Vad gör man när man inte blir lyssnad på?

fasen va svårt, tror inte jag direkt kan ge något bra råd, verkar ju som om du försökt me allt du kan.. men tycker väl de låter lite som om hon inte kan acceptera om de är hon som gör fel utan lägger allt på dig..

Vet inte vad jag ska säga. Jag är i samma sits själv. Han vägrar att lyssna. Om jag försöker förklara att han sårat mig vänder han allt och till slut vill han att JAG ber om ursäkt

Jag förstår, det måste vara otroligt frustrerande att känna att man inte har någon röst.

Det finns visst nån "teknik" som går ut på att man speglar det den andre säger, för att ingen ska känna som du gör nu.

Det enda jag kan kan komma på, är att försöka lyssna på henne.
Lyssna aktivt, försöka lista ut varför hon reagerar så.

Jag kan tänka mig tre väldigt skäl:
1. Hon känner sig kritiserad, vill inte fejsa sina tillkortakommanden. Vill bara låtsas att allt är peachy, fine and dandy. Lägga skulden på dig, för att inte tappa självrespekt.

2. Hon är rädd att förlora dig, att en äkta diskussion ska leda till att ni gör slut.

3. Hon har tröttnat. Hon försöker provocera dig till att göra slut, för hon törs inte själv.

Vissa människor är bra på att manipulera och få som dom vill. Jag är sån med min sambo. Jag gillar det inte och försöker ändra på mig. Om vi bråkar slutar det med att han ber om ursäkt, jag kan vända vilken situation som helst till min fördel. Jag vet om detta och gör mitt bästa för att ändra på mitt beteende. Detta måste din sambo också inse om sig själv och vilja bli en snällare och mer förstående människa. Hur detta ska gå till vet jag inte, det handlar ju om att man själv inser att man gör fel och vill göra något åt det. Har inga tips för tillfället, återkommar om jag kommer på något som skulle få mig att bli av med mitt förkastliga beteende, förutom självinsikt och viljan att förändra sig själv. Är anonym eftersom jag inte vill skylta med denna dåliga egenskap.

I mitt fall blir det så att jag till slut får "ett utbrott" av ren frustration, där jag säger exakt vad jag tycker och då tycker han att jag bara är negativ och att han inte vill höra och att han skiter i min oro eller att det är mitt problem inte hans. Sen blir han arg och när han är arg vägrar han diskutera - han blir tyst och vägrar prata, hör inte av sig i flera dagar. Till slut brukar det bli jag som hör av mig, ofta har jag ursäktat mig, sagt förlåt. Det hjälper förstås inte mig...jag blir mindre för var gång. Känns som jag tynar bort. Han har all makt.

1. Hon känner sig kritiserad, givetvis. Men jag vill inte kritisera. Hon gör egentligen inte fel från början, jag försöker bara förklara hur jag känner, för att hon lättare skall förstå. Hon gör likadant med mig och jag försöker lyssna och förstå, det är inte alltid lätt, men det skall det kanske inte vara? Man måste ge mycket av sig själv för att förstå varför någon annan regerar på ett visst sätt och sedan acceptera det och anpassa sig efter det.

2. Ja, hon säger ibland att hon är rädd att förlora mig. Och det är ju precis det hon gör när hon inte vill lyssna. Om jag kritiserar henne eller sätter en gräns blir det ofta gräl vilket jag mår dåligt av. Då ger jag mig hellre och struntar i det. Till slut har ju även jag förlorat mig, ingen identitet kvar.

3. Nej, jag är ganksa säker på att hon inte tröttnat. Vi är löjligt kära de dagar som är bra. Men det skuggas alltid av att veta att det bara är tillfälligt och att det snart är nattsvart igen. Ett års bergodalbana gör att man förväntar sig nästa berg, och även nästa dal. Nu vet jag ju att det snart blir bra, men att det även efter de solskensdagarna snart börjar åska igen.

Jag klarar inte mycket mer nu. Jag håller på att gå sönder.

Är det så att känslomässighet och djupsinnighet är förbehållet för kvinnor? Om en man funkar likadant, är man "för känslig" då. Måste man vara stel och machio för att överleva?

Vem sade att världen styrs av män?!?

Underskattad: jag tror att det har med med personlighet att göra än med kön. Jag hade GÄRNA önskat att min man var mer djupsinnig och pratade och förklarade mer

"I mitt fall blir det så att jag till slut får "ett utbrott" av ren frustration, där jag säger exakt vad jag tycker och då tycker han att jag bara är negativ och att han inte vill höra och att han skiter i min oro eller att det är mitt problem inte hans. Sen blir han arg och när han är arg vägrar han diskutera - han blir tyst och vägrar prata, hör inte av sig i flera dagar. Till slut brukar det bli jag som hör av mig, ofta har jag ursäktat mig, sagt förlåt. Det hjälper förstås inte mig...jag blir mindre för var gång. Känns som jag tynar bort. Han har all makt. "

Det där beskriver nästan exakt hur det fungerar för mig.
Varför är det alltid samma person som skall komma och be om ursäkt? Jag intalar mig själv hela tiden att denna gång är det itne min tur. Men till slut är det ändå jag som kommer krypande. Det är väl kanske inte fel i sig, men känner sig ju svagare för var gång, precis som du skriver.

precis som jag. Jag säger till mig själv att den här gången ska ja ginte komma krypande. Men jag mår så dåligt av denna tystnad och jag är rädd att förlora honom OCH jag tänker, bara för att han inte kan kommunicera, bara för att han har problem med empati behöver ju inte jag ha det. Så kommer jag och ber om ursäkt i alla fall. vill ju bara att allt ska bli bra igen.

Erat förhållande låter ganska likt vårat...tyvärr måste jag säga för det tar enormt på krafterna!! I vårt fall slutar jag lyssna när han inte lyssnar på mej, en ond cirkel. Känns som det mesta går ut på vem som har det värst...jag älskar min sambo så enormt mycket , skulle aldrig kunna tänka mej ett liv utan honom men våra gräl tär på oss båda.

jag kan erkänna att jag ofta gör som din flickvän, tar saker fel med flit på nåt sätt, vet att det han inte menar så illa som det låter men driver på det ändå, för att "vinna" grälet på nåt sätt (urlöjligt jag vet för ett gräl ska man inte "vinna").

Han gör samma sak genom att lägga i mun en massa negativt om honom (som du skrev, patetisk, äcklig, löjlig för känslig osv), blir jätteledsen när han gör så mot sej själv för jag älskar ju honom så jag kan gå sönder!!!

Att du inte mår bra av detta är ju helt uppenbart, kanske skulle du gå ensam o prata med någon, få ur dej vad du egentligen känner till nån utomstående? Det kan vara otroligt skönt o en kurator "måste" ju lyssna Nånting måste du göra för att komma ur den här situationen . Önskar jag hade en bra lösning...hojta till om du kommer på hur!!

LYCKA TILL!!!