mig. Jag ser tyvärr också hans sjuka, biologiska pappa i honom när han beteer sig som värst men det är inte hans fel, han minns ju inte ens bio pappan. Jag fokuserar på min kärlek för min son. Ryck upp dig och börja inse hur jävligt livet vore utan dina barn


    Åh vad hemskt. Du verkar vara en toppenförälder <3 hoppas det blir bättre snart! Din kärlek kommer hjälpa din son att växa upp till en fin vuxen sen.

    Undrar bara, hur gick det för katten? :(
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (M) skrev 2017-01-17 22:11:29 följande:
    Det är dina barn, inte mina. Jag kan inte göra något för att få dina barn att må bättre, det kan bara deras mamma, för det är din beräftelse dem vill ha, inte min. Om jag kunde hjälpa dina barn på något sätt så hade jag gärna gjort det. Har du försökt prata med barnet om varför hen beter sig på det sättet? Har du berättat att du älskar barnet mest i hela världen? Är barnet så pass stort att den kan läsa? Skriv i så fall ett brev till hen till att börja med, om det känns jobbigt att prata.

    Du kan vända dig till vårdcentralen för att få samtalskontakt, har du gjort det?
    Jag har pratat med barnet så otroligt många gånger, och vi har kommit överens om hur vi ska göra nästa gång det är på väg att bli bråk. Vi har kramats och det har känts bra ända tills nästa dag då barnet återigen börjar sin dåliga behandling av mig. Jag har då svalt och svalt och sedan påmint om vad vi kommit överens om föregående dag och att jag kommer göra precis så som barnet sagt att jag ska göra (i detta fallet lämna barnet ifred och ej prata med det, då barnet har sagt flera gånger att barnet helst vill att jag bara låter det vara när det är argt el haft en dålig dag i skolan). Men det är som att barnet blir mer provocerad ju lugnare jag är. Och då är vi återigen där att barnet liksom inte ger sig förren jag blir arg el ledsen, först DÅ blir barnet gladare. Detta händer varenda dag

    Ja jag har samtalskontakt. Tyvärr sitter den tjejen mest och ojjar sig över hur allt varit och allt pappan utsatt mig o barnen för. Jag upplever inte att jag får några konkreta tips på hur jag ska må bättre.

    Det där med att skriva brev var ett jättebra tips, tack!
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (M) skrev 2017-01-17 22:18:47 följande:
    Du är inte värdelös, jag tror och hoppas att du vill dina barns bästa. Jag tror att barnet har tagit skada av pappans behandling med mobbning och stryk, er skilsmässa och vårdnadstvisten. Om du mår dåligt så känner barnen av det, även om du inte tror det. Och du finns närmast tillhands när barnet avreagerar sig. Men barnet älskar dig, det kan du vara säker på. Ett barn vill inget hellre än att ha sina föräldrars bekräftelse och kärlek. Är barnet jämt så, eller bara ibland? Kan du se något mönster i när barnet beter sig dumt mot dig? Hur funkar barnet i skolan? Har du avlastning av släkt eller vänner som kan ha barnen ibland?
    Barnet är så här dagligen, finns inga direkta mönster. Jo det blir lite värre efter kontakt med pappan.

    Barnet har haft det svårt i skolan med kompisar. Ingen i min familj har riktigt tid, har fått hjälp någon gång då o då men det är efter att jag sagt att jag desperat behöver hjälp. Ingen som med glädje el av egen fri vilja vill hjälpa mig tyvärr.
  • Anonym (Barn)

    Har du varit för snäll, haft svårt att sätta gränser?

  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (Barn) skrev 2017-01-17 23:01:21 följande:

    Har du varit för snäll, haft svårt att sätta gränser?


    Jag vet faktiskt inte, efter att jag fick höra att pappan försökt intala barnet att jag inte älskar det lika mycket som det andra så blev det kanske att jag försökte visa FÖR mycket att det inte var så (barnet fick kanske välja film oftare, jag tog det barnets parti i bråk oftare osv) kanske har det påverkat? Och som sagt har barnet fått långt mycket mer ensamtid med mig än det andra barnet. Men jag tycker ändå att jag satt gränser, men har nog tagit lite väl mycket skit kanske. Men jag har haft dåligt samvete för att jag ville separera från den andre föräldern så jag har liksom velat "kompensera" det på nått sätt. Svårt
  • Harvester

    Du har ju uppenbart hamnat i en depression. Sök hjälp snarast! Du skulle väl aldrig låta bli att söka hjälp om du hade njursvikt? Det här är lika illa och det är akut!

    Hoppas du lyssnar och snart mår bättre!

  • Anonym (Wtf)

    Skärp till dig.Det är du som är vuxen.Sen är det väl inte barnets fel att ni skiljer er.Suck.

  • Anonym (Tjejkompisen)

    Hur gamla är barnen? Skolåldern skriver du men det är stor skillnad på 8 år och 15 år...

    Skulle barnet självt vilja ha hjälp från tex BUP? Barn kan söka själv dit, de kanske tar det mer på allvar då än om du som mamma gör det...

  • Anonym (Empatilös?)
    Harvester skrev 2017-01-17 23:27:28 följande:

    Du har ju uppenbart hamnat i en depression. Sök hjälp snarast! Du skulle väl aldrig låta bli att söka hjälp om du hade njursvikt? Det här är lika illa och det är akut!

    Hoppas du lyssnar och snart mår bättre!


    Jag har ju sökt hjälp men det finns ingen hjälp att få. Jag har en värdelös samtalskontakt som inte kostar, eller en fantastisk privat samtalskontakt som kostar 1000 för varje gång jag går dit. Tyvärr har jag inte råd att betala 1000 kr varannan vecka så det slutade med att jag går till kontakten som inte kostar men inte heller hjälper något.
  • Anonym (Empatilös?)
    Anonym (Wtf) skrev 2017-01-17 23:32:37 följande:

    Skärp till dig.Det är du som är vuxen.Sen är det väl inte barnets fel att ni skiljer er.Suck.


    Skärp till mig?? Ja du, om du visste hur många gånger jag sagt det till mig själv. Tyvärr är det lite svårt att bara "skärpa till mig" eller "rycka upp mig". JAG HAR INGEN ORK KVAR TILL DET.
    Vart någonstans får du det till att jag inte tar ansvar för att det är mitt fel att jag valde att skilja mig? Jag skriver ju tom att jag har haft sånt dåligt samvete för det att jag överkompenserat.

    Helt otroligt vilket korkat jävla svar.
Svar på tråden hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?