Gatekeeper

Jag har inga biologiska barn och hade för ganska länge sedan förlikat mig med det. När jag var 19, så var min dåvarande flickvän gravid och efter väldigt mycket funderande från hennes sida så beslöt vi oss för att behålla barnet. För mig var det aldrig någon tvekan trots att det var oplanerat och hon åt p-piller. Jag hade fast jobb, som visserligen höll mig borta en vecka i taget men lönen var bra. Dessutom hade precis kunnat köpa ett litet hus otroligt förmånligt av en vän till familjen. Renoveringsbehov, men utan lån. För mln flickvän Bar det svårare, hon var drygt två år yngre än mig och gick fortfarande på gymnasiet. För att göra en lång historia kort så var vi redo för barnets ansikte när hon på natten mellan lördag och söndag den 5:e november 1995 fick otroligt kraftiga blödningar och trots att vi kom till vård snabbt och dom direkt påbörjade ett akut kejsarsnitt, så gick det inte att rädda henne. Det var en fullt gången flicka och den beräknade tiden var bara en vecka senare. Det krossade mig under många år och jag tror att rädsla är en av anledningarna till att det inte blev fler försök. Men så för drygt tre år sedan så träffade jag en kvinna i en annan annan stad och flyttade dit. Hon har en dotter som då var 7 år. Hennes biologiska pappa bodde i samma stad, men hade redan innan hon föddes sagt att inte vill ha med henne att göra, så hon har aldrig träffat honom. Hon och jag hittade snabbt förtroende för varandra och blev först väldigt goda vänner, men sedan ganska snabbt som far och dotter. Tyvärr så var hennes mamma och jag inte alls särskilt lika. Inte så att vi ogillade varandra, . men det hade inte fungerat i längden. Vi bestämde lugnt och gemensamt att vi skulle separera. Min stora ångest var att inte få ha kontakt med "min dotter" som jag verkligen kommit att älska exakt så mycket som jag tror att man kan älska ett barn. Jag kunde bara be mitt blivande ex att få träffa henne på helger och lov. Hon lovade att inte bryta vår kontakt. Såklart mer för sin dotters skull än för min. Det var så jobbigt den dagen jag flyttade. Kändes som att jag aldrig skulle bli hel igen, men när det gått kanske 10 dagar så ringde mitt ex en kväll och undrade om jag kunde komma hem till henne för hon ville prata. Det gjorde jag såklart, men blev besviken när jag fick veta att dottern var hos sin morfar över natten. Men när hon la fram sitt ärende så trodde jag att det kunde vara sant. Hon hade funderat ordentligt och sedan suttit i lugn och ro med sin dotter och pratat med henne om hur hon helst skulle vilja ha situationen efter vår separation. Nu undrarde exet om jag ville vara med och testa att vi har delad vårdnad, eller rättare sagt att hon bor varannan vecka. Juridiskt har jag ingen rätt. Jag flyttade till ett hus som ligger närmare mammans, så att det fungerar med skola och kompisar. Vi har haft det så i drygt ett år nu och jag tror inte att vi stött på ett enda problem hitills. Vi löser det praktiska att är det föräldramöte eller andra saker den veckan hon är hos mig, så är det jag som följer med och tvärtom. Sen delar vi naturligtvis all info med varandra. Nu har vi precis inlett insamlande av dokumentation och med hjälp av en jurist ska vi gemensamt lämna in en ansökan om att jag ska få adoptera henne. Vågar naturligtvis inte ta ut minsta lilla i förskott, man jag är optimistisk. Det senaste året har varit det absolut bästa i mitt liv. Så efter 40 så blev jag alltså ensamstående pappa om än bara på halvtid. Allt har gått så smärtfritt, men jag vet att jag inte har lätt att säga nej till henne, . mycket därför att jag aldrig har behövt det. Hon fyller 11 om en månad och tonåren närmar sig med stormsteg. Jag tror att jag kan få väldigt mycket hjälp av andra pappor. Ursäkta att det blev så långt!