Anonym (Kvinna) skrev 2012-08-01 15:08:39 följande:
Jag har haft problem med min sexlust i flera år, och har fortfarande även om det har blivit bättre. För min del har det mest orsakats av depression men jag har märkt en sak som är viktigt för mig för att sexlivet ska fungera och det är ickesexuell NÄRHET. Alltså om jag får kramar, pussar och sitta och mysa och hålla om varandra i soffan ibland så blir det mycket lättare för mig att känna mig avslappnad och därmed också upphetsad när jag och sambon ska ha sex. Får jag inte närhet i vardagen blir det liksom lite pressat och konstigt när vi väl är intima och det blir svårt att slappna av och bara njuta. Vi har två barn under 4 år så jag vet att det är lite svårt att både hinna och orka men bara en liten snabb puss på munnen då och då eller någon annan liten ömhetsbetygelse kan göra under för mig.
Även att hitta på saker ibland bara sambon och jag gör skillnad i sexlivet. Vill man inte lämna barnen till en barnvakt över natten räcker det med några timmar på kvällen så att man kan gå ut och ta en öl, gå på bio eller vad som. Bara man kan få lite tid där man kan ge varandra full uppmärksamhet!
Med andra ord handlar det mest om hur vardagen ser ut för mig. Hur vi umgås (eller inte umgås) med varandra. När man har småbarn är det lätt att all tid och energi går åt på dom och man glömmer liksom bort sin partner.
En annan sak jag tänkte på. Har du och din fru pratat om problemet? I din trådstart står inget om hennes perspektiv på det hela. Jag tror det är viktigt att man vågar prata om det även om det såklart är väldigt känsligt. Det är trots allt hon som har minskad lust och nog har lättast att se var problemet ligger.
Tack för input. Är förhoppningsvis på rätt spår då. Ovanpå det hela har jag inte förrän efter jag passerade 40 års strecket förstått hur mycket skit man har med sig in i förhållandet från barndomen. Det du nämner har säkert varit mina svaga punkter då jag kommer från en uppväxt med noll fysisk beröring eller verbala kärleksförklaringar.
Vet att jag inte kan gömma mig bakom min taskiga barndom och försöker därför ändra på detta. När jag nu anstränger mig tycker min fru det känns konstigt (med vad du kallar "
ickesexuell NÄRHET". Eftersom hon trots allt inte motsätter sig fortsätter jag på detta spår...
Jo, vi har talat om det hela i leda. Till saken hör att jag är extremt verbal och hon motsatsen. D.v.s. jag är den verbala byggare bob som VILL så gärna fixa genom samtal.
Min fru är tyvärr lite av en struts. D.v.s. väl medveten om problemet men är lyckligast när vi låtsas att allt är ok. I detta stadium är jag som olyckligast. Men det lär vara själva definitionen på dårskap att göra samma sak om och om och förvänta sig positivt resultat när man vet utgången.
Som ett sista ryck i äktenskapet har jag bestämt mig för att stick i stäv med all besvikelse och sorg över läget göra vad jag kan att överösa henne med komplimanger och "ickesexuell NÄRHET" vilket är en enorm utmaning då jag å ena sidan är så sorgsen och besviken över situationen, hennes agerande (eller brist på agerande) och å andra sidan längtar efter hennes närhet på alla plan. Ovanpå detta har jag den råa, manliga sexdriften som vill växer med varje gång hon avvisar mig.
Om inte annat får jag en fantastisk träning i självbehärskning
Nåväl, pratat om problemet har vi gjort i leda. Tror hon är lika trött på detta som jag. Ser en viss "utdelning" på den ickesexuella närheten men GODE GUD vad tålamodskrävande.
Jag har fått en helt ny förståelse för otrohet även om det inte är den väg jag väljer...
MÅNGA TACK för ditt input!!!! En liten fingervisning att jag kanske är på rätt väg.
mvh
Karl