Vår historia
Jag kan ju berätta vår historia samtidigt...Min man har haft hodkins cancer två gånger (med stamcellstransplantation och överlag mycket svår)mellan 15-20 års åldern och läkarna säger att vi aldrig kan få barn, prov visar att det inte finns några spermier alls men ändå tyder blodprov på att kroppen tillverkar några spermier.Har tänkt på detta med laserbehandling men vi är kanske inte riktigt beredda för det ännu.Min man berättade i ett mycket tidigt stadie så att jag kunde välja förrän jag blev alldeles för fäst vid honom om att han kanske inte kan få barn så jag har vetat om det och ställt in mig på det...För mig är min man en jätte stor gåva och allra viktigaste för mig hellre med honom utan barn än barn utan honom och jag försöker tänka och få det inpräntat i mig sjäv hur stor sak det är att han faktiskt är frisk eftersom läkarna hade tappat hoppet om att han skulle förbli i livet.Men visst drabbas man så fruktansvärt hårt av saknaden och sorgen ibland eftersom jag älskar barn så fruktansvärt mycket trots att man försöker intala sig själv att man inte vill ha nåt barn är inte beredd att berätta för omgivningen.
Men de allra närmaste vet ju och det känns fruktansvärt hårt att de inte berättar om när släktningar till oss väntar barn eller är gravid och just de att man märker att de inte vill visa kort på nyfödda och pratar om det i hemlighet man känner sig såå ute.
Vill inte prata med min man om saken så mycket eftersom han blir så sårad och känner sig skyldig så jag håller skenet utåt och försöker vara tacksam för det jag har men visst ibland diskuterar vi det och nog ser jag att min man gråter över det i "smyg" men han är så otroligt glad att han lever och han har varit med om så mycket så jag tror att han lider mera för min skull än för egen....och jag känner mig så skyldig för att jag inte är tillräckligt glad åt att han lever utan ännu längtar efter barn.Men som tur är kommer denna sorg till ytan bara en gång i månaden under tiden då kroppen är beredd att bli gravid.
Men detta är den enda sorg vi har annars har vi det perfekt tillsammans båda har vi välbetalda jobb med möjlighet till ganska mycket fritid,egen villa med en underbar trädgård och egentligen så har vi haft möjlighet att skaffa den inredning vi vill utan att kolla priserna och vi reser mycket och gör olika kula grejer tillsammans och vi är blott 24 år så visst har vi det bra men människan är sån att man alltid önskar sig mera och mera.
