Vår älskling ramlade ur vagnen!

Hejsan! mina barn har också ramlat ur sängar och ner från stolar och soffor, det ser hemskt ut och man mår dåligt över att man inte "såg" till dom, men det händer dom flesta så försök glömma det där nu och njut av ditt barn.........

Jag tänker hela tiden att han kunde dött. JAg vet att det är överdriviet men det jag var säker på igår att han höll på att dö!!! Den känslan fy jag bara älter och älter!
Du har rätt jag måste släppa det. De tål nog mer än vad man tror men ändå.
Kram

Känner igen mig!
Filip rullade ur vår säng en gång när han bara var några månader gammal. Han lärde sig helt plötsligt att rulla och jag var inte med. Man ska givetvis inte lämna dem ensamma men jag skulle "bara" springa ner på undervåningen och hämta en sak, vad har jag helt glömt. När jag kom ner hörde jag en smäll och sedan ett skrik sedan blev det knäpptyst.. Jag sprang med hjärtat i halsen uppför trappan och han se en hel del saker framför mig i huvudet innan jag hann fram. Huvudet spräckt och hjärnan på golvet m m... Men när jag kom in i rummet så låg han på golvet och lekte med hunden!!! Vad jag grät!!! Lättnad och chock.. Sedan lämnade jag honom inte en sekund ensam igen.

Det släpper efter ett tag men man tänker rätt mycket på det precis när det hänt!

De tål bra mycket mer än vad vi tror.. Men det ligger i oss att vara oroliga och beskydde.
Det släpper snart!!

Ja usch vad jobbigt det är, de där sekunderna man inte vet hur det gått, om de är skadade. Min Wille nu 8 mån slog sig för några veckor sedan när han föll framåt på badrumsgolvet (kakel) från sittande läge. Först duns sen tyst sen gallskrik o så ser jag blodet. Visade sig att det bara var näsblod o inga skadade tänder. Tog ett tag innan jag vågade titta efter hur illa det såg ut. Nu är han i den fasen att han är mycket rörlig o börjar vilja ta sig upp om han får tag i nåt att hålla i. Även att man måste spänna honom i matstolen. Man är ju ovan, mycket att tänka på när utvecklingen går framåt.
Lider med dig ts när jag läser ditt inlägg, men det blir inte bättre av att fundera mer på det, det är som andra skriver att alla bebisar slår sig och att det inte går att skydda dem jämt.
Jag funderar dock på att undersöka om det finns tyghjälmar att köpa. Min sambo tycker jag är lite fånig men vi har ganska mycket stengolv hemma ( i kök, hall o badrum) o det är ju inte så skönt att trilla när man ska lära sig stå o gå. Någon som vet nåt om tyghjälmar?

AG5 - visst finns det små 'tyghjälmar' att köpa! I butiker som säljer barnsäkerhetsprodukter brukar ha dem.

Tack för svaret, mludvigs! ska kolla upp det.

Jag känner igen mig precis! Jag skrev just en tråd om att jag tappade vår dotter när jag ramlade i dag och jag känner mig så usel som mamma. Det blev inte bättre av att sambon i sin rädsla när jagberätatde vad som hade hänt började prata om att hon kanske brutit nacken och talade om att jag ju måste se till att hålla i henne... Som om jag inte ville det!!! Men hon verkar hur pigg som helst, men jag har legat bredvid henne nu när hon sov middag och varit som en hök över henne ifall hon skulle må illa och ha fått hjärnskakning eller nåt....

kan du inte tänka som så, att det var en olycka,det gick bra, och med säkerhet kommer du aldrig ågonsin att låta det hända igen. som en hemsk läxa liksom

har med varit med om att min dotter trillat ner från sängen, och ett bord en gång..
Otroligt nog, har jag alltid behållt lugnet, inte rusat fram och sett helt hysteriskt ut, jag fattar inte att jag klarat behålla lugnet, men i alla fall, så har det gått bra alla gånger, jag har bara lyft up hon gått runt lite och samtidigt kännt så hon inte haft några skador, och hon har blivigt glad fort igen, och glömt det som hänt..

