Känner mig ensam i föräldraskapet

Hej TS! Det kunde vara jag som skrev det där. Stämmer på pricken in hos oss. Det är kanske inte att jag är utsliten eftersom mitt barn tursamt nog sover på nätterna, men det är så enformigt och sakterliga tar det all energi från mig. Jag känner mig låst och fast i rutin träsket. Såfort jag går ut känner jag mig stressad eftersom jag vet att han räknar minuterna tills jag kommer tillbaka.

Pappans tid kommer ... tänk när gossen vill spela fotboll...då är det nog pappa han dra i.

Nämen jag har väl oxå känt som dig. Men jag TROR att under första året är det mamman som tar det största ansvaret. Och i många fall kanske omedvetet "tar" barnet från pappan.

Ett barn ska leva lååååång tid och går in i olika faser och jag tror att vissa faser är det jag som mamma som tar det största ansvaret. jag kan nu se när min som är drygt 20 månader att det är pappa som gäller...

Kort sagt. Jag tror pappans tid kommer, snart är din pojke stor och kan prata själv och be hans pappa göra saker med honom...

Män har nog i bland svårt att axla rollen som bebispappa när det ofta är mamman som har huvudansvaret då hon är hemma det första året.

Det som känns lite skrämmande i din situation är ju hans relation med hans andra barn...men jag vet ju inte bakrunden till det.

Jag tycker att du ska försöka ta upp allt detta med honom...

Lycka till!

Vad tråkigt och jobbigt det låter! För alla!

tyvärr verkar det vara väldigt vanligt!

Jag har två väldigt konkreta förslag:

1: dela upp tiden med sonen, efter det att mannen kommit he från jobbet. Kanske känns onaturligt i början men efter ett tag blir det jättebra. Jag menar jag är ju fri att umgås hur mycket jag vill med mitt barn på "pappans tid" men då är det för att jag väljer det, mens det är han som är ansvarig för blöjbyten och att han får mat och lek.

2. Dela upp föräldraförsäkringen. Då får han helt egen tid med barnet, villkorslöst och det finns nog ingen bättre vägtill en fin kontakt än att just ha en massa tid ihop!

Hej Anro
Kan dra lite kort ang. hans andra barn. Han stack ofta hemifrån på jobb och annat för att han inte trivdes med barnens mor. Han säger att han flydde därifrån för att hon bara skrek på honom och de alltid bråkade. Barn och pappa har en bra relation idag, trots att de ses ganska sällan.

Han säger också att detta inte alls har med de andra barnen att göra, för idag mår han bra och vill inget hellre än att vara med mig och gossen. Men han måste jobba, och säger att han absolut inte flyr som han gjorde förr.
När jag säger att det ibland känns som han flyr blir han förbannad.
En gång sa jag att jag vill att vår son ska ha en pappa på riktigt...ja, då blev han skitsur! Så det verkar känsligt för honom.

Det skulle ha kunnat vara jag som skrev det där oxå...Hade det precis så där, började ta med mig sonen nästan överallt, även om hans pappa va hemma, för att slippa känna mig stressad över att jag måste skynda mig hem...
Blev dessutom mycket bråk för att han inte tyckte att jag gjorde tillräckligt mycket i hemmet, jag va ju ändå "ledig" hela dagarna...*suck*
Hade tur iaf att Oliver sov hela nätterna ganska tidigt, så jag fick åtminstone sova.
Nu är Oliver två år, och vi är separerade, även om det inte bara berodde på det här, och pappan har precis börjat tycka att det är roligt att umgås med honom, eftersom han kan så mycket nu, så det börjar ordna upp sig till det bättre för oss iaf...

Kram o lycka till!

Hoppas det blir bättre med tiden.
Finns en liten sorg i mig att pappan missar så mycket av sonen nu när han är i sitt esse. Att han liksom inte delar det med mig känns det som.
Huvudsaken är väl att han älskar sin son, och det känner jag att han gör.