Kan man älska sin partner om man är otrogen?

Om man kommit överens om att vara monogama, då lurar man sin partner om man inte är det.

Att ens förhållande blir dåligt förändrar inte det. Då gör man något åt det, man ligger inte runt. Man behöver inte gilla läget, men lösningen är inte att vara otrogen.

Om man nu tycker det är ok att vara otrogen, då kan man i alla fall vara så ärlig att man talar om det för sin partner.

Sen är det ju lite kul att du blir upprörd när den som vill ligga mycket blir lurad på det, men du tycker inte att den som blir bedragen blir lurad.

Ännu en gång dubbelmoral...

Du kan ha rätt, jag har ibland svårt att förstå varför det är så ovanligt att verkligen gå till botten med sina känslor och rationalisera dem. Jag har jättesvårt att få en känsla och tänka att det bara är som det är, jag vill veta varför jag känner så, om det verkligen är min ärliga känsla eller om det är en inlärd reaktion grundad i konventioner. Väldigt ofta inser jag att mina känslor är mer av reaktioner än något annat, som jag kan både bearbeta och påverka. Att säga att det bara är som det är har aldrig funkat bra för mig :)

Att jag är en sån knepig person som faktiskt har min partners medgivande att ha sex med andra tycker jag ger en fingervisning om att jag kan skilja mellan medgivande eller inte. Jag personligen har aldrig varit eller velat vara otrogen. Vi var monogama i 20 år ganska precis. De två sista åren av det var en resa mot polygami, och den var TUFF. Jag fattar att jag inte kan förklara på en kvart här när det tog oss två år att reda ut alla känslor kring vad som är viktigt för oss i ett livslångt perspektiv.

Så att du inte misstolkat mig, naturligtvis finns djup kärlek och gemenskap i alla möjliga sorters relationer.

När jag blivit sviken har jag velat veta varför och hur vi ska lösa problemet som gav upphov till sveket. Sveken har aldrig handlat om mig personligen, de gör sällan det. Med den insikten ligger förlåtelse och stöd mig närmare till hands än ilska och fördömande. Det har inte förändrats sen jag levde monogamt. Hur gör du?

Nja, i det här fallet är det kanske snarare så att andra har gått till botten med sina känslor precis som du gjort men du har bara lite svårt för att acceptera att de kommit till en annan slutsats med hur de vill leva sitt liv än vad du har gjort utan tycker att de bara inte tittat djupt nog, för om de hade tittat riktigt riktigt noga så hade de kommit till samma slutsats som du.

Det innebär att jag inte vill ha en relation med någon som är missunnsam nog att försöka kontrollera mig medelst ultimatum. Det luktar... rimligt, om du frågar mig :)

Ja det är en risk, men avsikten är sällan att den bedragne ska bli vare sig sårad eller förnedrad. Nu är vi tillbaka i början av diskussionen.

Som jag skrev så är ju det ett beslut man tar åt sin partner i samma stund som man bestämmer sig för att inte berätta om sin otrohet.
Hur ska ens partner kunna välja om h*n vill lämna om h*n inget får veta?
Vet man med sig att sanningen inte kommer att accepteras,men ändå ljuger för sin partner,så vet man ju om att det man gör är fel.Dåså. Då är det kanske något du får jobba lite med då.

Lika rimligt är det att inte vilja vara i en relation där man inte blir bedragen. Men eftersom du tycker det är oattraktivt, så luktar det ... dubbelmoral, om du frågar mig.

Precis som du gör men jag kom bara fram till en annan insikt än vad du gjorde, min insikt var att jag inte vill leva öppet utan vill leva monogamt och att det är så centralt för vem jag är att det tänker jag inte ändra på för någon (precis som du inte skulle vilja gå tillbaka till ett monogamt förhållande), dock kan jag absolut både förstå och acceptera att andra kan leva på andra sätt och trivas med det så länge båda är överens om det.  

Så när jag blivit sviken så har jag oxå insett att det inte handlat om mig personligen utan om personens egen oförmåga att vara ärlig och stå för vad hon velat och även om jag kunnat förlåta själva handlingen så är det ändå inte en person som jag vill dela mitt liv med för jag vill hellre leva med någon som kan vara ärlig med vad hon vill och inte gör saker mot mig som hon själv aldrig skulle acceptera. Så mitt val att lämna har inte varit brist på insikt eller blint raseri utan ett medvetet beslut om att mitt och hennes värderingar och personligheter inte är kompatibla och då är det bättre för båda att går isär och hitta någon annan man matchar bättre med.

Personen som bedrog mig var för övrig inte det minsta poly utan snarare tvärtom, väldigt dömande och tyckte sånt var äckligt och otrogna människor as, men det gällde tydligen inte henne. Hennes svek berodde mest på att hon fått känslor för någon annan men var för feg för att prata med mig om det utan valde istället att prova på gräset på andra sidan och äta kakan och ha den kvar en stund tills hon i lugn och ro bestämde sig för vem hon ville ha. Hade hon varit ärlig med mig och sagt vad hon kände istället för att svika och ljuga hon så hade vi kanske kunnat någon lösning på det eller gått isär som vänner.