Ibland är det lite roligt, med lilla Johanna, då hon ofta trillar omkull när hon kryper för fort osv, och ser man att hon är på G att ramla, så kollar jag alltid bort, och jag kan i ögonvrån se att hon sätter sej up igen, och kollar på mej, enda tills jag kollar på hon, vilket har tagit up mot 5 minuter, och då när jag kollar, så skriker hon, precis som att "mamma det gjorde nog ont ändå"

Barn ramlar och gör illa sej, det hör till..
vist, ska man ha koll, vist kan man förebygga massa saker, men man kan inte ha 110% koll hela tiden, saker händer, dom lär sej, vi lär oss, och nästa gång händer inte samma sak.

min son rullade ner från sängen och landade på sidan på örat.
Han vinglade och var yr och jag var så klart panikslagen inne i kroppen men visade lugn utåt. Efter en stund var han som vanligt igen...unjefär närjag stog med telefonen i handen för att ringa och be om råd på sjukhuset. Finns visst några "kulor" i örat som kan komma i rullning när man slår i huvudet. När kulorna lugnat ner sig förvinner också yrsel och de slutar vingla. Men Fy så otäckt det är att vara med om.

våran dotter som nu är nitton månader ramlade ner från bänken vi byter blöja på henne på för ungefär en månad sen. jag stod i duschen och min man skulle byta på henne. han gjorde det opch sen ställde han henne upp på bänken och höll i henne.

men sen kom han ihåg att jag hade hällt iskallt vatten på honom då han duschade och skulle ge igen. så han, ivrig och glad, gömde totalt bort henne och tog vatten i en tom kruka och skulle hälla på mig.

jag såg då vad han gjorde och skrek åt honom: "Amanda! Nej!"
sen hann jag inget mera för hon föll en och en halv meter rakt ner i ett sten golv.
Hon hamnade på ryggen och slog huvudet i golvet.

Jag fick panik, kastade mig ur duschen och fram till henne.
min make var i shocktillstånd och visste inte vad han skulle göra, eller vad som inträffat.
Det läskiga var att hon knappt grinade, bara gnällde, och var såååå slö.

maken lade sig på soffan med henne i famnen bredvid sig. och hon slumrade till lite.
medans jag kastade mig på telefonen och ringde sjukvårdsupplysningen och akuten. sen skyndade vi iväg till akuten med henne.

det maken sade efter att hon ramlat sådär var: "hon brukar ju kunna stå själv" osv.
jag såg på honom att han förstod varför det inträffade och bestämde mig för att inte poängtera det hela. huvudsaken var henes hälsa ju. och vet att det är så lät hänt.

inne på akuten så piggnade hon till och de kunde konstatera att hon inte hade fått några menn av det hela. vi stannade i stan för säkerhets skull hela dagen.

men det är underligt att de kan tåla så mycket ändå, dom små små liven!

och jag som du glömmer aldrig den upplevelsen!
hennes trötta min, hennes svaghet osv osv... 
och min stackars make som inte visste vad han skulle ta sig till.

men jag tackar Gud att hon lever idag!

min make har faktiskt inte hällt vatten på mig något mera,
och han hann ju inte ens den gången heller...

glömde totalt bort henne ska det stå. han gömde inte bort henne

Min lille 7 månaders trillade ur vagnen på balkongen i eftermiddags...JAG BLEV HELT VETTSKRÄMD!!! vet inte hur det kunde ha gått till, jag hörde inget duns men helt plötsligt bara ett skrik...Han verkar helt OK men e lite grinig..Nu ska vi försöka få honom att äta lite..se om det hjälper

Mitt barn ramlade ur vagnen när jag inte var med, han var med pappan. Jag var på ut till dom när pappan mötte mig med ett skrikande barn... oj vad min puls gick upp när han sa att han ramlat ur vagnen och jag såg märket i pannan. Sen såg han sådär svimfärdig ut, ögonen liksom rullade. Vi ringde sjukan och dom frågade om det var vårt första barn, suck men förståligt. Det märktes inget senare efter amning och sovstund, han var samma lille glade kille
Fast 2 dagar senare ville han inte äta mat, bara amma... men det kan ju ha varit en slump? Han är snart 6 månader.

Jag tappade barnvagnen med min älskling i som då var 9 månader... Skulle bara låsa upp dörren till huset medans barnvagnen stod bredvid. Släppte den en sekund, och den åkte ner för trappen som är utanför dörren, kanske 5 trappsteg...Han var då inte fastspänd heller och han låg och sov... barnvagnen välte när den kom ner och jag trodde han skulle flyga ut och hamna på den hårda asfalten och dö, så jag höll på att dö! Men han hamna inne i vagnen och börja gråta lite skrämd men gjorde inte illa sig nånting som tur var! Jag kännde mig som världens sämsta mamma och hade så dåligt samvete, kände att det var så nära att han kunde ha dött... Jag var så glad ändå över att det gick så bra, inte ens en liten rivmärke fick han! Så jag kan förstå hur du känner dig men en olycka händer så fort!

En läkare konstaterade en gång till min mor "barnen klarar sig bra det är föräldrarna man måste ta hand om" Lite käckt sagt. Min mor var inne på akuten med syster för det hände något kommer ej ihåg. Han menade att det var föräldrarna som blev mest oroliga. Fick det berättat när min dotter gled ur insatsen (sambon tappa ena handtaget) ner på betonggolv.
Men våran dotter klara sig utan ett skrapsår till och med.