hur vet man att man fortfarande älskar sina barn?

Jag kan inte tro det jag läser! Man kan inte bara sluta älska sitt barn! Jag gick igenom ett helvete med två utav mina barn för 6,5 år sen och min bebispojk höll på att dö! Han blir 7 i år och har perioder med vredesutbrott utan dess like. Han har haft sönder glasrutor i vårat hus och sina egna saker. Han blir som en annan person när han är arg. Han skriker ibland att han hatar oss och önskar livet ur oss. Han sätter sig på tvären och är jättesvår att få iväg till skolan. Han har förmodligen nån diagnos men har en depression just nu dessutom och alla sina känslor på utsidan. Han vill också få oss arga och ledsna, mig och min man,;sina syskon. Vi som älskar honom mest och gör allt för honom och hans systrar. Han har även slängt in min älskade katt i tvättmaskinen, min katt som jag haft i 14 år. Men han har en underbar sida också. Han kan vara otroligt kärleksfull och gosig. Klok och klipsk. Ritar teckningar och skriver "mamma" med hjärtanågon och han är en fantastisk storebror och lillebror när han vill. Å trots att vi ser mer o mer av hans dåligadress sidor just nu så älskar vi våran son och fortsätter att visa det samtidigt som vi såklart sätter gränser och jobbar med hans problem. Han är liksom sina systrar en del av mig. Jag ser tyvärr också hans sjuka, biologiska pappa i honom när han beteer sig som värst men det är inte hans fel, han minns ju inte ens bio pappan. Jag fokuserar på min kärlek för min son. Ryck upp dig och börja inse hur jävligt livet vore utan dina barn

Fy så ni har det! Jag blir så ledsen av att höra att ni inte får hjälp. Man blir ju tokig.

Jag tänkte på det här att ditt barn har sociala problem i skolan. Bara det kan ju få barn att bli elaka mot föräldrar och syskon. (Hur funkar det mellan syskonen förresten?)

Att det går bra för ett syskon och inte ett annat är inget konstigt. Olika barn behöver olika uppfostran och är olika känsliga, reagerar olika mm.

Du sitter ensam med det här och det är en omöjlig situation. Vad säger dina föräldrar, syskon, kompisar, kollegor? Finns det någon som kan hjälpa dig i vardagen?

Empatilös (jag hinner med den som sade att du har fel nick- hade du varit empatilös hade du aldrig startat denna tråd och bett om hjälp/råd):

Jag vet. Om det inte funkar nu, när vi har de allra bästa förutsättningar; när ska det då fungera? Det ger mig ångest att tänka på. Men försöker slå bort den tanken och bara fortsätta försöka.

En sak som jag märker hjälper oss är tid bara vi. Jag har jättemycket tid med barnen men sällan med en och en (min man reser mycket). Men när vi kan ta en egen promenad bara vi, shoppingrunda etc så blir allt ganska annorlunda. Önskar att hon inte hade skolplikt eller att hon ibland slutade tidigare än syskonen (men här slutar alla årskurser, inkl dagis, samma tid: alla dagar) - DET är det enda jag märkt gjort skillnad. Visst - det håller inte i sig särskilt länge efteråt, men under den stunden känns det som att vi läker lite.

Men om jag har svårt att få till tid för bara henne och mig; så måste det vara nästintill omöjligt för dig?

Förutom att ditt ex är fruktansvärd så antar jag att din energi måste gå åt till det mest basala just nu? Du har säkert varken tid eller kraft att ens reflektera över egentid för er...

Men vad märkligt, har ju följt hela tråden noga trodde jag- man har missat det där med brev. Ska läsa om från början.

Hej jag tror inte att du inte älskar ditt barn. Då hade du inte försökt göra bra, du hade inte försökt skydda dem mot barnens pappa. Du är bara trött och slut. Men med det sagt du måste antingen göra rätt för barnen eller låta någon anna n uppfostra dem. Det är en förälders viktigaste uppgift att skydda sina barn. Har du sökt avlastningsfamilj eller känner du någon som kan vara barnvakt ibland så du får en paus?

Lycka till

Empatilös?:

Japp! Gjorde det igår! Hon var hemma med mig och vi hade en riktigt mysig dag. Fick blåsa och borsta hennes hår efter duschen och det kändes så nära och mysigt. Länge sedan jag kände så. Sen började morgonen med en fråga om vart idiotmamman lagt hennes raggsockor- men jag fick njuta igår i alla fall.

Stackars barn vad mycket sjuk hon kommer vara denna vår ????- kanske det som är mitt recept.. (hon går i en klass med bara 8 barn så jag är inte orolig att hon kommer efter, läraren har koll).

Ursäkta att jag skämtar om det. Det är bara så oerhört befriande ibland.

Jag fattar inte hur du står ut. Men som föräldrar som har det tufft alltid svarar så antar jag det är samma för dig: Vad har man för val?

Önskar det fanns något jag kunde göra för dig. För hur hemskt det än är så har din berättelse fått mig att känna mig lite mindre ensam och lite mindre skamfylld.

Det du går igenom är ju liksom en heeeelt annan nivå och det hjälper ju inte att skicka en Styrkekram eller säga att vi nog är många som tänker på dig.

Det enda jag kan säga är att det verkar vara en bra idé att på något sätt bevisa att det är hos dig barnen bor mestadels, och på så sätt försöka få bort xxx ur ditt liv.