Pojkvän med borderline

1. Är alla med adhd aggressiva och direkt farliga i relationer? Källa på det i så fall?

ADHD och borderlon har många likheter, vissa forskare menar att det i grunden är samma diagnos.

1. Både personer med ADHD och borderline kan vara aggressiva och direkt farliga i sina relationer då de inte kan hantera sin känslor och utbrott.

2. ADHD och borderline tros orsakas av avvikelser i hjärnan. Varken ADHD eller borderline går att bota, utan behandlingen utgår från att lära personen att hantera sina svårigheter och fungera bättre i sin vardag.

Jag skulle varna för relationer med personer med båda dessa diagnoser då de i mångt och mycket yttrar sig på samma sätt.

En fråga till: varför tycker du att det är ok att uttrycka sig negativt och generaliserande om ADHD, men inte om borderline? Det du säger i punkt 1 stämmer för många med borderline också. Raseriutbrott, dålig impulskontroll och svårigheter i relationer är vanliga symtom på borderline.

Det absolut bästa du kan göra är att skaffa kunskap om diagnosen och din egen anknytning och vad som händer, aktiveras av det här. Jag lever med en man som har borderline, när han började terapi och även jag blev delaktig i den förstod jag så mycket mer. Be om egna psykologsamtal tillsammans samtidigt som han fullföljer terapi, för han kommer behöva terapi. Du med, hitta en egen psykolog som bara blir din plats. Där ni pratar om dig och inte honom. Lär förstå dina egna mönster och kanske ev anpassning och gör upp med det. Sen går ni tillsammans för att få hjälp att förstå varandra. Det är sorgligt att höra alla som skriver, lämna osv. Han är värd kärlek så som alla andra människor är men du ska inte förgöra dig själv. Det kommer en dag, när du gjort allt du kan, då du inser att du kan inte påverka så mycket. Han kan bli bättre, vill du göra något så motivera till terapi, var tydlig med vad du känner, förneka inte och berätta. Visa honom hur man pratar om känslor, även de jobbiga. Och träna på att inte dras med i det svart vita utan stå stadig i dig själv så ska det nog bli bra. 

Du frågar om råd när han blir avstängd. Han stänger ner för att det blir för jobbigt att känna. Berätta vad du känner istället, annars tar du lätt på dig det hela. Det är relationen i sig, inte du, som skapar rädsla. Kom ihåg det.

All lycka :)

Det absolut bästa du kan göra är att skaffa kunskap om diagnosen och din egen anknytning och vad som händer, aktiveras av det här. Jag lever med en man som har borderline, när han började terapi och även jag blev delaktig i den förstod jag så mycket mer. Be om egna psykologsamtal tillsammans samtidigt som han fullföljer terapi, för han kommer behöva terapi. Du med, hitta en egen psykolog som bara blir din plats. Där ni pratar om dig och inte honom. Lär förstå dina egna mönster och kanske ev anpassning och gör upp med det. Sen går ni tillsammans för att få hjälp att förstå varandra. Det är sorgligt att höra alla som skriver, lämna osv. Han är värd kärlek så som alla andra människor är men du ska inte förgöra dig själv. Det kommer en dag, när du gjort allt du kan, då du inser att du kan inte påverka så mycket. Han kan bli bättre, vill du göra något så motivera till terapi, var tydlig med vad du känner, förneka inte och berätta. Visa honom hur man pratar om känslor, även de jobbiga. Och träna på att inte dras med i det svart vita utan stå stadig i dig själv så ska det nog bli bra. 

Du frågar om råd när han blir avstängd. Han stänger ner för att det blir för jobbigt att känna. Berätta vad du känner istället, annars tar du lätt på dig det hela. Det är relationen i sig, inte du, som skapar rädsla. Kom ihåg det.

All lycka :)

Är det verkligen det absolut bästa? Att behöva gå i terapi för att ta hand om en känslomässigt instabil person i sin relation? Jag förstå om du tycker att det är värt det för dig, men det är inte all säkert att det passar för alla att ha en relation som kräver att man ska vara personens terapeut och gå i terapi och lära sig att anpassa sig för att kunna vara tillsammans. 

