Min sambo ljuger

Förstår att din tillit är tilltuffsad..
Har inget vettigt att säga alls.

Det är alltid trist och fel när någon ljuger för en och förtroendet får sig en knäck. Brukar han ljuga eller?

Du skrev att han har ett kokain missbruk i garderoben, dricker han ofta och hur blir han när han dricker? Är rätt vanligt att man överför ett missbruk på ett annat om man säger som så. De flesta brukar inte klara av att dricka efter ett avslutat drog missbruk.

Mitt förtroende är verkligen knäckt. Som det känns nu har jag ingen lust med nånting. Allra minst få ett barn till med honom. Jag blir äcklad av tanken att han ljuger för mig. Han brukar ljuga om grejor som han inte orkar ha en konflikt om. Smågrejor som normala människor inte behöver ljuga om. Han är rädd att jag ska tycka annorlunda. Det verkar som att han ljuger när han vet att han gör fel. Frågan är varför han försätter sig i sådana situationer??
Jag undrar ju självklart vad mer han ljugit om. Förmodligen ganska mycket

Jag kan inte påstå att han dricker ofta, men när han dricker blir det lätt ganska mycket. Han kan sitta och fyllna till hemma en lördag helt själv. Han blir så full att han sluddrar ibland. Jag har aldrig sett på det som att det är ett problem förrän nu.
Det ligger nog ganska mycket i det du säger att de flesta brukar inte klara av att dricka efter ett avslutat drog missbruk.

Ja, varför ljuger folk? Kanske för att förfina sanningen, eller för att man inte orkar/vågar stå för konsekvenserna. Endel tror jag tom inte ens fattar att dom ljuger för dom är så van vid att göra så.

Jag förstår att det är jobbigt. Har du pratat i lugn och ro om hur du upplever det hela? Ljuger han även när han är nykter eller är det fylle snack det handlar om?

Om han är drogfri sedan några år går han fortfarande på möten. Tex anonyma narkomaner eller något liknande? Man behöver ju inte dricka ofta för att ha problem utan det handlar ju också om hur man blir när man dricker osv. Men det känner du nog kanske till!

Jag pratade med honom nu. Han har vänt sig till en psykolog mottagning på min uppmaning. Jag har dessutom gått med på att ge honom en chans till men jag vill ha precis ALLT serverat. En enda kalldusch till så är det över.

Fyllesnack är det inte men i situtationer med alkohol/droger så ljuger han mer. Men på nåt sätt så är det precis som han är så förbannat van att ljuga så det går av bara farten. På så sätt slipper han mitt tjat oxå. Korkat skulle jag vilja säga när det slutar på detta viset.

Han går inte på möten utan det var jag som tog honom i nackskinnet i sista sekund. Han han inte åkt in så han nån skjutit honom i knäna. Han har verkligen legat lågt dom här åren och jag trodde verkligen att allt var ok. Det har verkat på honom som on han verkligen velat ta avstånd och det är vad han påstår. Men han kan nog inte stoppa bandet när han väl hamnar där. Det som förvånar mig är att han verkligen ville in till stan och göra vad han nu gjorde så enormt att han var tvungen att ljuga. Kan det va så att han inte kan styra sig när han får i sig sprit. Har aldrigt märkt dessa tendenser på hemmaplan. Det är nästan så jag misstänker att han tagit nåt mer än alkohol. Men det förnekar han...

Jäkligt att illa att köra på fyllan, det är det.

Men, för att försvara honom lite... Jag ser så många som har partners som blir sura när deras män är ute och festar. Och då är det så lätt att ta till några lögner för att slippa dettta.

Det är ju inget försvar, men lögner uppstår lätt om nu kvällen spårat ur i fyllefest, och man vet att man kommer få skit för det hemmifrån.

Flamingred: Det var bara det att när jag pratade med honom första gången på natten vid kvart i tolv lät han ändå ganska nykter. Han ljög mig rätt rätt i ansiktet om sånt som han hade för avsikt att göra, inte sånt som redan hade hänt. Det är det som äcklar mig mest...

Jag tycker att du handlar helt rätt TS! Var konsekvent och stå för din sak så kanske han tar sig själv i kragen! *styrkekram*

När det gäller att ljuga om saker så kanske jag kan kasta lite ljus över det hela...

Jag gillar inte att ljuga. Men jag kan säga att jag har dragit en liten vit lögn någon gång då och då ialalfall...

I mitt fall beror det på att min sambo är svartsjuk.
Vid ett tillfälle hade en av mina arbetskollegor problem med bilen och skulle lämna in den på verkstad på morgonen. Dagen innan hade han frågat om det kanske vore ok om jag kunde plocka upp honom på verkstaden (som låg på vägen till jobbet) eftersom ingen annan på jobbet verkade ha tid att göra det.

