Ofrivillig styvmor-Så var jag den elaka styvmodern också
Hej alla mina stötterskor.
Det är den ofrivilliga styvmamman igen tyvär.
Jag behöver er nu.
Helgen har varit en ren katastrof.
SD var på långbesök.
Hade ju bestämt mig för att försöka lära känna henne och ville verkligen att helgen skulle bli bra.
Den började helt ok men sen...
SD gick och la sig i Lördagskväll, jag och maken satt kvar uppe och kom att börja prata om från vilket land vi önskar vårt barn att komma ifrån.
Ingen av oss märkte att SD har kommit ner och står och tjuvlyssnar bakom valvet till vardagsrummet.
Milt uttryckt så blev hon helt vansinnig för att vi skulle adoptera ett barn.
Det var jättesynd att hon fick reda på det så här och jag förstår att det var jobbigt för henne.
Det var inte så vi planerat att berätta om syskonet för henne. Det är ju inte ens klart med utredningen och föräldrautbildning osv så vi hade tänkt att vänta tills allt var klart och vi hade ett barn att hämta.
Pappa sprang efter henne och försökte förklara men nej hon skrek, slog honom och var helt oregerlig.
Dagen efter hade hon svår allergi enl henne själv och ligger i sin säng och låtsas att hon har svårt att andas "för att den dumma bitchens(jag då)hundar finns och för att jag inte städar ordentligt innan hon kommer".
Jag kontrade med att det fick hon ta med sin pappa för det är han som städar innan hon kommer och det är din pappas hundar också.
Låter säkert hårt men allergi hade hon inte (det vet jag med säkerhet då jag är sjukvårdsutbildad och har allergier själv) och jag gillar inte att bli kallad dum bitch.
Pappa tycker att jag var hård och det var ju synd om henne att hon blev så upprörd samt att jag kunde visat lite mer medlidande ang den sk allergin (som han själv inte trodde på).
Ja det kanske jag skulle men jag såg det som så att då skulle jag spelat med i hennes lilla "ge mig uppmärksamhet show". Skulle jag gjort det kanske? hade hon kännt det bättre då?
Helgen fortsätter i samma anda.
Hade planerat att hon och jag skulle shoppa kläder till semestern åt henne men nej, jag kunde åka och shoppa åt min jävla horunge i stället.
Ville ju bara göra något roligt tillsammans med henne men det blev också fel.
När vi lämnade av henne på flyplatsen i tisdags och pappa kramar henne hejdå och säger "vi ses snart" så säger hon att "jag kommer inte så länge den jävla subban och hennes horunge finns här"
Min man blev helt stäld och jag kunde tyvär inte hålla mig utan svarade att "Det tycker jag är synd! men vi kommer alltid att vara här"
Dumt kanske, jag vet, men jag såg rött vid den tidpunkten.
Min man är helt förstörd och tycker att jag var för hård men jag tycker inte att en 12 åring får prata till oss på det viset.
Jag har säkert gjort massor av fel i helgen och behöver veta hur jag skall bete mig.
Snälla, kom bara ihåg att jag är helt ny på allt detta innan ni skäller allt för mycket på mig.
Min man har inte tillrättavisat henne en enda gång i helgen hur illa hon än betett sig. Det är ju sååå synd om henne.
Jaa, det är det för att hon inte haft sin pappa under alla år men det är faktiskt inte han fel utan hennes mammas som aldrig berättat för honom att han har en dotter. Fast det förstår hon nog inte förståss..
Jag tycker han överkompenserar henne och gör henne en björntjänst genom att inte sätta gränser när hon kallar mig subba, bitch osv.
Han är rädd att förlora henne.
Frågade min man om han skulle tillåta att hunden vi adopterade från hundstallet betedde sig illa och njeee det skulle han ju inte meeen.
Stackarn, alla faders beskyddarintinkterna verkar ha satt igång.
Han tycker hon har betett sig illa men om jag påpekar det så försvarar han henne, däremot så är det ok om han säger det men inte jag. Konstigt.
Förstår att hon är rädd för att förlora pappa igen och att det är jag och nya barnet som är hotet men hon kan väl inte få uppföra sig hur illa som helst för det?
Är jag helt fel ute?
Är så villrådig och lessen.
Har jag blivit det hans dotter tycker jag är - den elaka styvmodern?
Det vill jag absolut inte vara.
Hjälp!!!
lika mkt som min egen...
