Forum Känsliga rummet Skilsmässa/Separation
  • Anonym (TS)
    Anonym (TS)
    120 svar
    Citera Visa endast Anmäl

    Då blev visst beslutet taget då. Jag vill ha ett till barn men inte min make

    Sorglig kväll det blev. Vi har ett barn och min stora dröm är att få ett barn till. Tyvärr delar inte min make den drömmen. Han säger att han inte vill skiljas men att han hellre skiljer sig än att få ett till barn med mig. Hur smärtsamt den än är så kan jag inte stanna med en man som hellre väljer bort mig och vår familj än att utökar familjen med ett barn till. När vi börjad dejta varandra så pratade vi om att försöka få fler barn tillsammans så min önskan om ett till barn är inget nytt för honom.

    Det är så smärtsamt detta att jag vet knappt vart jag ska ta vägen.

  • Svara i tråden
    Svar på tråden Då blev visst beslutet taget då. Jag vill ha ett till barn men inte min make
  • Anonym (rädsla?)
    Anonym (rädsl­a?)
    #71
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (TS) skrev 2019-02-05 02:20:56 följande:

    Det som gör extra ont är att vi var på väg att få ett till (planerat) barn, men vi förlorade barnet mitt i graviditeten. Nu står spjälsäng, babysitter och annat som vi köpte till det barnet och samlar damm i källaren.

    Ni som hackar på mig och tycker min man tar ett så klokt beslut, har ni ens suttit i en situation som vår?


    Det kanske är där skon klämmer! Att han är rädd för att det ska gå åt skogen ytterligare en gång!

    Vår relation höll på att gå åt skogen efter missfall nr två just pga rädsla! Då hade vi noll barn! Det hade då tagit närmare 4 år sen vi började prata om att försöka skaffa barn. När jag sen blev gravid igen så var vi egentligen inne i en rätt dålig period och fram till RUL så var det svårt för oss båda att knyta an till magen och att våga tro på det hela. Även om  han var med på alla besök och ultraljud så var vi båda livrädda för att det inte skulle gå vägen igen. 

    Jag vill inte ha fler barn just pga rädslan för ytterligare en graviditet som går åt skogen. 
  • Xenia
    Xenia
    #72
    Citera Visa endast Anmäl

    Men varför vill inte din man (längre) ha ett till barn? Tycker han det är för dyrt eller för jobbigt? (Men just i Sverige är det ju lättare än i många andra länder att ha barn pga lång föräldraledighet, rätten till VAB-ledighet, deltid, anställningstrygghet så ingen förälder blir uppsagd pga barn, subventionerade daghem.)

    Eller är han rädd för ytterligare ett missfall? Eller var det så att han egentligen inte ville ha ett barn till och i hemlighet blev lättad över missfallet. Han kanske gick med på försöket för din skull men har nu bestämt sig för att säga som det är.

    Tycker det låter hårt att han hellre lämnar dig och ert barn än skaffar ett till. Men det låter ju också hårt om du hellre lämnar honom om han inte vill ha ett barn till. 

    Jag tycker du ska fundera på saken ett tag till. Om sorgen och bitterheten blir för stor så kanske ändå inte äktenskapet håller.

  • Anonym (Ellie)
    Anonym (Ellie­)
    #73
    Citera Visa endast Anmäl
    Xenia skrev 2019-02-05 13:37:40 följande:

    Men varför vill inte din man (längre) ha ett till barn? Tycker han det är för dyrt eller för jobbigt? (Men just i Sverige är det ju lättare än i många andra länder att ha barn pga lång föräldraledighet, rätten till VAB-ledighet, deltid, anställningstrygghet så ingen förälder blir uppsagd pga barn, subventionerade daghem.)

    Eller är han rädd för ytterligare ett missfall? Eller var det så att han egentligen inte ville ha ett barn till och i hemlighet blev lättad över missfallet. Han kanske gick med på försöket för din skull men har nu bestämt sig för att säga som det är.

    Tycker det låter hårt att han hellre lämnar dig och ert barn än skaffar ett till. Men det låter ju också hårt om du hellre lämnar honom om han inte vill ha ett barn till. 

    Jag tycker du ska fundera på saken ett tag till. Om sorgen och bitterheten blir för stor så kanske ändå inte äktenskapet håller.


