Jag ser ned på andra människor

förstår dig...kan tänka lite som du gör ibland

jag är exakt likadan.. Har inget bra svar på varför; men jag känner igen mig i det du skriver. Men jag har aldrig skämts över mina känslor; kanske borde jag det; men det gör jag inte.

Har inget br asvar på ditt problem, inte ens ett råd att ge; men nu vet du att du inte är ensam. Fast jag har aldrig sett på det som ett problem..

oj, trodde aldrig ngn skulle erkänna att de också kände så här.

nej jag har aldrig sett det som ett problem förrän nu, när jag ska uppfostra 2 barn...... vill inte föra över mina åsiker på dem. kan tänka mig att de lyser igenom.

Jag kvalar nog in till gruppen"människor du ser ner på".
Det är helt ok, jag tycker att det är fantastiskt att det ens finns människor som tar sig tiden att se ner på mig. Själv tycker jag att dessa människor som inte betyder någonting för mig inte är värda att lägga energi på. De är helt enkelt ointressanta, vilket måste göra mig intressant eller hur...?

Jag tycker att det är häftigt att du är så medveten om ditt problem. Jag förstår precis hur du menar, och då är jag ändå en av de personer som du förmodligen ser ner på. Jag är outbilndad, socialbidragstagare, fd narkoman och har t.o.m varit överviktig (har gått ner nu) och suttit och vräkt i mig en massa skräp. Att jag varit och i viss mån är så svag beror antagligen på att jag föddes som extremt känslomässigt skör. Mina föräldrar visste inte vad deras inkonsekvens och oförståelse gjorde mot mig som barn. Hade jag fötts för bara ett halvt sekel sedan, eller längre bak i tiden, så hade jag inte överlevt. Att jag lever beror nog helt och hållet på komplexiteten i samhället, och alla resurser som finns för att hålla människor vid liv. Då menar jag alla hjärnans belöningssystem som kan stimuleras i dagens samhälle.

Så vad kan jag säga. Jag är en av dem du då ser ner på, men jag dömer dig inte utan beundrar dig för att du har den insikt du har i ditt eget tänkande.

Det är ju tur att du reflekterar över det iaf...

Jobbigt att erkänna men jag är likadan. Jag har exakt samma tankar. Jag tror att jag tänker så för att jag anser att det vore ett misslyckandet för mig att gå på soc. Det finns inte i min bok det allternativet.
Jag också tänker att kvinnor som blir misshandlade och väljer att stanna med sina män är svaga.
Jag tror att det är som ett psykologisk självförsvar. "Det här händer inte mig för att jag är inte en sådan människa."

Jag blir även jag irriterad när folk inte inser sina egna problem. Nuförtiden kan jag inte förstå hur man inte kan se sig själv ur flera perspektiv, och försöka göra någonting åt sina egna tillkortakommanden, utan bara acceptera sin situation fullt ut och se ner på dem som ser ner på en själv. Faktiskt.

Att se sina egna fel ar ju ett steg i ratt riktning. Visst later det som om du ar praglad av din omgivning och din uppvaxt. Men vad jag reagerar pa ar ilskan du pratar om. Jag tror att detta bara rakar vara ett utlopp for din ilska. Hade det inte varit det som funnits i din uppvaxt och omgivning sa hade du sakert bara hittat ett annat stalle att ge utlopp for ilskan. Med andra ord sa tror jag det ar ilskan som du behover ta itu med.