Hur klarar ni av att ignorera barnens skrik?!

Jag läste i en bok att om barnet har kolik och behöver bli buret på nätterna så kan man använda hörselkåpor för att slippa höra skriket. Det tyckte jag var en bra idé, för då slipper man bli trött på skriket, om du förstår vad jag menar . Inte för att ignorera barnet, utan för att orka vara uppe på natten utan att ha 110 decibel i öronen i 8 timmar.

Men jag skulle aldrig ignorera ett barn som inte kan sova. Dock fick jag tipset att gå ett varv i trädgården (av min bvc-sköterska!) när barnet skulle sova. Hon hade själv gjort så, och när hon kom in, så hade barnet somnat. Stod du utanför dörren och lyssnade och gick in när barnet skrek så blev det en utdragen process där barnet förväntades att du skulle komma in varenda gång det skrek.

Jag har aldrig försökt ignorera barnets skrik. Men däremot har jag låtit barnet skrika i sängen. Det var helt nödvändigt för barnets välbefinnande att lära sig somna utan att amma och då blev det lite argt och jobbigt ett par kvällar. Vi stannade i rummet, klappade på barnet, sjöng lite grann och förklarade att vi förstod att det var konstigt och jobbigt, men att det var dags att sova nu även fast det inte fanns nån tutte.

Det är stor skillnad på att ignorera ett barns skrik och på att acceptera att barnet är argt och måste få utlopp för det.

Rusty - men om barnet bara fortsätter och fortsätter skrika? Hur länge orkar man? 1 timme? 2? Om barnet blir hysteriskt, hur klarar man det då?

Vi tyckte förstås att det var jättejobbigt vi var som du säger också psykiskt helt slutkörda. Kommer inte ihåg vad vi gjorde mer än att vi stöttade varandra när vi var på väg upp, ena stunden var det jag sen han. Men det tog 3 kvällar med mindre och mindre skrik och sen dess har de alltid lagt sig utan några som helst problem inga tårar utan med leénde på läpparna, och sovit hela nätterna igenom, båda två.

Bonanza
För oss handlade de absolut inte om timmar, tror det var max 40 - 45minuter, och då inte med hysteriskt gråt hela tiden.

Jag har aldrig ignorerat mina barns skrik och därför blivit väldigt bra på att höra vad de "säger". Det hörs jättetydligt om det är ett "jag håller på att komma till ro och somnar om några minuter"-skrik (tar ca 3 minuter innan det blir tyst) eller om det är ett "jag kommer inte att somna"-skrik. I det senare fallet är det bara att plocka upp direkt och ofta beror det på något speciellt att barnet inte kom till ro, Som en bajsblöja, kräkts i sängen, är inte riktigt redo för sängen eller något sådant. Och ibland behövdes det bara att jag kom in och lyfte upp så kom de till ro. Det vanligaste är dock att det inte skriks alls, barnet läggs i sängen och får täcket på sig, godnattpussas och vi går ut. Så har det varit med båda barnen.

Bonanza

Aj, Oj, DET har jag inte testat. Har aldrig behövt genomlida mer än 40 minuter.

Men jag antaratt man klarar det man måste liksom. Det finns ju kolikbarn som skriker i timmar och jag tror att man i de flesta fall får den kraft som behövs för att ta hand om barnet. Och när krafetn är slut och man inte orkar längre, då blir det väl lättare att ignorera barnets skrik istället för att försöka hantera det och försöka få barnet att sluta skrika?

Det är verkligen INTE lätt att höra sitt barn skrika, spelar ingen roll om det beror på ilska eller att barnet är ledsen.
Men när det kommer till att försöka få barnet att sova själv så fick man försöka stålsätta sig men självklart grät man massor själv o kändes jätte jobbigt. Men man visste ju att det va för allas skull. Att vi föräldrar skulle få någon sömn o att han skulle få det så att alla va gladare o piggare. Alla skulle helt enkelt vinna på det.

Nu har min son börjat gråta bara för att få sin vilja igenom o det måste jag oxå stålsätta mig mot för annars kommer man få ett elände längre fram. Så man gör inte alltid barnet en tjänst om man tar upp så fort dom gråter (undantag när dom gör illa sig eller liknande men det känns ju självklart)

Vi började försöka med "5 minuters-metoden" för ca 2 veckor sedan. Jag stod ut i drygt 2 minuter första kvällen och tårarna rann på oss båda.. Andra kvällen lyckades jag hålla mig i nästan 15 minuter, men gav upp igen. Sedan fick pappan försöka kväll 3, men ca 10 minuter senare var hon uppe igen.
Det var det värsta vi gjort och det kändes som vi utsatte vår dotter för misshandel - hon skrek ju hysteriskt hela tiden..

Så fick vi ett superbra häfte från BVC som lugnade oss mycket. "Hur man lär barn att sova på nätterna" Där fick vi bekräftelse på våra känslor, dåliga samvete mm. Och det viktigaste (som vi egentligen redan visste); Det är inte farligt att vara arg, det är inte fareligt att vara ledsen. Vi testade, och nu en dryg vecka senare så tar det ca 5 minuter för henne att somna själv..
Och från att ha vaknat och ätit 4 gånger per natt vaknar hon nu 1 gång. Hon är 8 månader..

Nu har hon precis somnat själv i sin säng på dagtid för första gången.. Stora tjejen!!