Att vara styvmamma/bonusmamma/plastmamma
Varför finns det inte kurser i att vara Bonusmamma?
Först nu när jag själv väntar barn, kan jag med att kalla mig själv nåt som innehåller "mamma" 
Jag är tokkär i min sambo, jag störtgillar hans barn, men fy faaaaan vad det är svårt att vara ?över? i familjen? det femte hjulet på nåt sätt. ?Familjen? är mamma, pappa, barn? och trots dagens moderna konstellationer med två pappor, mammor, ex, före dettor, bonus och styvföräldrar och fan och hans moster så märks det ändå på nåt sätt? Jag är the odd one out. Jag är varken eller och utan att ha minsta lilla förhandskunskap om barn så är det trial and error som gäller. Men har man mer än en chans när det gäller barn? Kan jag hävda ?Nej, nu har min strategi inte funkat, så vi backar och testar en ny??
När jag träffade min sambo var jag livrädd för att hans barn inte skulle tycka om mig. Vad gör man med barn? Har de stora leksaker som låter och drar batterier är jag helt med på banan, men annars?.?? Till vardags?.?? Vad gör de när de inte är skolan??? Utan någon som helst egen erfarenhet så var det verkligen som att slänga sig ut i den djupa änden. Man fjäskar och är rar och skojar och delar med sig och böjer sig baklänges. Nu är tack o lov barn inte så komplicerade som jag fasade och jag kunde begrava min skräck över att bli ?bortröstad? av barnen. Och det utan att behöva stryka min stolthet.
Men hur fan ska man bete sig?! Jag kan inte vara bara kompis, jag kan inte vara nån slags mamma, är jag för snäll blir jag överkörd, är jag för strikt blir jag den elaka styvmodern. Hur mycket får jag lägga mig i och ha åsikter om? Får jag tycka att de kan sätta in sin tallrik i diskmaskinen eller är det föräldrarnas ansvar att bestämma det? Om jag har sagt till om nåt och barnen struntar i det, ska jag ?skvallra? för min sambo eller bara acceptera att det kommer vara så? Och om jag ?skvallrat?, varför känner jag mig så elak då? Som en styvmoder som vill slå kilar mellan barnen och deras pappa?
Jag får dåligt samvete när jag tycker det är skönt att de åker till sin mamma en vecka. Jag får dåligt samvete för att min sambo i samma veva, saknar sina barn så det gör ont. En saknad jag inte alls kan relatera till. När jag dessutom får ett helt knippe av myskramar av Den lilla rosa 8-åringen [?-Eftersom du måste vara utan mina kramar en hel vecka nu. Och så måste du ge några till pappa också?] så knäcker jag nästan ihop av skuldkänslor.
Det där extra tålamodet som föräldrar har, det har inte jag. Jag kan inte bara luta mig tillbaka och ignorera det faktum att barnen håller på att gräla så tapeterna trillar av väggen. Jag kan inte tänka att ?Ja ja, det ser ut som fan av skolväskor, och kläder, men det kan vi göra sen? för jag har inte blivit lobotomerad av en plågsam förlossning (jag är för övrigt helt säker på att det är DET som händer med kvinnor som föder barn. De blir inte ?moderliga?, de blir lobotomerade)
Jag har inte succesivt vant mig vid att man inte har något ifred när det finns barn i hushållet. Min borste har alltid legat på ett visst ställe och inte i ett katastrof-område på en 8-årings rum. Jag har inte vant mig vid att O?boy-förpackningen alltid står framme och att det är smulor och O?boy-pulver överallt. Jag har aldrig snubblat över cyklar utanför dörren, har aldrig förklarat varför himlen är blå 23 ggr. Har aldrig behövt komma på ett bra argument till ?Varför får jag inte använda motorsågen? från en 12-åring. Jag har inte lärt mig att häva känslan av hopplöshet när jag för 10:e gången plockar ihop kritor och pyssel från hallgolvet? på samma dag. Jag är helt säker på att en hink isvatten kan stävja det mest ihärdiga syskongräl. Att stanna och faktiskt ställa av två barn på en busshållsplats ser jag inte som ett problem.
Jag är egoistisk. Jag vill vara den som betyder mest i min sambos liv, för han är den som betyder mest i mitt. Men det kommer jag aldrig att bli. Och det ska inte vara på något annat sätt heller för då hade han inte varit den bra pappa som han är? som jag blev kär i.
Jag är van vid att komma hem till en lägenhet som ser ut precis som den gjorde när jag lämnade på morgonen. Jag är inte van vid att behöva välja vad jag pratar högt om. Jag kan inte med automatik bli någon som håller tider sorterade i huvudet, som kan välja vettig mat för veckans alla dagar, som tvättar rätt och riktigt och håller koll på att det alltid finns nåt rent. Tack o lov har inte min sambo en tanke på att kräva det av mig, men jag tror att strukturfascisten i mig blir stressad av att ingen annan har koll heller?
Det har ju faktiskt sina fördelar också. Jag kan leka ?mamma, pappa, barn? utan att ha behövts plågas av oändliga smärtor under en veckolång förlossning. Jag kan gå på bio med barn och faktiskt helt befogat gå på ?Narnia? och liknande utan att skämmas över att jag går ensam vuxen. Sega mornar får vi frukost av två energiska och stolta barn som fixat i en timma med att rosta bröd och värma vatten. Kalla vinterkvällar kan jag sitta och krama om en 8-årig kamin i soffan. Jag får veta hur man bär sig åt att bli ihop med någon. Och allt detta utan att torka någons rumpa eller byta blöja. Jag slipper kolik och barnsjukdomar och får ändå på de mest charmiga sätt höra vilken kille i klassen som är sötast.
Men så... all denna oro och vånda... det vände...
Barnens mamma bjöd med mig på en "testa instrument" dag med 8-åringen. Och en mening fick det att vända HELT för mig.
"Vet du, det känns så himla tryggt att lämna mina barn hos er varannan vecka. De tycker verkligen om dig jättemycket och jag tycker du verkar toppen"
Så ni riktiga mammor: Säg gärna det till bonusmammorna. Vi behöver höra det!!
hjäälp...
