Hemsk natt!Panikattack i flera timmar

usch vilken hemsk natt! Jag lider inte själv av panikångest, men en kompis till mig. Sorgligt att din vännina inte verkar vara så förstående. Vi har haft många nattsamtal jag o min kompis o hon har även kommit hit o sovit (ibland flera dagar i sträck) för att det känns tryggare för henne (hon bor själv).

jag hoppas att medicinerna hjälper dig o att du inte behöver uppleva en till sån natt.

Ps Är anonym förjag vill inte "hänga ut" min kompis.

Skönt att nån orkat läsa mitt länga inlägg.

Jag hoppas också att jag aldrig behöver uppleva samma sak igen..det var väldigt skrämmande.

Hur länge har du lidigt av panikångest? Vad får du för hjälp?

Du behöver givietvis inte svara.

Hej jo jag känner igen det där. Jag har själv problem med panikånges o vanlig ångest. Jag har haft både nätter o dagar som liknar din natt. Jag har också en del peruioder blivit som apatisk. Inte kunnat göra något unan bara legat i sängen. Sambon har fått lyft upp dottern (nu 16½mån) i sängen till mig för att hon velat gosa. Jag själv har inte klarat av det. Fy det är fruktansvärt när paniken o ångesten sätter in.
Nu går jag dock på tabletter o det känns lite bättre. Men atackerna kommer i mellanåt ändå. En annan dag kände jag hur jag fick panik. Jag gick då ut för att ta en cigg o lugna ner mig men istället höll jag på att svimma. Allt snurrade, svartnade, hjärtat bultade o kroppen blev alldeles stel. Trodde aldrig att jag skulle ta mig in men jag lyckades ta mig till soffan tillslut.

Bra att du börjat med tabletter. Ibland måste man det för att ha kraft att ta sig upp. Har du någon samtals hjälp?? Om inte så är det nog bra om du skaffar det igen.

Lycka till!!

Ja, känner igen mej hemskt väl i det du beskriver. Vissa situationer eller händelser är den utlösande faktorn och sen är det raketfart till panikångest. Gråter, kan inte andas, och jag får så fysiskt ont med mag och bröstsmärtor, ibland starkt illamående och alltid sprängande huvudvärk efter all gråt. Ibland bara "försvinner" jag under tiden jag har den här attacken och bara tittar, stirrar tomt eller liknande, går helt upp i sej själv och ett känslomässigt tomrum, som att man hamnar i känsloorkanens öga, och man tappar helt bort hur snabbt tiden går förbi.

Vet inte vart man ska ta vägen, vill klättra på väggen, stänga in sej, riva ut de hemska känslorna ur kroppen, det känns som om man kvävs inuti samtidigt utanpå. Det är så svårt att det inte ens går att förklara, och jag vet hur du har det och det är så starkt och man blir så rädd och maktlös.

När allt är över känner man sej så totalt jäkla utmattad psykiskt såväl som psykiskt. Jag brukar oftast bara kunna lägga mej och "försvinna" igen. Bara lyssna på mina andetag, bli tröttare. Lyssna på vind eller små enstaka ljud som hörs. Titta på träden utanför när de sakta vajjar och sen vila, vila, vila.

Har du någon medicin möjligtvis mot din panik ?? Lugnande ? Det hjälper mej något så enormt och har varit en riktig livsräddare ibland känns det som, annars hade jag nog bara slagit en påk i huvudet för att slippa känna för stunden. Allt är så mycket bättre nu och jag tar dessa väldigt väldigt sällan, det är bara när det blir för "övermäktigt" och man är in-och-ut och upp-och-ner på samma gång...man orkar inte ta paniken så länge heller ibland rent fysiskt.

Det är starkt och det är jobbigt, och jag vet tyvärr inte mycket att säga. Bara att det GÅR verkligen att jobba sej ifrån det här. Jag har gått långt från ständiga panikattacker, till att det blivit mycket svårare att "rubba" mig nu. Ibland är det ju inte heller själva attacken och det som utlöste den som är det egentliga problemet, utan det är helheten. Går du och talar med en psykolog? Och det låter bra att du tar din medicin nu i alla fall. Dessa är bra stora kliv mot en väg tillbaka.

