Kan man älska sin partner om man är otrogen?

Ja, alla vet att folk klantar sig ibland, det är ingen nyhet. Men frågan är inte om folk klantar sig eller inte, frågan är om det är ok eller ej. Att vi alla är förstagångsresenärer är inte heller en bra ursäkt, för som sagt, alla resenärer beter ju inte så sådär, bara vissa. Och de som inte beter sig på det sättet är väl oxå människor, så då kan man väl inte påstå att vara mänskligt är en bra ursäkt, eller hur?

Rätt eller fel ÄR svartvitt, det finns inga "nyanser" i rätt eller fel, om det är fel att svika och ljuga för sin familj. Vad skulle det vara för nyanser? Det var fel men ändå rätt? Det var rätt för att jag är en människa? Det var rätt för att livet är komplicerat? Det finns massor med nyanser i varför folk gör så, men det är en förklaring och inte en ursäkt och fel är det likt förbannat.

Ja vi har onekligen olika sätt att se det, men det är inte så konstigt, i stort sett alla som varit otrogna använder exakt samma argument som du gör, man vill på alla sätt rationalisera bort sitt agerande och tycker alla som inte delar deras rationaliseringar inte förstår och är dömande och svartvita. Men man verkar inte inse att man rationaliserar och att alla som ser det förstår att det är rationaliseringar. Men problemet med rationalisering är att det känns skönt men det förhindrar självinsikt, det förhindrar att man gör upp med sig själv och växer som människa. 

Jag tror dig när du säger att syftet inte var att såra någon, syftet var att förse dig med sex, kärlek, bekräftelse, spänning, etc... men du kan ju inte förneka att du inte redan från början visste att det skulle vara sårande om det kom fram?
Bra att du inser att din otrohet berodde på din egen svaghet (förmådde inte bättre) Men så länge du rationaliserar och normaliserar din egen svaghet för dig själv så kommer du heller aldrig bli stark. Frågan du istället borde fråga dig är... hur kommer det sig att jag inte förmådde bättre när andra kunde det?

Anser att om man är otrogen så sätter man sitt eget behov av tillfredsställelse, bekräftelse och sex över att inte såra sin partner - så för mig är inte det äkta kärlek.

Fast hon gör ju samma när det gäller att nedvärdera monogamiska förhållanden. Dessutom är det ju i stort sett en kk relation förutom att dom även bor med varandra.

Man har alltid ett val. Du har valt att vara otrogen. Ingen tvingade dig. Du hade enkelt kunnat avstå. Annars har du extremt dålig självkontroll.

[quote=79762509][quote-nick]molly50 skrev 2019-07-16 11:39:40 följande:[/quote-nick][/quote]

Ibland gör man omedvetna val. Kanske man inte kan stå emot när frestelsen dyker upp? Man klarar det inte. Men frågan finns ändå om kärleken till sin kära är för svag för att stå emot? Säkert individuellt svar.

Jag tror inte det är så enkelt eftersom varje person älskar efter sin egen förmåga. Sen är ju kärlek så klart olika stark i perioder och kanske för olika personer.
Men jag tror snarare uppväxt, personlighet, anknytningsmönster, inre rastlöshet och sådant spelar roll. Tror inte alls det har med styrkan på kärlek att göra. Möjligen självkontroll, moral och vissa förväntningar på livet t ex.

Och bekräftelsebehov.

Jag tror absolut att man kan älska sin partner och barn och vara otrogen. Men den stora frågan är om man är mogen för ett förhållande om man är så svag att man inte kan låta bli att såra och förnedra sin familj och vilka konsekvenser att ha ett förhållande med en sån person får?

I så gott som alla andra sammanhang så burkar man be folk hålla sig borta från människor som sårar dem, om man har en kompis som sviker och ljuger så brukar man säga att det där är ingen bra kompis och det är nog bäst att inte umgås mer med personen, man går sällan in i detaljer kring exakt varför kompisen gjorde så , vad personen kände och vilka orsaker hen ansåg sig ha utan fokus läggs på vilka konsekvenser kompisens agerande får för den drabbade.

Men när det gäller parrelationer så verkar det vara helt andra bullar som gäller, där läggs det enorm fokus på anledningar, vad personen kände och tänkte och hur mänskligt det är att göra fel och alla förtjänar en andra chans, osv. Hur kommer det sig undrar jag? Är det mindre fel att svika en partner än att svika en kompis? Blir konsekvenserna mindre för en sviken partner än en sviken kompis?

Håller med, jag tror inte det är situationen som avgör hur man agerar utan hur man är som person, hur var och en hanterar situationen. Alla går ju inte ut och är otrogna så fort de saknar något eller känner sig missnöjda, om det var situationen som var avgörande så skulle alla agera likadant och så är det ju inte.

Däremot tror att personen som misslyckats med att hantera sina känslor på ett bra sätt gärna vill tro att just deras känslor var så mycket starkare än någon annans och att just deras situation av så mycket svårare än någon annans att det var helt omöjligt att agera på något annat sätt. Ingen vill ju gärna se sig själv som svag och falsk eller att andra ska se en så. Då är det bekvämare att skylla det på känslorna och situationen, det var inte mitt fel, det var omständigheternas fel.