att besluta om en opålitlig hund kan leva tillsammans med en bebis.. (långt och jobbigt)
Usch och fy - det här är verkligen det absolut värsta samtalsämne att ta upp...
Jag och min sambo har tillsammans en liten hund, en Bichon Frisé, som är 9 år.
Hon har under sitt liv varit sjuk ofta - hon har opererats 1 gång för juvertumör, två gånger för urinstenar och i samband med ena urinstensoperationen tog de även bort hennes analsäckar som hon haft problem med.
Hon har haft öroninflammationer, stafylykocker (läskiga, variga hudutslag) över hela magen flertalet gånger, hon har haft problem med tassarna, haft diskbråck och legat inne för uttrokning då hon hade hundinfluensa..
Med andra ord så har hon levt ett ganska hårt liv..
Som valp var hon harmonisk och levde ett toppenliv, men efter en av sjukhusvistelserna när hon kom hem så var hon inte sig själv riktigt och så vitt jag kan minnas så har hon aldrig blivit sig själv riktigt sen dess..
Hon har många små egenheter, varav en som är jättejobbig för henne själv är att hon är rädd för massa ljud, som tex hicka, pipljud från dator och TV och när folk tuggar tuggummi. Hon är rädd för lukter som hon vädrar, men som vi inte känner alls och hon avskyr att vara bland folk i stan och åka buss osv..
Och hon är inte lite rädd - hon skakar i hela kroppen och går och gömmer sig och vill inte komma fram ens om det erbjuds leverpastej..
För ett par år sen så började hon att bli aggresiv och morra åt oss, men det fick vi förklaring till av vetrinären - hon hade ont av urinstenen.. efter senaste operationen för 2 år sen blev hon snällare..
Men nu senaste tiden så har hon börjat igen - hon naffsar efter folks fötter om vi har besök hemma och om man kommer för nära henne när hon sover så morrar hon.
Häromdagen när vi var ute hittade hon något att äta på marken och när min sambo gick fram för att ta bort det så naffsade hon honom i handen...
Trots allt detta så har hon ändå levt ett bra liv (hoppas jag), eller så bra som hon kunnat med tanke på att hon inte varit helt frisk i mer än 5 månader sen ett par år tillbaka..
Men nu är det så att vi väntar barn som ska titta ut i mars..
Vi vet sen tidigare att hon inte gillar barn överhuvudtaget - hon flyr när de kommer för nära och om de hinner ikapp henne så morrar hon.
Vi känner att det är oansvarigt som föräldrar att ha en opålitlig hund hemma när man har en bebis i huset. Dessutom så vet vi hur psykiskt jobbigt hon tycker att det är att vara kring bebisar som hickar och runt barn som vill klappa henne eller närmar sig henne bara..
Så efter ett långt samtal med många tårar och tankar så har vi kommit fram till att det bästa alternativet för både oss och henne är att låta henne leva som en prinsessa tills att bebisen kommer och sen låta henne somna in..
Hennes livskvalitet skulle vara lika med noll om hon fanns kvar när bebisen kommer, med tanke på hicka och andra små ljud som bebisar gör som hon är rädd för..
Och vi som föräldrar skulle aldrig kunna lägga ner bebisen på golvet utan att övervaka VARENDA sekund att hunden inte gör bebisen illa.. och det är ingen hållbar situation..
Usch, vet inte vart jag ville komma med detta.. kanske höra om fler som varit med om liknande situationer?
Det är ju så jobbigt när ens bästa vän inte ska finnas längre..