Kramar om och önskar lycka till!

Vad är det egentligen som utlöste ångesten?

Jag känner absolut (och tyvärr) igen det du berättar. När jag mådde som sämst så hände det ibland att mina nätter såg ut så där. Jag kunde iofs inte ta mig ur sängen, och ville inte störa sambon. Så jag låg oftast kvar och kipp-andades för att vara säker på att få syre. I flera timmar. (min ångest har mycket handlat om att jag inte kan släppa taget om nånting) Törs inte sluta tänka på hur jag andas t.ex., för då kanske jag somnar och slutar andas, och dör.
Till sist så börjar man ju hyperventilera och får nästan svimningsattacker till följd. Usch, är så glad att det var länge sen sist.

Förstår att natten var jättekämpig, man känner sig så hjälplös. Och jag kan tänka mig att din panik över att inte kunna ta dig nånstans var värst.

Bra att du medicinerar, det behöver du när du får såna här långa attacker. Det är ju en trygghet att veta att man har nåt att stoppa i sig, bara det kan göra att det blir längre mellan attackerna.

Jag känner väl igen det. Och värst är det ju när man är hemma hos någon annan och inte kan röra sig som man är van vid.

Vad som är bra att tänka på är att man börjar andas väldigt långt upp i bröstet vid panikångest och det är därför det känns som man inte får någon luft. Om man försöker andas "med magen" så brukar andningen lugna ner sig.

Tack för alla svar! skönt att ni förstår!

Jag har haft PÅ sen ca 4 år tillbaka. Jag har gått kognitiv terapi/gruppterapi och hos samtalskontakt så jag vet ju hur jag ska agera när jag känner ångesten komma tex på bussen eller i kön på ICA, men jag hade liksom aldrig varit med om en sån lång panikattack och hemma hos nån vän, så jag kunde inte få bort ångesten som jag annars kan.

När jag får panikattack i vanliga fall så varar den inte länge och nu när jag äter medicin så stannar panikattacken av istället för att löpa hela vägen ut.
Därför vart jag så rädd för att den varade verkligen hela natten!

Jag tror att det var en kombination av att vara borta från mitt barn och att sova hos en vän som inte riktigt fattar min PÅ som utlöste det hela.

Det var precis det som var det värsta: att jag inte kunde åka hem!
Det var verkligen hemskt.
Kände även att om jag skulle testa att gå till bussen och misslyckas med att komma på den så skulle det verka konstigt om min väninna skulle vaknat av att jag kommer in genom dörren kl.05.00 och då hade jag inte heller kunnat kanske förklara vad som står på! Hade jag förklarat så hade hon kanske blivit rädd och dessutom hade jag sabbat hennes nattsömn när hon skulle upp och jobba och allt.

Jag kände verkligen att jag var fast,inlåst!

Lägenheten var dessutom liten så det fanns ingenstans att ta vägen förutom toaletten eller köket...DESSUTOM så låg hennes inneboende och sov i ett annat rum så jag ville inte väcka henne heller.

Jag låg i soffan och försökte lyssna på nåt ljud och koncentrera mig på det för att kanske somna tillslut, men det fanns inga ljud förutom mina djupa andetag och mitt bultande hjärta och soffan som knarrade varje gång jag vände mig.

Jag hade inga pengar till taxi och kunde inte ringa nån med bil mitt i natten heller.

Det var helt sjukt vad jobbigt det var.
Jag blev dessutom lös i magen för att jag var nervös, vilket jag alltid blir. Det resulterade i att jag var helt tom i magen och så hungrig att jag mådde illa.

Fy fan alltså.... det är verkligen svårt att få andra som inte har PÅ att förstå känslan..

