Vi har INGA gemensamma vänner!
Sitter här ensam hemma, barnet sover.
Sambon är hos en vän, där är även fler vänner och deras tjejer/sambos är, de grillar, spelar gitarr och sjunger. Jag är inte en del av dem, av "gänget". Har aldrig varit.
Från allra första början när vi träffades så var det så naturligt att jag umgicks med mina vänner och han med sina, även när vi festade. De få ggr jag var med honom och hans vänner kände jag mig alltid så bortkommen (är lite blyg dessautom men egentligen inte så farligt att det borde ställa till det såhär). Har inget gemensamt med hans (kill)kompisar heller. Sedan flyttade vi från stan.. Fick barn... Nu har vi flyttat hem igen efter några år... Allt är likadant. Nu KAN jag inte ens vara med eftersom vi inte har tillgång till barnvakt. Mina egna vänner har jag liksom tappat efter vägen. Vill ärligt talat inte umgås med dem jag umgicks med för flera år sedan, innan vi fick barn. Vi är så olika. De är fortfarande singlar och festar endel, lever helt olika liv.
Känner mig så utanför. Särskilt när vissa av sambons kompisar har nya tjejer och DE är med, de känner gänget bättre än mig, fastän det borde vara tvärtom! Ingen av min sambos vänner har heller barn. Det ser jag som en stor nackdel. (Jag har en vän som har barn..)
GUD vad jag hade önskat att vi kände andra FAMILJER. Hans vänenr lever så olika liv jämfört med oss. Min dröm är ju att vi har någon annan familj att umgås med, så vi alla tre kan umgås ihop med andra, barnen kan leka medans de vuxna fixar middag eölelr bara babblar en stund.
Men tyvärr bor vi på en liten ort där de flesta redan har färdiga umgängesgrupper. I och med att vi inte flyttade hit direkt vi fick barn så har alla liksom "hittat de sina" och vi är lite.. över. 
Eftersom jag inte alls är intresserad av att gå ut på kvällarna så blir det jämt såhär. Han går ut och har så trevligt med sina vänenr och jag är hemma, nattar, diskar, hänger tvätt. Nu är det inte så ofta han festar eller åker iväg men alltid då och då. Han tycker jag är missunnsam mot honom när jag blir tjurig eller säger att det känns ensamt/trist/jag är utanför. Såklart är det fel av mig. Han kan ju inte fixa vänner åt mig. Han är väldigt uppmuntande och säger att jag får såklart hemskt gärna åka iväg nån kväll jag med. Bara det att jag har ingenstans att åka så jag blir kvar hemma. Dessutom är man ju så trött på kvällarna så man är inte särskilt motiverad. Började iaf träna i höstas för att iaf få komma ut lite utan barnet men det var inte så givande och inte var folk där för att leta nya vänenr precis (jag tyckte det var för jobbigt att träna kl sju-åtta.. man är trött när man har en mycket morgonpigg tre åring).
Finns det några fler som inte har några gemensamma vänner?? Hur står ni ut????
Det allra bästa hade väl varit om man hade kunnat hitta NYA vänner (med barn!) så att det liksom blir "umgänge på lika villkor". Min sambos gäng har hängt ihop sedan barnsben och man känner sig aldrig som en del av dem när det hela tiden pratas gamla minnen och händelser som man inte har en aning om. Många av dem jobbar dessutom ihop i perioder.
Usch vad ledsamt det blev detta inlägg.
Vill tillägga att den vän jag har som också har barn, det har aldrig varit aktuellt för oss att involvera våra sambos så vi kan ses alla. De har redan "sina vänner" och hon ser nog mig mer som en bekant, vilket hon även antytt. Hon bjuder aldrig in mig när hon bjuder in sina egna vänner. Vilket såklart inte är fel, bekanta är väl bra, iaf för dem som har andra vänner.
Har haft kontakt med en gammal bekant till, som har ungefär jämnårigt barn, men hon slutade svara och höra av sig. Kanske är jag bara så jäkla ointressant och tråkig att ingen vill ha mig med...