Han själv däremot borde verkligen se till att gå i behandling så att han blir välfungerande nog att vara tillsammans med någon utan att denne ska behöva gå i terapi och ställa om hela sitt liv för att passa den med en personlighetsstörning. Det blir ju nästan som att uppmana någon att gå in i ett medberoende med en person med diagnos.

Att personer med borderline förtjänar kärlek är väl ingen som förnekar, men om man inte kan hantera relationer så har ingen annan nån skyldighet att ingå relation bara för att en person sa slippa leva som singel.

Skulle du ge dessa råd om TS skrivit tråden om en alkoholist eller drogmissbrukare? Hade du då gett råden att TS skulle gå i terapi för att orka vara medberoende till en alkoholist? 

Om jag ändrar lite i din sista mening:
"Du frågar om råd när han börjar dricka. Han dricker för att det blir för jobbigt att känna. Berätta vad du känner istället, annars tar du lätt på dig det hela. Det är relationen i sig, inte du, som skapar hans drickande. Kom ihåg det".

Det är för att slippa medberoende hon ska gå i terapi, uppenbarligen redan svårt. Det finns två alternativ, lämna eller söka stöd. Det är väl inte medberoende att gå i terapi för sin egen del i en svår situation som hon har svårt att förhålla sig till?

Samma sak gäller för missbruk av vad som helst, personen vid sidan behöver stöd. Att då gå till en egen psykolog är väl verkligen ett sätt att ta hand om sina känslor istället för att anpassa sig efter situationen och tro att man på sidan klarar allt. Att leva i det är ett helvete om man tror att man kan lösa situationen själv, vilket aldrig någonsin kommer gå. 

Att vara terapeut till någon är väl inte detsamma som att sätta gränser, tala om vad man känner och uppmana till terapi. Rätta mig om du tycker jag har fel.

Det är för att slippa medberoende hon ska gå i terapi, uppenbarligen redan svårt. Det finns två alternativ, lämna eller söka stöd. Det är väl inte medberoende att gå i terapi för sin egen del i en svår situation som hon har svårt att förhålla sig till?

Samma sak gäller för missbruk av vad som helst, personen vid sidan behöver stöd. Att då gå till en egen psykolog är väl verkligen ett sätt att ta hand om sina känslor istället för att anpassa sig efter situationen och tro att man på sidan klarar allt. Att leva i det är ett helvete om man tror att man kan lösa situationen själv, vilket aldrig någonsin kommer gå. 

Att vara terapeut till någon är väl inte detsamma som att sätta gränser, tala om vad man känner och uppmana till terapi. Rätta mig om du tycker jag har fel.

Att medvetet gå in i en relation som kommer att innebära att man går i terapi för att kunna hantera relationen tycker jag låter både dumt och som ett aktivt medberoende.

Att leva med någon som sedan får en psykisk diagnos eller går in i ett missbruk är något annat än att aktivt påbörja en relation med de problemen.  Och även de som lever med någon som går in i missbruk eller psykisk sjukdom kan ibland behöva lämna för att rädda sig själv och inte gå under med den som har problemen.

Ingen ska behöva känna att man har skyldighet att vara vårdare åt en missbrukare eller person med psykisk sjukdom. Och en peson med svåra problem bör se till att lösa dem innan de blandar in andra som  kan fara illa i situationen.

Man behöver inte ens gå in i att vara personen vid sidan om, och jag tycker att det är otroligt märkligt att man här ger råd till TS om hur hon ska gå in i en relation med en person som uppenbarligen inte fungerar i relationer. Man kan välja att hitta en person där man inte ens behöver sätta gränser och uppmana till terapi. Man kan välja bort medberoende helt.

Alla jag känner som har adhd har varit aggressiva och direkt farliga.

Enligt en del i tråden så fungerar alla med borderline exakt likadant så då gör väl alla med adhd också det menar jag?!