Hejsan,haft det precis likadant haft På länge och ätit medicin,slutade med den efter nogrann nedtrappning.
Det gick bra några veckor sedan skulle jag och barnen åka på semester och sova borta 2 nätter.
Vaknade på natten och trodde jag skulle dö fick ingen luft,trodde jag skulle bli tokig och det ville inte ge sig,hade 10mg sobril med mig men det hjälpte inte.
Låg hela natten och kämpade mot ångesten.
Det var hemskt ensam med barnen 25mil hemifrån,när jag kom hem började jag med ssri,har inte kommit upp i fungerande dos än så inatt var det en På attack igen,fast den gav sig.
Nä nu får jag äta medicin igen orkar inte med den hemska PÅ:N

Hej jag känner igen mig såväl.. fy det e inte kul alls...
vad får du för medicin?? o hjälp??

Jag äter zoloft som jag ätit innan också.
Har ej nån samtalsskontakt längre dock.Vet ej om de behövs.

Anonym PÅ:

Gud va hemskt! Det är fruktansvärt alltså med panikattacker.Speciellt när man inte är hemma!

TS:
Har du ingen lugnande medicin att ta när du får attackerna?

Jag har haft både sobril och stesolid. Beroendeframkallande iofs, så man ska vara försiktig med dem. Men för mig var de guld värt att ha dem. Jag kunde inte fungera normalt utan dem ett bra tag. Kunde absolut inte ta mig till affären, eller platser med mycket folk! Men hade jag med mig sobril, så visste jag att även om jag skulle få en attack, så skulle den inte sitta i 30 min, vilket den ofta gjorde utan medicin.

Har inte gått i kognitiv terapi, utan hos vanlig psykolog. Hade många saker att ta itu med som förmodigen PÅ berodde på.

Var även tvungen att äta sömntabletter ett tag, eftersom jag aldrig tordes sova. Hamnade i en ond cirkel. När jag inte sov, så kom PÅ-attackerna oftare. Men jag kunde inte somna, av rädsla att vakna av attacker. (Det var så jag fick de allra första PÅ-attackerna, vaknade och kunde inte andas, kändes som om någon satt på mitt bröst. Kunde inte röra mig, det var hemskt!)

Jag skulle aldrig ta lugnande om jag inte kände att jag verkligen behövde dem. Inte sömntabletter heller. Har ju fullt i medicinskåpet nu, men där ligger de bra.

Hej! Har ingen erfarenhet av PÅ, men jag funderade ändå över en sak. Hade du druckit alkohol? Ibland kan jag får hög puls av det, speciellt på natten.

lisa den visa:

tyvärr så är det inte så enkelt att jag skulle ha druckit och fått hög puls av det...Det var en panikattack och då brukar hjärtat bulta väldigt hårt tillsammans med massa andra symtom.

Hej. Jo visst känner jag igen mig. Har drabbats av en förlossningsdeprission och därför oxå svår ångest. Detta kan visa sig på natten då man ska sova. Då snurrar ibland hela rummet och får blodvallnigar och hjärtklappningar och andnöd. Är dock mkt bättre nu då jag börjat med zoloft.
Det är jävligt läskigt. Tänk vad kroppen kan spela en spratt.

milsan:

Ja, sjukt egentligen att kroppen kan få såna fruktansvärda symtom. Det är verkligen hemskt.Hjälper zoloft? Mig hjälper zoloft bra fatist,men jag blir trött av dem dock.

Jodå visst hjälper zoloft, men det har tagit långt tid. Huvudsaken är att det går åt rätt håll. Zoloft är en jäkligt bra medicin. Var lite skeptisk i början då jag hatar att ta mediciner, men nu känner jag att om jag så ska gå på den resten av livet så gör jag det bara man slipper må dåligt.

milsan:

Jovisst. Jag kände också att det var lite skeptiskt att börja med "lyckopiller", men de har hjälpt mig otroligt mycket.
Tacksam för att det finns mediciner som hjälper mot psykiska åkomor!