Hur får man ordning på ett umgängesbarn som är ohyggligt ouppfostrad och ohyggligt bortskämd?

Jösses,,,att det finns mammor (och pappor) som inte inser att dom skadar barnen när dom håller på så här!!

Hur är han på dagis då? Beter han sig som en 5 åring där eller är det bebisstuket även där med matning osv...?

Låter helt befängt!

Min sambos son är också ett resultat av ren och skär lathet, för det är det jag tror att det är. Föräldern orkar inte/vill inte ändra sitt eget leverne bara för att ge sitt barn en bra grund, en bra uppfostran.
Vi har det dock inte lika extremt som du har och nu har sonen hunnit bli 10 år och tack o lov blivit lite mer lik en 10 åring än den 6 åring han varit hela tiden. Jag har pratat med sambon om detta många gånger och varit stenhård i hur det ska/bör vara. Allt gällande att man tvättar sig efter toalettbesök till att man säger tack för maten och att det faktiskt går att hälsa på folk när dom säger hej. Sen har vi också haft sånna här småbarnsfasoner att slåss mot. Somna i egen säng, torka sig själv på toaletten, bre sin egen macka, plocka undan sina saker osv.
Vi har gjort så att vi fortsätter och fortsätter att tjata för att få ordning på honom. Efter ett tag har han fattat att det inte går att komma undan. Hos oss uppför man sig.
Nu börjar vi som sagt komma på fötter.

Har inga jättebra tips att komma med. Slås man dessutom mot en ointresserad biomamma har man ett enormt stort underläget.
Ge bara inte upp! Prata med dagis om hur han är där. Dom måste ju ha "utvecklingssamtal" med föräldrarna. Kan inte din sambo be om att få vara med vid nästa möte så han kan ta upp sina funderinger och få höra vad dagis säger?

Blev lite långt,,,;o)) Hoppas du orkade läsa ialla fall så du ser att du inte är ensam om att kämpa!

Önskar er massor av lycka till och kramar om!!

Ja, du vad gör man... vi sitter i samma sits, fast här är de 9 och 11... och vi har kämpat i 5 år nu... det börjar ge med sig, men det enbart på att barnen mognar...

Ta kontakt med BUP (barn & ungdomspsykiatrin) De kanske kan hjälpa?!

på dagis är han snäll o go o mycket omtyckt, han äter själv men personalen tycker han är lite "lat" i vissa perioder o dom får då påminna honom att han ska plocka undan elelr vad det nu är...

hade en diskussion med dagis om blöjorna som han blev av med för knappt ett år sedan... mammans lathet spelade in här också.. men efter vi röt till åt dagispersonalen att han klarar sig utmärkt utan blöja i vårt sällskap o säger till när han behöver på toa... då blev det fart ...

men just nu stöter vi bara på motstånd när vi pratar med dagispersonal..

eftersom vi bor ohyggligt många mil bort kan vi inte riktigt ta utvecklingssamtalen som vi skulle vilja... det blir över telefon o då fattar dom inte alls vad vi pratar om utan gnäller över att mamman o pappan måste se till att lösa sina egna konflikter o inte ta ut det på barnet.... *ööööhhh va??? *

fler råd?

varför förstår man inte vilken björntjänst man gör sina barn när man använder låt-gå-metoder?

det som gör mig så förbannad är att hon vet hur mycket vi jobbar med sonen och gör hennes jobb åt henne... med uppfostran, rutiner osv... o hon saboterar det med glädje så fort hon kommer åt och skapar fler "underbara" slapphänta rutiner för sonen tills nästa gång... *sliter mitt hår*

varför ska han få lida bara för att hon inte vill jobba o vill vara en anständig människa? *suckar höööögt*

vi märker ju hur glad o lätthanterlig han blir av rutiner o fasta regler... vilket ju retar mamman till bristningsgränsen... för hon suckar från o till över hur han beter sig ibland...

gud vad jag garvade läppen av mig när han hällde ut en flaska svindyr nagellack över hennes splitternya soffgrupp för 5-siffrigt belopp - när hon stod o sminkade sig på toaletten för att gå ut en kväll....
Hörde väl inte till ämnet ovan men attans vad skönt det kändes att få garva lite....

ursäkta svamlet nu ska jag gå o lägga mig... jag är så arg o så frustrerad så jag blir vansinnig snart....

För det första så är det inte ditt ansvar! Bio föräldern är den som ska vara huvuduppfostraren o du ska stötta honom.

Är pappan som valt att leva med dig inte barnet.

(hm.. kollar kanske lite för mycket på drPhil)....

Bli "boendeförälder"? Kan inte pojken bo hos er istället då? Visst, det blir tufft i början med att uppfostra honom men barnet skulle tjäna så otroligt mycket på det själv i längden (och ni också!) att det kanske kan vara värt det.

Om inte annat kanske det kan få mamman att få tummen ur och fatta att gör man ett uselt jobb som förälder så får det konsekvenser. Jag som förälder skulle aldrig tolerera att mitt ex fördärvade våra barn på det viset!

Och jo, jag förstår att det är en tokjobbig situation. *krama*

anonym.. jag fattar inte din poäng...

styvsonen ÄR mitt ansvar eftersom hans pappa o jag är gifta o jag har valt HELA paketet med befintliga barn.. varför skulle det INTE vara mitt problem? Visst är det min makes son.. men aldrig i helsike att jag skulle sitta på sidan om o bara titta på detta elände... never! Sonen tillhör min familj o därmed blir det mitt ansvar.. o jag älskar honom som min egen son... självklart hjälper jag också till...
Missförstå mig rätt... det är inte jag enbart som gör allt jobb.. maken gör säkert tredubbla jobbet mot vad jag gör..

Nej barnet har inte valt att leva med mig... men JAG har valt att leva med barnet...

nublu:

vi har ansökt om boendet hos tingsrätten men fått avslag pga att sonen har bott hos sin mamma "för länge" för att kunna bryta upp från dagis o kompisar... man flyttar helt enkelt inte ett barn från sin mor.. hur hon än beter sig...
Vi kom till en återvändsgränd... Har vi haft varannan vecka har det gått lättare.. men vi har för många mil emellan för att kunna göra det...

tack för kramen!

Säger inte att du ska släppa allt men det är inte ditt barn... självklart är ni en familj... men det är ändå maken som måste ha det slutgiltiga ansvaret i uppfostran...

Säger inte att du bara ska sitta o titta på..... men kanske inte försöka styra o ställa så mycket...

anonym..
varifrån får du att jag styr o ställer?

förstår inte riktigt vad du är ute efter.... du låter en smula syrlig..

jag ville bara ha ett gott råd