trött på mitt liv så jag är kräkfärdig

Jobbigt....men mitt råd till dig är att tänka igenom allt noga innan du ev tar steget och lämnar din man..Visst ska man inte bara leva i hop för barnens skull, det måste ju finnas något mer.
Men eftersom du verkar vara "less" på mer saker så åk bort ett par dagar och tänk över ditt liv eller boka in en tid och prata med någon. Antingen själv eller tillsammans med din man,antar kanske att han inte vet hur du känner....?!

Jag känner en tjej som lämnade sin man men ångrade sig efter ett tag men då var hennes ex man så sviken av att hon hade lämnat honom så han ville inte ta tillbaka henne trots att han älskar henne jättemycket....visst det kanske blir dom en vacker dag igen...det vet man ju aldrig.

Kram.

Hur gammalt är ditt barn? En period efter födseln tyckte jag bara att pappan var "bra att ha" sedan gick det tillbaks till kärlek.

Det låter som om du har någon slags livskris just nu. Kanske ska du försöka stanna upp och ägna lite tid åt dig själv och ert förhållande för att se vad som finns där. Ibland låter man livet rusa ifrån en, man glömmer bort att vårda det fina man har.

Se om ni kan få barnvakt, ta ledigt och gör något mysigt tillsammans.
Förklara läget för gubben, ta en dag ledigt från familjen åk upp på stan och fika och shoppa med en kompis, det kanske gör susen.

Jobbigt! Känner också så ibland men oftast räcker det med en dag på stan (ensam) eller en lång funderar-promenad.

Jag tror du behöver lite egen tid, lite space helt enkelt. Som Anonym ovan skrev: har du möjlighet att åka bort en tid? En helg, eller ett veckoslut? Skingra tankarna, fundera och känna efter? Ibland kan det ju finnas bakomliggande orsaker till varför man mår dåligt, och de måste ju får komma upp till ytan för att man ska kunna gå vidare.

Kände precis som du för ca 5 år sen och trodde det var jobbet som var anledningen till min depression, men efter terapi kom jag fram till att hela mitt liv var en stor lögn. Det tog dock tid innan jag gjorde slag i saken och lämnade sambo, stan och det goda livet. Jättejobbigt... Men idag lever jag helt annorlunda och är hur lycklig som helst - så det var värt det!

Familjeterapi, kan det vara något?

För vad du än bestämmer dig för, tänk efter en extra gång!

*Styrkekramar*

....Man kan aldrig få för många

Tack för era svar.

Min man vet inte hur jag känner. Rimligtvis borde han ju ana förstås. Vet inte om jag vågar tala om hur jag känner, jag kanske förstör allt då?! Han skulle bli jätte ledsen.

Sonen är lite drygt 3 år.

Jag tror att du helt enkelt är nere i en rejäl svacka. De svackorna går mer eller mindre alla igenom då och då. Vad som gör det lite besvärligare är känslorna för den här killen, vilket förmörkar relationen med din man.

Att vara less på att vara mamma är inte heller onormalt. Gud vad jag önskade att jag fick vara något helt annat ibland! Men det är ju så! Och det går över. Jag skulle absolut inte berätta för din man om dina känslor och funderingar i det här läget. Absolut inte. Ta det som en tillfällig svacka. Om han frågar, så berätta att du är ledsen, trött på mammarollen ibland, trött på jobbet, trött på det mesta. Men säg också att du tror det går över. För det finns en stor chans att det gör det. Ta semester med din familj. Försök få tid för dig själv utan man och barn då och då. Kanske ett par dagar. Du behöver en paus.

Fortsätter detta till hösten, så kan du börja fundera igen, men det verkar som om du har en underbart fin familj med en härlig man, och det är inget du bör slänga bort för att du inte mår bra just nu. Känslor kommer och går, även känslor för en älskad partner... men de kommer oftast tillbaka.

Sköt om dig nu och fira en mysig midsommar. Och du: ge gubben en kram!

Tack Birgitta2. Jag hoppas verkligen att det är en tillfällig svacka. Hjärnan säger ju att jag har en underbar make och intellektuellt sett så vet jag att jag borde vara glad och nöjd för det jag har. Det är bara det att hjärtat inte är med (just nu i alla fall). Jag vet att den andra mannen har med saken att göra. Det var när de känslorna kom som livet har börjat åka berg-och-dal-bana. Det har fått mig att ifrågasätta så mycket. Innan var jag nöjd med det jag hade. Jag skall ge det lite tid, frågan är bara hur mycket tid. Just nu är jag väl väldigt djupt ner och hoppas verkligen inte jag stannar här. Men berg-och-dal-banan har pågått sedan i höstas.