    Jag är inte TS men jag kan svara för hur min man resonerade. Han sa att han tyckte det var tuffare än han trott att bli pappa. Han upplevde att han gav och ville fortsätta ge allt till vårt äldsta barn och att han inte hade det inom sig att ge lika mycket till ännu ett barn. Och hellre än att göra det halvdant så kände han att om han inte kunde gå in i det med samma energi som första gången, så ville han inte.
    Dessutom hade vi en tuff tid som par efter att vårt första barn kom, och det är inget som jag glömt eller förskönat med åren. Det var verkligen jättejobbigt, det tyckte jag med. Men eftersom längtan växte i MIG så skapade jag väl vägar runt det. Genom att ha bearbetat det och funderat på mycket vad vi skulle kunna göra annorlunda en andra gång så hade jag skaffat mig försvar gentemot det. Jag resonerade mer som att oavsett vad som händer så fixar vi det, för det har vi klarat förr.

    Han som inte kände samma längtan tänkte såklart tvärtom att VARFÖR i hela friden ska vi ge oss in i det där, vi vet ju hur det gick sist.

    Så för vår del var det inget alls kring det praktiska, bara hans känsla av att inte vilja göra något halvdant. 
  • Anonym (Emma)
    Anonym (Emma)
    #74
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (TS) skrev 2019-02-05 09:08:16 följande:

    Jag orkar knappt tänka mer, varit vaken hela natten och tänkt, tänkt och tänkt. Kommer dock inte fram till något. Återkommer bara till känslan av att känna mig lurad och oälskad. Känner mig korkad och naiv som gång på gång gått på när han sagt att vi ska börja försöka. Hur lagar man ens en sån här situation?!


    Vad hade du velat att han hade gjort då? Han vill inte ha fler barn, så det är inte ett alternativ. Vad vill du att han skulle ha gjort för att du inte ska känna dig "oälskad"? Eller är enda beviset på hans kärlek till dig, enligt dig då,  att han säger okej till att skaffa fler barn fastän han inte vill?
  • Anonym (Vet)
    Anonym (Vet)
    #75
    Citera Visa endast Anmäl
    Xenia skrev 2019-02-05 13:37:40 följande:

    Men varför vill inte din man (längre) ha ett till barn? Tycker han det är för dyrt eller för jobbigt? (Men just i Sverige är det ju lättare än i många andra länder att ha barn pga lång föräldraledighet, rätten till VAB-ledighet, deltid, anställningstrygghet så ingen förälder blir uppsagd pga barn, subventionerade daghem.)

    Eller är han rädd för ytterligare ett missfall? Eller var det så att han egentligen inte ville ha ett barn till och i hemlighet blev lättad över missfallet. Han kanske gick med på försöket för din skull men har nu bestämt sig för att säga som det är.

    Tycker det låter hårt att han hellre lämnar dig och ert barn än skaffar ett till. Men det låter ju också hårt om du hellre lämnar honom om han inte vill ha ett barn till. 

    Jag tycker du ska fundera på saken ett tag till. Om sorgen och bitterheten blir för stor så kanske ändå inte äktenskapet håller.


    Gud vilken hemsk kommentar om att han skulle ha blivit lättad över missfallet!!!

    Att förlora ett barn i en sen graviditet är inte som att gå igenom ett missfall i tidig vecka, även om det med kan vara hemskt!!

    Du föder ut en liten människa som nästintill är färdigutvecklad.

    Kan man inte sätta sig in i en människas sorg och förlust av ett barn?!

    Alla sörjer på olika sätt och TS man är förmodligen förkrossad över att ha misst ett barn!!

    Usch vilket vidrigt påstående !
  • Anonym (krishantering)
    Anonym (krish­anteri­ng)
    #76
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (TS) skrev 2019-02-05 09:25:18 följande:

    Folk skiljer sig av alla möjliga anledningar. Om vi (jag) nu tar beslutet att skiljas, varför är min anledning sämre än andras? Det handlar ju om mer än ?bara? antalet barn, det handlar om brusten tillit och känslan av svek osv.


    Självklart kan du göra det. Jag tänker bara att du kanske inte just precis NU är i rätt sinnesstämning för att faktiskt vara säker på det är rätt? Kanske inte han heller kan vara. 
  • Anonym (krishantering)
    Anonym (krish­anteri­ng)
    #77
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (Vet) skrev 2019-02-05 15:03:40 följande:
    Gud vilken hemsk kommentar om att han skulle ha blivit lättad över missfallet!!!

    Att förlora ett barn i en sen graviditet är inte som att gå igenom ett missfall i tidig vecka, även om det med kan vara hemskt!!

    Du föder ut en liten människa som nästintill är färdigutvecklad.

    Kan man inte sätta sig in i en människas sorg och förlust av ett barn?!

    Alla sörjer på olika sätt och TS man är förmodligen förkrossad över att ha misst ett barn!!