2Självklart" sa jag. Sekunden därefter fick jag en klump i halsen. Vad skulle min sambo säga? Han som blir så arg när jag umgås med andra killar...huga! Jag bestämde mig raskt för att inte nämna någonting. Dagen efter ringde jag min kollega och frågade om han fortfarande behövde skjuts. Eftersom han gjorde det så plockade jag upp honom och tror ni inte på fan att min sambo ringer precis när vi ska svänga ut från verkstaden. Jag kunde ju knappast be min arbetskollega hålla tyst, så jag gjorde det bästa av situationen (tyckte jag). Jag sa till min sambo att kollegan hade ringt mig tidigare på morgonen och sagt att hans bil hade dött oväntat och att det var därför jag hade hämtat honom.

Min sambo var väldigt kort mot mig i telefonen. När jag kom hem var han småsur, men jag trodde det skulle gå över. När jag sedan stod i duschen så kollade han igenom min mobil och när jag kom ut så konfronterade han mig på en gång. Han hade sett i mobilen att det inte alls var som jag sagt! Han hade sett att det var JAG som ringt till min kollega, inte HAN som ringt mig på morgonen!

Helvetet brakade lös. Ni kan ju tycka: "Jamen varför ljuga om en sån sak?" Jo, för att jag inte ORKAR ta konflikten som skulle uppstått annars! Vi skulle ha bråkat, han skulle ha surat och till sist så skulle jag ha ringt min stackars kollega och sagt åt honom att jag inte hämta honom.

Allt detta sa jag till min sambo, men han totalvägrade att se det från min sida. Han påstår att han inte alls skulle ha reagerat så som jag tror...yeah right, säger jag.

Skit samma, jag har lärt mig att det iaf inte blir bättre av att gå och hålla på sådana här saker, dom kommer alltid fram ändå. Men det är fan inte kul att ta all den skit man får bara för att man lever ett normalt liv. Och jag tänker knappast sluta skjutsa någong kollega då och då bara för att inte bråka!

När det gäller att ljuga om saker så kanske jag kan kasta lite ljus över det hela...

Jag gillar inte att ljuga. Men jag kan säga att jag har dragit en liten vit lögn någon gång då och då ialalfall...

I mitt fall beror det på att min sambo är svartsjuk.
Vid ett tillfälle hade en av mina arbetskollegor problem med bilen och skulle lämna in den på verkstad på morgonen. Dagen innan hade han frågat om det kanske vore ok om jag kunde plocka upp honom på verkstaden (som låg på vägen till jobbet) eftersom ingen annan på jobbet verkade ha tid att göra det.

2Självklart" sa jag. Sekunden därefter fick jag en klump i halsen. Vad skulle min sambo säga? Han som blir så arg när jag umgås med andra killar...huga! Jag bestämde mig raskt för att inte nämna någonting. Dagen efter ringde jag min kollega och frågade om han fortfarande behövde skjuts. Eftersom han gjorde det så plockade jag upp honom och tror ni inte på fan att min sambo ringer precis när vi ska svänga ut från verkstaden. Jag kunde ju knappast be min arbetskollega hålla tyst, så jag gjorde det bästa av situationen (tyckte jag). Jag sa till min sambo att kollegan hade ringt mig tidigare på morgonen och sagt att hans bil hade dött oväntat och att det var därför jag hade hämtat honom.

Min sambo var väldigt kort mot mig i telefonen. När jag kom hem var han småsur, men jag trodde det skulle gå över. När jag sedan stod i duschen så kollade han igenom min mobil och när jag kom ut så konfronterade han mig på en gång. Han hade sett i mobilen att det inte alls var som jag sagt! Han hade sett att det var JAG som ringt till min kollega, inte HAN som ringt mig på morgonen!

Helvetet brakade lös. Ni kan ju tycka: "Jamen varför ljuga om en sån sak?" Jo, för att jag inte ORKAR ta konflikten som skulle uppstått annars! Vi skulle ha bråkat, han skulle ha surat och till sist så skulle jag ha ringt min stackars kollega och sagt åt honom att jag inte hämta honom.

Allt detta sa jag till min sambo, men han totalvägrade att se det från min sida. Han påstår att han inte alls skulle ha reagerat så som jag tror...yeah right, säger jag.

Skit samma, jag har lärt mig att det iaf inte blir bättre av att gå och hålla på sådana här saker, dom kommer alltid fram ändå. Men det är fan inte kul att ta all den skit man får bara för att man lever ett normalt liv. Och jag tänker knappast sluta skjutsa någon kollega då och då bara för att inte bråka!

Så är det för mig....tror du att din sambo kan känna igen sig lite?