Vill läsa en dikt på min mormors begravning men jag hittar inget passande

bo setterlind har skrivit många fina dikter....

Den här dikten tycker jag är fin:

Det fanns för oss alla ett rum i ditt hjärta,
för alla utav oss du gjorde ditt allt.
Du deltog med oss i vår glädje och smärta
Tack kära mormor, tack för allt.

lollosmamma

Jättefin! Verkligen !
söker ändå något lite längre...

Bo Setterlind

ska kolla upp honom

Döden tänkte jag mig så
av Bo Setterlind (Dikter från San Michele, 1954)

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.

Lycka till med sökandet och beklagar
Kram Mona

Jättefin!

På gränsen till lite djup för mig... Det får inte vara svårläst, enkelt och lätt men ändå med känsla...

lollosmamma

Den dikten kunde man ju skriva på kransen vid begravningen! Tack!

Någonting som relaterar till något särskilt hon gjort under sitt liv, kanske, eller någonstans hon bott eller vad som helst? En dikt som blir lite mer knuten till just henne istället?

Danbala

precis vad jag tänker!

Vilken del av Sverige* kommer hon ifrån? Dikter relaterade till platser eller reginoer brukar ju finnas många fina.

* (Eller annanstans.)

småland

Hmm. Lever din morfar? (Eller ev. annan efterlevande livspartner?)

Nej. Morfar dog för 12 år sedan

Hittade en på en sida här som jag tycker är såå vacker. Den skulle du ju kunna läsa:

SAKNAD
Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det

Så litet ett människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

Skriven av Ingrid Arvidsson, Livstecken 1964
Källa: home.swipnet.se/haddis/JOHAN/johan.htm

VI SES IGEN.

Och vårsol lyste vid österns bryn,
när riddarns son gick igenom byn.

I dörrn till hyddan där under lind
stod liten flicka med rosig kind.

Och gossen sade: god morgon du!
och kysste henne i samma nu.

De voro morgnade båda nyss,
och frisk som morgonen var hans kyss.

Långt skall jag färdas, du lilla vän,
men glöm mig icke! Vi ses igen.

Så sade gossen och log och gick. -
Hon glömde aldrig den kyss hon fick,

hon glömde aldrig, hur skön han var,
hur trofast lyste hans ögonpar,

hur käckt på böljande lockar satt
hans fjädervajande junkerhatt.

Hon växte upp, och hon mindes än
de ord av gossen: vi ses igen.

Hon växte upp och var glad och skön,
fick lyss till mången en kärleksbön,

och många friare kommo, men
hon sade endast: jag har en vän.

Och åren svunno med hastigt lopp,
men tiden störde ej hennes hopp.

Och hennes vår, hennes sommar svann;
hon tänkte glad: vi få se varann.

Hon tänkte än i sin ålders höst:
vi mötas åter, det är min tröst.

Och in i döden hon tänkte än:
vad jag är lycklig! Vi ses igen.

(Det var inte så mycket Småland över den, men det är Viktor Rydberg, och han är ju gammsmålänning och känd tillika. Och så tycker jag den är fin, med "vi möts igen"-temat för den av ett par som dör sist. Men det kanske bara är jag.)

Danabla

Helt underbar!!!!

Tjofsen

Också superfin!

Kanonfina dikter... ryser..