    Usch vilket vidrigt påstående !
    Tyvärr inte helt unikt, jag vet några män som känt så men som förstås inte skulle säga det till sin partner. De ville inte ha ett barn till men hade inga bra argument varför, gick med på det, men hoppades att fruarna inte skulle bli gravida - missfall och sen inga fler försök.
    En av dessa - frun fick utomkvedshavandeskap och fick genomgå en större operation och kunde inte få barn efter det - för mig (gammal kompis) avslöjade han i en "svag" stund att det enda han tänkte på när de var på sjukhuset och hon nästan riskerade att dö för att hon hade blött så mycket, var "gud vilken tur att det inte blev ett barn!" Han skömde över sin tankar man likväl var det ju hans sanning. Han var otroligt lättad efteråt, men så klart, det sa han inte till henne. 

    Men min story menar jag inte att förminska TS eller hennes man heller för den delen, tyckte bara du reagerade så hårt, som om det här inte skulle kunna finnas i någons tankar, men det kan det alltså 
  • Anonym (svårt)
    Anonym (svårt­)
    #78
    Citera Visa endast Anmäl

    Det är svårt, men som väldigt många har skrivit här - har du nånsin tittat på situationen från din mans perspektiv? Jag har varit i en nästan liknande situation med min man för 4 år sen. Han också velade fram och tillbaka med beslutet om ett syskon till vår dotter. Han sa definitivt nej ena gången (anledningen var enkel - barn är ett enormt ansvar och både måste vilja ha ett barn för att skaffa ett och man måste orka med allt både fysiskt och mentalt). Jag blev jätteledsen, men så smånignom förstått honom. Sedan nåt år senare plötsligt säger han, att beslutet var inte slutgiltigt. Han tänkte flera månader till (under tiden så har jag "brunit över det" och kommit fram till att det är ok vi har bara ett barn) och slutligen säger han - ja, låt oss skaffa ett barn till. Nu är det så att det kanske inte blir nåt - jag har fyllt 40 för ett par månader sen, men vi har slutat med preventiva medel och ser vad som ska hända (ingen rusning med ÄL-stickor, tempa eller nåt - blir det så blir det).
    Och om ni har gått igenom ett enormt sorg och förlorat ett barn, så är det ännu mera förståndligt att din man är rädd - han vill inte gå igenom det en gång till (tro mig, män är räddare än kvinnor när det kommer till känslor!) Så, vänta lite, flera månader, lugna ner dig och honom - njut av ditt befintliga barn och se hur det utvecklas istället av att kasta dig ut i dimman och i värsta fall förstöra liv för alla 3 i familjen.

  • Anonym (TS)
    Anonym (TS) Trådstartaren
    #79
    Citera Visa endast Anmäl

    Tack för alla vänliga svar och ni som delat med er av era egna berättelser.

  • Anonym (Vet)
    Anonym (Vet)
    #80
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (krishantering) skrev 2019-02-05 15:51:07 följande:

    Tyvärr inte helt unikt, jag vet några män som känt så men som förstås inte skulle säga det till sin partner. De ville inte ha ett barn till men hade inga bra argument varför, gick med på det, men hoppades att fruarna inte skulle bli gravida - missfall och sen inga fler försök.

    En av dessa - frun fick utomkvedshavandeskap och fick genomgå en större operation och kunde inte få barn efter det - för mig (gammal kompis) avslöjade han i en "svag" stund att det enda han tänkte på när de var på sjukhuset och hon nästan riskerade att dö för att hon hade blött så mycket, var "gud vilken tur att det inte blev ett barn!" Han skömde över sin tankar man likväl var det ju hans sanning. Han var otroligt lättad efteråt, men så klart, det sa han inte till henne. 

    Men min story menar jag inte att förminska TS eller hennes man heller för den delen, tyckte bara du reagerade så hårt, som om det här inte skulle kunna finnas i någons tankar, men det kan det alltså 


    Jag har inte mött en enda förälder som inte har gråtit ögonen ur sig eller som sörjer sitt dödfödde barn nå så fruktansvärt.

    TS och hennes man - barnets pappa - fick plocka ner alla barnsaker och placera det i källaren efter att ha förlorat sitt barn.

    Ni som skriver såhär - ni måste förstå att det är skillnad på att få ett missfall tidigt kontra ett sent. Ett tidigt missfall kan vara hemskt och sorgligt men det är inte samma sak som att gå igenom ett missfall i sen graviditet där TS har genomgått en förlossning för att sedan planera begravning.

    Håll dessa tankar för er själva och skrov dom inte i en tråd där en kvinna har förlorat sitt barn. Visa lite respekt!

    TS man har sett sin fru genomgå en sådan smärtsam förlossning som ni inte ens kan förstå er på för då hade ni inte skrivit såhär.

    Att TS och hennes man sedan har andra problem är en sak att diskutera då hon ber om råd men ha inte mage att belasta henne med sådana hemska ord
Svara i tråden
Svar på tråden Då blev visst beslutet taget då. Jag vill ha ett till barn men inte min make

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies