Vad kan man "förvänta sig" av sambon på morsdag?

Om man har små barn (4 o 8 i vårt fall) känns det inte som den rätta saken att göra att aom den andra föräldern steppa in och styra upp någon form av firande? Jag är ju förvisso inte hans mamma men betyder det att min morsdag ska glömmas tills jag har vuxna barn?

Mina barn hade förberett en sång och måla teckning till mig. Helt fantastiskt barn och man blir varm i hjärtat. Men jag kan ändå inte låta bli att bli besviken när det är jag som får gå upo o steka söndags plättarna medan han tar sovmorgon. Jag går upp ALLA andra dagar om året med barnen och gör frukost även dessa. Sedan kom min sambo upp gav mig en kram och satte sig vid bordet. Ironiskt nog hade han tagit på tshirten med "super pappan" som jag köpte åt honom ifrån barnen på förra farsdag. När min äldsta dotter säger att han också borde måla en teckning till mig idag eftersom han inte köpt någon present svarar han "mamma förtjänar mer än en teckning" varpå jag svarar "du behöver inte köpa något åt mig, men du kunde iaf ha ansträngt dig lite, hjälp barnen eller låtit mig ha sovmorgon iaf" "Jag hade gärna låtit dig ha haft sovmorgon fräser han till svar" "Skulle jag väcka dig först då menar du undrar jag?" Att väcka honom tar ungefär en halvtimma och det tyckte han minsann att jag kunde ha gjort. Fin sovmorgon kan man ju tycka.

Är det jag som överreagerar? Med kroppen full av gravid hormoner vet man knappt varken ut eller in. Eller kan man som förälder ä då förvänta sig något en sådan dag som denna av sin partner. Speciellt när själv vaktar upp honom när det vankas farsdag?! Hur gör ni?